Jag har ett barn som pratar finska!

Kia har gått på finskt dagis i ett år och åtta månader. Det tog inte många veckor innan hon förstod finska flytande, men ännu i juni i år, innan sommarlovet, hade hon inte yttrat mer än något enstaka ord själv. Hon kommunicerade med korta viskningar, med gester och med miner, och nöjde sig antagligen ibland helt enkelt med att rätta sig efter rådande situation, eftersom det var enklare än att behöva försöka kommunicera vad hon egentligen ville.

Ett tag tänkte jag att det här berodde på att vi hade utsatt henne för den fruktansvärda språkförvirringen att ha henne på dagis på ett språk som hon annars just aldrig utsätts för. Men jag tror inte det var det.. Kia är inte en person som pratar med vem som helst, precis. Jag är inte säker på att hon egentligen pratade med någon alls, utom med Joppe och mig och med sin mormor och kanske morfar.

Jag hoppades lite att det skulle ske någon förändring under sommarmånaderna, men det verkade inte göra det, så i början av augusti när jag för första gången på länge lämnade av henne på dagis så var jag rätt övertygad om att hon skulle fortsätta vara ett tyst, viskande och försiktigt gestikulerande barn i många månader till. (Jag hann börja fundera på om hon skulle hinna yttra ett enda ord innan hon byter till svensk förskola i 6-års åldern..) 

När jag hämtade henne från dagis några timmar senare, den där samma första dagen, så tog det en stund innan hon märkte att jag var där. Innan hon märkte mig hann jag se henne sitta i en soffa och GLATT PRATA (!) med HÖG RÖST (!). Jag bara glodde på henne en lång stund. "Hän on puhunut.. aamusta asti.. taukoamatta.." berättade R ur personalen, och fast hon såg precis lika glad ut som jag kände mig över detta faktum, så kunde man nästan ana en lätt pladder-tinnitus i hennes öron. I många dagar efter det fortsatt Kia med sitt oavbrutna pratande. Hon hade väl ett och ett halv år av historier att berätta, antar jag. Hon pratade med alla, hela tiden, och på eftermiddagen fortsatte hon prata och berättade för mig om allt hon berättat på dagis. Språket hon överöste dem med var i början svenska, men det gick ju bra det också.

Så småningom ramlade en del finska ord in i pratet och nu pratar hon på riktigt finska.

Och det känns så konstigt. Jag och Joppe har ett barn som kan finska! Häftigt! 

Jag är imponerad av hur snabbt och spontant hon kan växla mellan språken, även om det väl antagligen är helt naturligt att hon kan det. Och att hon pratar om mig som äiti när hon pratar om mig som sin mamma i största allmänhet, men sen Mamma när hon pratar om mig som Mamma. Och hur hon klarar av att hitta nya sätt att säga saker om hon inte hittar de exakta översättningarna, eller om de inte finns. Som när hon skulle berätta för S om ekorren hon sett i "stora parken" och antingen inte riktigt kom på hur man säger "stora parken" på finska, eller kanske till och med insåg att stora parken inte egentligen heter stora parken utan att det bara är vi som kallar den så, och att Sande kanske inte ens skulle förstå vad hon menar även om hon skulle klara av finskan. Jag ville SÅ inflika att "niin, siis asukaspuistossa" men lyckades hålla mig, och hon hittade "meidän puistossa", vilket i och för sig såklart kunde vara lika kryptiskt, men inte var det eftersom S vet var vi bor och kan använda lite slutledningsförmåga.

Blandar språken gör hon inte särskilt mycket. Ibland när hon ska förklara någon lek som de lekt så använder hon finska ord fast hon kan de svenska orden, och för några dagar sedan tyckte hon riktigt envist att "vi ska gå till kauppa och osta äpplen", men hon verkar veta skillnaden. Det är försatås inte så konstigt eftersom hon använder språken i så totalt skilda sammanhang.

Några små negativa saker har det här med finskt dagis. Riktigt små alltså, men jag vill nu ta upp dem i alla fall. 

För det första har ju jag själv fortfarande en del höga trösklar att ta mig över innan jag får ur mig längre utläggningar på finska. Jag vet inte om jag skulle prata  mer med en svenskspråkig personal än vad jag pratar med personalen på Kias dagis, för dem tvingar jag mig själv att prata med en hel del, men jag skulle helt säkert prata mer med svenskspråkiga föräldrar än vad jag gör med föräldrarna till Kias dagiskompisar. Det här är lite synd, för jag skulle gärna ha lite fler Olars-föräldrar i bekantskapskretsen, och det skulle vara lättare på svenska. Men det här är ju såklart mer en attitydfråga och en "ta-sig-i-kragen-och-kliva-över-de-där-trösklarna"-fråga än ett direkt problem.

För det andra har jag ju redan börjat oroa mig för den där stora omställningen när Kia som 6-åring ska börja i en ny förskola med helt nya människor. Det är fånigt att oroa sig redan nu, och sen när det närmar sig hinner vi ju garanterat bekanta oss med förskolan på förhand, men tja.. något måste man ju grubbla på.

Och sen tycker Kia nog ibland att det är lite tråkigt när vi inte kan sångerna som hon har lärt sig. (Fast å andra sidan verkar hon ibland hemskt stolt över att få lära oss dem.)