Can't live with them.

Ni vet hur ett "can't live with them" liksom på något sätt MÅSTE följas av ett "can't live without them"?

Hör man en förälder prata om föräldraskap är det nästan alltid så. Först en bekännelse om hur otroligt jobbigt det ofta är, men sen en försäkran om att det trots allt är så hisnande, överskuggande underbart.

Jag trodde på något sätt att de här var kopplade till varandra och existerade parallelt varenda minut, och att det underbara alltid överträffade det jobbiga. Så när det sen bara kändes skit så blev jag hemskt förvånad, besviken och generad.

Jag visste att det finns något som heter förlossningsdepression som man kan få hjälp för och som liksom är förlåtligt eftersom det är en SJUKDOM. Men jag trodde att ifall man inte lider av förlossningsdepression så är man istället lycklig. Punkt slut. Så jag googlade förlossningsdepression gång på gång och analyserade symptom och konstaterade att nä, riktigt sådär dåligt mår jag inte, och så kände jag mig skit för att jag INTE hade förlossningsdepression.

Jag förde diskussioner med mig själv:
- Jag hatar att vara mamma!
- JA MEN VISST ÄR DET JU UNDERBART OCKSÅ!?
- Hmm. Jag är faktist inte så säker på det.
- JA MEN VISST GLÖMMER DU ALLT DET JOBBIGA NÄR HON LER MOT DIG?!
- Hmm. Jag drar en suck av lättnad över att hon inte (ännu) verkar påverkas av mitt fjantdeppande, men annars nä.
- JA MEN VISST ÄLSKAR DU JU DITT BARN??!
- 1. Nu var det ju aldrig det som var problemet! Jag hatar mig själv! 2. (mycket tyst, mycket förtvivlat, mycket skamset) ...gör jag?
- JA MEN DET HÄRLIGA VINNER VÄL ÄNDÅ I LÅNGA LOPPET!?
- Jag vet inte. (För faktum är ju att i ett 0-1år långt föräldraskap så finns det inte ännu något långa loppet.)

Jag gick och väntade på att det skulle bli bättre. 8-veckorsstrecket passerade. 3-månadersstrecket. 9-månadersstrecket, och visst blev det lite bättre, men inte bra. Och allt högre ekade "ta vara på den här tiden, det går så fort, det är den bästa tiden, var glad så länge hon är liten, för problemen blir så mycket större sen... GAAAAAHH!!".

Förra veckoslutet, på Moisö, när Kia skrattande ragglade* omkring på gården efter en boll, kände jag att det faktist har blivit mycket roligare att vara mamma. Nu finns det många dagar då de härliga stunderna är fler än de jobbiga. Nu börjar jag våga tro på att jag igen kan hitta en människa i mig själv som jag kommer att trivas med.

Men fortfarande måste jag påminna mig om att jobbigheten och härligheten inte går hand i hand och att det kommer att finnas många stunder då det bara är skit. När man mår bäst av att bara sätta en punkt efter "usch vad jag mår dåligt" och inte försöka fylla på med ett fjäskande "men visst är det underbart också!!"




*EDIT: En mer passande term skulle såklart vara till exempel "tultade".