Hon pratar!

...kanske?

Kia, ett år och tre-och-en-halv-månad gammal, har inte just pratat alls. Tah! (tack) och Nä! (Nä!) och Däh! (Titta där!/Jag vill ha det där!/Vad är det där?/Där är en lampa!!!) har hon sagt i många månader, men annars har kommunikationen skett via gester och miner. I viss mån riktigt fyndiga gester. Jag ville skriva ett inlägg om dem, men märkte att det är svårt att beskriva en enkel fyndig gest med ord utan att det blir långrandigt, tråkigt och inte alls så fyndigt mera, så jag lät bli.

Men för någon vecka sedan när min mamma hade vaktat Kia berättade mamma att de hade varit på väg ut och hon hade sagt att de skulle sätta på Kia halaren och då hade Kia härmat: "alal" och sett finurlig ut.
Ett liknande ord uttalade hon också igår när jag frågade om hon vill ha mer hallon: "all" (och så såg hon generad och stolt ut på samma gång), och idag meddelade J att de upprepat halar-diskussionen under förmiddagen.

Hon verkar närmast härma (inte producera ord "på eget initiativ"), och ifall hon nån gång freestyle:ar ska hon nog inkludera många gester, och så ska man vara sjukt uppmärksam för att förstå att hon just sagt ett ord och vad hon menade med det.

Det känns inte som en otroligt viktig sak att hon lär sig tala snabbt, så länge hon lär sig tala någon gång, men det kommer att bli roligt att följa med när hon upptäcker orden!

(Dessutom har hon äntligen börjat säga mammamammamama igen! (efter en paus på 7-8 månader). Inte heller den här gången vet jag om hon faktist menar "mamma". Verkar mera vara stavelser hon tycker om att upprepa. Men jag vågar ju tro att det åtminstone lite är det att stavelserna blir just mamma som gör att hon gillar dem. )