"Minä en puhu suomea"

- Jag håller på att skriva ett blogginlägg som blir så långt att ingen kommer att orka läsa det, och därför kommer jag inte att idas publicera det, och då har jag skrivit det helt i onödan.
- Det är kanske terapeutiskt?
Kort tystnad.
- Terapefftiskt!

Och det var det. Så här kommer det i alla fall!

Frasen i rubriken var väl ganska precis det enda jag kunde säga på finska i 8-9-årsåldern. Jag brydde mig inte, för jag skulle flytta utomlands när jag blev vuxen (för att fly finskan, såklart). Österrike var ett alternativ. Det slog mig aldrig att det var lite konstigt att jag tog för givet att jag skulle klara av att lära mig tyska och samtidigt såg det som lika självklart att jag inte skulle lära mig finska. Jag har lyckats växa upp i huvudstadsregionen utan att lära mig finska. Inte för att jag inte ville, utan för att jag helt seriöst inte förstod att det var möjligt. Jag tror att jag var 27 när jag plötsligt insåg att det ju inte finns någon speciell orsak till att jag inte skulle kunna lära mig finska.

Idag skulle jag påstå att jag som lyssnare är nästan tvåspråkig. Jag förstår finska utan problem. Men talar finska gör jag fortfarande rodnande och stammande, med tre miljoner fel i varje mening, och allra helst bara när det inte finns någon annan svenskspråkig i närheten (av någon anledning känns det som om finskspråkiga personer skulle ha större förståelse, medan svenskspråkiga skäms över att en av deras språkfränder är så totalt borttappad).

På Jorv, under de första dagarna av Kias liv var det en sjukskötare som undrade om vi båda var svenskspråkiga.
- Vad bra! Då blir ju ert barn tvåspråkigt! utbrast hon sen.

Joppe verka inte ha samma mentala spärr som jag utan pratar relativt ogenerat sin knaggliga finska, men speciellt tvåspråkig är han ju nog inte heller.

Så vi började tala om att sätta Kia på finskt dagis och när vi ansökte om dagisplats så blev det en finsk plats vi sökte.

Sedan dess har jag funderat på mycket:
- Hälsovårdaren på rådgivningen varnade oss för att det kan störa Kias språkutveckling, och i och med att Kia inte ännu säger ett enda ord så oroar jag mig litelite själv också. Men å andra sidan; så länge hon nu lär sig tala någon gång så är det kanske inte så farligt om det tar lite längre tid, och det är ju inte precis ovanligt att barn lär sig två eller flera språk redan som riktigt små. Dessutom har hon ganska bra övning i att uttrycka sig utan ord, och det funkkar ju på vilket språk som helst.
- Stackars lilla barn som inte bara slängs in i en främmande situation med främmande människor, utan också på ett språk som hon inte förstår! Å andra sidan tror jag att omställningen och chocken blir så stor ändå, att en grej hit eller dit inte har så stor betydelse.
- I den stora fantastiska lekparken här utanför vårt fönster märker jag att jag har mer förtroende för de svenskspråkiga dagvårdarna som hänger där än för de finskspråkiga. Det är såklart en inställningsfråga som handlar om att svenskan för mig känns så mycket bekvämare och liksom tryggare.
- och den senaste punkten får mig att inse att jag ju måste få mig själv att kommunicera med Kias dagvårdare, för det är ju viktigt att de lär känna henne och oss. Så det räcker inte att jag håller mig till det absolut nödvändigaste och låter Joppe sköta så mycket som möjligt. (Kanske jag kan bättra på min egen finska på kuppen.)
- Lucia, svenska sånger, ramsor och sagor... Det blev jag påmind om att ett barn på finskt dagis lätt går miste om. Men vet ni, det oroar mig inte så mycket. 1. Det som är viktigt för oss får hon ju hemifrån, och resten är ju då inte så viktigt. 2. Hon kommer ändå att gå i svensk skola, så att hon eventuellt missar något under sina första fem år raderar knappast hela hennes finlandssvenska identitet.

Ja, hon ska alltså gå i svensk skola, så det kan ju hända att hon glömmer en massa och får kämpa med finskan i alla fall, men hon borde i alla fall ha en grund att bygga på och en sundare inställning till språket än vad hennes föräldrar haft.

Det blir spännande tider! Sen... Om Tre och en halv månad... Jag hinner ängslas mycket före det.