Jag sov ganska dåligt inatt.
Dels envisades mitt minne med att skicka små glimtar av bra stunder med Kia. Glädjen i hennes ögon när hon lärt sig något, när hon gjort nåt finurligt eller när hon är glad i största allmänhet. (Jag märker att jag REDAN förskönar minnena och bagatelliserar det svåra. Om två månader kommer jag att slå ihop händerna och tindra med ögonen och med ett fånflin uppmana nyblivna mammor att NJUUUTA av den här tiden, för det är den BÄSTA tiden. Cilla får tillstånd att slå mig lite snällt sen.)
Dels drabbades någon annan del av mitt huvud av en mängd osäkerhetsattacker. Tänk om det visar sig att jag inte alls är bra på mitt jobb. Jag tycker det blir skoj att börja jobba igen, men tänk om jobbet inte tycker lika.
Och de sista tankarna som rymdes med i villervallan var de olycksbådande: Visst, det är OK nu, men vänta bara! Snart är det januari och Kia ska börja dagis och sen är INGET roligt mera.
Så nu sitter jag här, på väg till jobbet, och känner mig lite ynklig. Förväntansfull! Men ynklig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar