Separationsångest

Jag läste ett blogginlägg om ett annat blogginlägg - som jag inte läst...
Charlotte som skriver den tidigare av bloggarna funderar på hur det kommer sig att mammor ofta upplever det som svårare att vara borta från sina barn i några dagar än vad pappor gör. Hon funderar på om det kan bero på att papporna i allmänhet är de som jobbar medan mammorna i allmänhet stannar hemma och att papporna i och med det vänjer sig vid att lämna sina barn. Kortare stunder, i och för sig, men ändå.

Jag antar att det kan ligga något i hennes resonemang, och jag misstänker att det är den där lärdomen som jag omedvetet (fram tills nu alltså) försökt motarbeta. För under de dryga sju veckor som jag jobbat har jag gjort allt vad jag kunnat för att se till att jag är ute ur huset långt innan Kia vaknar. Den officiella orsaken är att jag inte vill väcka henne för tidigt, så därför ger jag mig iväg SÅ tidigt att hon garanterat somnar om igen, om hon skulle råka vakna. Men lika mycket är det väl nog det att jag inte vill att hon ska vakna och se att jag är hemma och sen måsta bli besviken när jag går iväg. Jag vet ju att den där besvikelsen tar slut snabbt. I allmänhet hinner jag inte ens stänga dörren efter mig innan hon är glad igen. Men ändå kommer jag nog också imorgon att smyga ur huset vid ca 6:20. Jag vill inte "lämna henne". Jag vill vara här. Eller borta. Inte påväg.