Höstavspegling

Idag har jag försökt vara konstnärlig med en smarttelefon.

Det här var ett försök till "japanska lyktor speglade i vattenpöl"... Men det blev ju mest bara "suddigt ogräs".. Kia hjälpte hjälpsamt till att bygga vattenpöl.

Bondförnuft

På min första arbetsdag efter sjukfrånvaron har jag suttit på ett i många avseenden sjukt inspirerande och tankeväckande seminarium om fostran.

Första snabba lärdomen:

Vi talar ofta om bondförnuft som något bra och nödvändigt och pålitligt. Inget kan gå fel om du använder dig av lite hederligt bondförnuft, liksom.
Men ibland kan det vara skäl att låta bli att lyssna på sitt bondförnuft.  För det baserar sig på gamla invanda tankemönster, föreställningar och kanske till och med fördomar. Om du är ute efter att förändra, förbättra, utveckla, utmana så kan bondförnuftet direkt vara ivägen.

Med detta såklart inte sagt att man aldrig ska lita på bondförnuftet, men det kan vara bra att minnas att bondförnuft också har sina begränsningar.

Höstfredag, franskislogik och kvällsmys

Det har varit höst idag, på ett bra sätt, med en del färggranna löv i träden och friska vindar, men också kyligt och rått.

Jag åkte iväg till Bolarskog för att ta bort mina stygn, men kom hem med en antibiotikakur och en ny tid för stygnborttagning nästa vecka. Såret i benet är lite infekterat. Det skulle behöva luftas, men vriststödet kräver istället att det är inpackat dagarna i ända.

Resten av dagen slappade jag något ofantligt, och bytte ut gårdagens chokladbollslunch mot att glömma äta helt och hållet. Tur för mitt huvud att jag fick hämta Kia vid 15:30-tiden och fick lite syre i hjärnan och lite lek i parken. 

Och det var ju äntligen väder för Atlantis-pipon.

(Sluta ta selfies och KOM NU! hojtade Joppe)

På kvällen gick vi till chicos för att äta, och jag märkte att det finns en del av mig som på allvar tror att man när man är sjukledig kan äta hur mycket skitmat som helst utan att fettet, sockret, saltet och allt annat skräp fastnar någonstans. Dubbelportion franskisar, hamburgare, chokladbollar, pizza, cookies, karkki...(nejnej, inte allt ikväll på chikos, men det var en ganska bra beskrivning av min diet de senaste veckorna) Och att man samtidigt kan röra på sig extremt lite och ändå behålla sin kondition. Det är klart det går! Jag har ju ett sjukintyg från en läkare! Det måste väl också min kropp beakta? Eller hur?

Kexen på bilden var helt gudomligt goda! Men egentligen togs bilden för att illustrera min totalt neurotiska inställning till slickepinnar. Man får inte gå eller springa omkring medan man äter slickepinnar! Så Kia fick sitta på Joppes axlar hela vägen från chicos, via butiken och hem. En grej som hon inte själv hade något emot alls.

När vi kom hem hasade jag omkring som ett trött spöke en stund innan jag insåg att jag gör klokast i att gå och lägga mig. Kia ville att jag skulle sjunga en nati-sång för henne vid hennes säng, men vi kompromissade, så hon kröp upp i vår säng istället och kröp sedan iväg när jag sjungit färdigt. Kvällsmysigt!

Och istället för men, jämställdhet och Emma Watson

Om ni vistats ens lite på sociala medier så har ni knappast missat att den unga skådespelaren Emma Watson hållit ett mycket uppskattat och mycket omtalat tal om feminism och vikten av jämställdhet. Det har delats och lovprisats och gjort många imponerade och glada (inklusive mig)

Aningen lättare, men fortfarande svårt, har det kanske varit att missa den kritik som riktats mot talet. Mot vad hon sade (eller kanske mest allt hon inte sade) och mot vem hon är (eller kanske snarare vem hon inte är). Dessa texter är också otroligt smarta, innehåller massvis bra poänger, och är även de väldigt viktiga, säkert till och med viktigare. (De jag stött på är uteslutande skrivna av andra feminister, och har i mitt flöde uteslutande delats och kommenterats av andra kvinnor, vilket inte egentligen förbryllar mig det minsta, och vilket jag inte lägger någon värdering vare sig hitåt eller ditåt i, men som ändå fångade min uppmärksamhet.)

Jag minns att någon klok människa (många kloka människor) sagt att när man ger konstruktiv kritik så ska man använda "och" istället för "men". Man kan få fram exakt samma saker så här: "Det där gjorde du bra, MEN nästa gång kunde du tänka på att istället..." som såhär: "Det där gjorde du bra OCH nästa gång kunde du dessutom tänka på att..", men skillnaden i budskapet blir enorm. I det första fallet ger du ett gott betyg, men drar sedan ner det på grund av bristerna. I det andra fallet ger du ett gott betyg nu och förmedlar att du vet att betyget kommer att kunna stiga ytterligare nästa gång.

Jag tänker att vi behöver Emma Watsons tal och de kritiska rösternas tal bredvid varandra, ovanpå varandra, byggande på varandra till ett ännu större och viktigare budskap, istället för Emma Watsons tal och de kritiska rösterna ställda emot varandra, tävlande om vem som når högre, vem som är viktigare.

Så alltså, istället för att säga: "Emma Watsons tal hade en hel del bra poänger MEN hon hade missat alla de här viktiga synpunkterna och var dessutom aningen olämpligt val av talhållare överhuvudtaget", så säger jag: Emma Watsons tal hade en hel del bra poänger OCH dessutom ska vi lyssna på de här andra personerna också och ta till oss deras superviktiga synpunkter!

(Fast det här är såklart väldigt svårt när det inte gäller en enskild sak någon sagt, utan ett över 10 minuter långt tal där en del grejer säkert är problematiska, och till exempel sista länken där bland de kritiska rösterna tycker jag att egentligen klarar "och istället för men" ganska bra, så den är kanske lite malplacerad där.)

Brandbilar och chokladbollar

Vi åkte till brandstationen idag för att hämta hem cykeln (det var ett större projekt än det verkar, för vi behövde min mammas bil med tillhörande cykelställning, men Kias barnstol ur joppes bil). Då vi just var på väg ut för att titta på eländet kastade brandmannen ett öga på Kia och frågade om vi ville komma och titta på brandbilarna, när vi nu ändå var där, och det ville vi ju. Kia var nu egentligen kanske den minst intresserade av oss, men hon är ju bra att ha som svepskäl.

Den här bilen var det som kom till min undsättning. Jag känner en viss vördnad och tacksamhet för den.

Sen gick vi ut till cykeln. På håll såg den ut som en alldeles vanlig cykel, men på närmare håll hade den ju en hel del sorgliga skavanker. Jag kände stark medkänsla med den, för just så känner jag mig själv också. På håll rätt så oskadad, men fullt med skavanker på benet. Svårt att fånga de spretande ekrarna, de förvridna julen och de böjda pedalfästena på bild.

Sjukledigheten har ganska smidigt rusat iväg. Internet är liksom för stort för att man ska hinna igenom ens min lilla intressebubbla, bestående av svenskspråkiga bloggar och poddar om familjevardag och jämställdhetsfrågor. Dessutom har härliga släktingar försett mig med tidningar. (Och jag gick igenom vår dvd-hylla i jakt på bra filmer att fördriva tiden med, men hittade bara en som jag ides se på (trots att största delen av filmerna i hyllan är mina..) Idag utnyttjade jag också omständigheterna till att äta sex st stora chokladbollar till lunch. Jag mådde lite små-illa efteråt, men det var värt det.

Saker jag är dålig på

En grej jag är dålig på: Att försöka få slut på resterna i kylskåpet utan att sluta måltiden med ännu mera rester.

Som idag till exempel. I kylskåpet fanns resterna: två broilerbiffar, en liten köttbit och ca en portion stekt potatis (rest från försöket att bli av med kokt-potatis-resterna). I min iver att se till att detta skulle räcka till hela familjen:
- kokade jag två normalstora portioner nudlar
- stekte jag en halv zucchini
- gjorde jag en stor sallad

Efter middagen packade jag tillbaka in i kylskåpet:
- hela köttbiten
- 90 % av nudlarna
- 98 % av salladen

Jag tror jag gick rejält på minus i rest-minskningen.

Omtänksamt

Igår kväll sade Kia mycket bestämt och med en ganska trotsig min att hon vill ha dockan med till dagis idag. Det är något hon nog får om hon vill helt utan att trotsa, så det blev ingen hetsig diskussion om saken.

I morse var dockan med på hela morgonproceduren från början, och fick också borsta tänderna, tydligen.

Men sen när hon stod där i tamburen med jackan på och dockan under armen och skulle vinka hejdå åt mig, så kom hon springande och räckte den åt mig och sade "Dockan ska bli här och sova med dig, så att du inte behöver vara ensam!"

Oh.. fick nästan en tår i ögat av omtanken!

Klagolåt

Skulle jag ha bloggat igår skulle det ha blivit ett uppmuntrat inlägg om hur mycket bättre hela jag mår, men idag blir det istället ett gnäll-inlägg om hur fruktansvärt synd det fortfarande är om mig, för armarna värker så att jag har svårt att sova. (Ena armen skulle må SÅ mycket bättre om jag kunde sova på sida, men då skulle jag ju måsta ligga på den andra armen.) Och foten var idag så bra att jag gått på den till butiken, städat och fixat hemma och hämtat Kia från dagis, men nu hämnas den genom att vara extra svullen och öm och såren blöder igen..

Och jag har en enda strumpa som är tillräckligt stor, och den börjar vara lite väl använd, så att säga, och ingen sko som riktigt funkar ovanpå vristskyddet (till butiken gick jag i bara yllesocka).
Och min fot och mitt smalben är tillräckligt färggranna för att kunna duga som rekvisita i en pride-parad. (Jag har bildbevis, men det räcker med en ofräsch fot-selfie i bloggen under den här hösten. )

Ynk-snyft-snörvel.

Det finns roliga saker i mitt liv också, men de får vänta till en annan dag, för nu behöver jag sova.

Omplåstrad och hemskickad

Idag känner jag mig ganska mörbultad.

Jag fick komma hem efter lunch, och lade mig på soffan och såg på när Joppe jobbade. Det var inte så spännande, så jag sov en stund istället.

På foten har jag ett vriststöd som jag ska använda dagtid i fyra veckor. Runt armbågen har jag ett bandage som jag antagligen borde ta bort så småningom, men jag vill inte, för jag gissar att det där under finns ett sår som kommer att varas ganska mycket och bli ganska slibbigt. I början av dagen staplade jag omkring på två kryckor om jag så bara skulle gå en meter, men fram mot kvällen fick de bli i något hörn, utom när Kia gick omkring med dem, såklart (hon räcks just precis upp till handtaget).
Kia har varit lite undrande, lite fundersam, lite intresserad, och en lång stund lekte hon "när JAG föll med MIN cykel"-leken och berättade om hur hon då fick ett sår i benet som hon fick plåster på, och ett bandage runt foten, och kryckor att gå med...

I huvet snurrar ibland bilden av de där stora svarta tjocka bussdäcken som virvlar förbi alldeles bredvid mig, och bilden av den där bussidan som obevekligen närmar sig, och jag märkte när jag tog mig ned till Jorvs parkeringsplats, för att vänta på mamma som skulle plocka upp mig, att bussarna i närheten kändes större och hotfullare och oberäkneligare än vanligt.

Jag är nästan nyfiken på hur det kommer att kännas nästa gång jag sätter mig på en cykel. Jag gissar att olyckan kommer att göra att jag är mycket försiktigare i korsningar ett tag framöver, och det är säkert bara en bra sak. Men jag vet inte om det kommer att kännas som en bra id'e med barnsits mera. Tanken på hur mycket man själv, och ens cykel, bara är som en vante i mötet med en buss är ju nog lite avskräckande. Vi får se.

Ingen vanlig måndag

Det här var en fin måndag, strålande solsken, vinden skönt blåsande mot ansiktet, tomt och fint på cykelvägen. Jag var lite efter i tidtabellen, men eftersom tidtabellen i allmänhet är ganska lös så gjorde det inte så mycket.

Så plötsligt fanns det en rätt så snabbt körande buss en halv meter framför framdäcket. Jag skulle köra rakt över en skyddsväg, den skulle svänga till höger tvärs över skyddsvägen. Vi hade båda grönt. Ingen av oss såg den andra, innan den då plötsligt var där. (Jag hade förkörsrätt, men i och med att problemet inte var förvirring i den frågan så hade det ju inte så stor betydelse )

Jag försökte svänga undan, men en buss som svänger kommer ju onekligen svepande med sidan före, så också den här (den här bussen dessutom med rätt så hög hastighet), så det fanns inte så mycket att göra. Den svepte omkull mig, och där låg jag sen och sprattlade.  En lång förvirrad stund trodde jag att bussen med bakhjulen körde över mitt ben, men i efterhand har jag insett att den ju inte gjorde det.  Men cykeln, som låg ovanpå mitt ben kom i kläm på något sätt och tryckte till ordentligt.  (Kanske bussen körde över en del av cykeln? Nå, jag vet inte..)

Några saker slog mig efter det: Hur snabbt det fanns tre-fyra personer runt mig som frågade hur det stod till med mig.  Hur bussen bara fortsatte vidare. (Eller gjorde den? Jag tappade allt intresse för den rätt så snabbt, och ska kanske inte påstå saker som jag inte är helt säker på, men jag TROR att den bara körde vidare.) Hur synd det måste ha varit för de där människorna som strömmade till för att hjälpa. För jag skrek! Av smärta, av förvåning, av ilska och av besvikelse. Jag visste att det var överdrivet, jag visste att jag borde lugna mig, men jag fortsatt en god stund, tills jag insåg att jag måste sansa mig tillräckligt för de två viktigaste sakerna i världen just då: 1. Ta bort den där cykeln! 2. Någon måste ringa Joppe och säga att han hämtar Kia!

Jag tyckte det tog evigheter att få fram detta andra budskap till folket omkring mig, och förstod inte riktigt varför de höll på och försöka ta reda på hur det var med mig. I efterhand insåg jag att samtalet till Joppe kanske kunde ha väntat några minuter, för det är ju inte alla människor som klarar av att ringa ett lugnt och sansat samtal till någon och förklara att hans fru just krockat med en buss. Hon som gjorde det var i alla fall just så lugn och sansad, och när brandbilen (för de kom först.. brandstationen låg inte ens en halv kilometer ifrån) anlände låg jag med telefonen vid örat och diskuterade i så gott som normal samtalston om dagishämntning och "ja, jag måste sluta nu, men jag ringer sen"... Trovärdig trafikolycka...

Medan folk sen undersökte mig, ställde frågor och berättade att allt blir bra låg jag och funderade på det där mötet som jag skulle ha vid 19:30-tiden i Otnäs; att det får jag nog ta bussen till, för jag kan knappast cykla..

Jag fick åka ambulans till Jorv och är nu fortfarande här, omplåstrad, röntgad och lite sydd. Har fått kvällsmat, har fått en säng i ett mörkt och svalt rum och ska snart försöka sova.

Jag är riktigt riktigt tacksam för att det gick så bra som det gick. Bortsett från några stygn i benet där pedalen skurit upp ett sår så har jag egentligen inget annat än svullnader, blåmärken, skrubbsår och en värkande axel att klaga på.

Jag är riktigt riktigt tacksam för de där personerna som rusade till min hjälp. Jag vet inte vem de är, och kan knappast nånsin tacka dem på riktigt, men oj vad jag är glad att de finns! Jag hoppas att de förstår det!

Och så är jag så tacksam att jag inte vill tänka på det (för då sprutar tårarna okontrollerat av tanken) över att Kia inte satt där bakom i barnsitsen. Hjälp! Inte tänka på det! Det hände ju inte!

Men cykeln... den ska jag åka och hälsa på så fort jag kan, men den lär inte må så bra. Förlåt Titti! Jag tog inte så bra hand om den sen heller.

Omtumlande upptäckter i bloggstatistiken

Jag tycker om att blogga, och jag kan ju inte förneka att jag hoppas att åtminstone någon läser vad jag skriver. När jag tittar in på läsarstatistiken så blir jag glad när jag ser att den pekar uppåt. Vetskapen om att vem-som-helst som kan svenska eller har tur med google translate kan läsa mina texter, se mina bilder och få en liten inblick i mitt liv känns inte speciellt skrämmande. Jag tror liksom inte riktigt att så många ändå gör det, och jag tänker mig att de flesta som tittar in här är välvilligt inställda och antingen intresserade, eller så ointresserade att de ändå inte bryr sig.

Idag kastade jag ett noggrannare öga på min bloggstatistik och på varifrån folk hittar hit, och märkte via den att någon kopierat in inlägget Ett tolerantare Finland på keskustelu.suomi24.fi (med länk till inlägget här på bloggen). Någon som antydde att det var ett bra och tänkvärt inlägg, så det var ju trevligt (även om det skulle ha varit helt kul att veta att inlägget kopierades dit och kanske ens någon rad om varför..).

Inte heller på diskussionsforumet har inlägget haft många läsare, och de fyra kommentarerna som finns där nu är rätt så harmlösa* (och en av dem bitvis riktigt saklig), men att hitta ett inlägg härifrån på Suomi24, med länk hit var ändå.. inte direkt obehagligt, men definitivt en verklighets-slap-in-the-face.

Vem-som-helst som kan svenska eller har tur med google translate kan faktist läsa vad jag skrivit i min blogg. Och vissa gör det till och med.

Och när fyra för mig okända människor läst och kommenterat så har jag svårt att inte hänga upp mig på varenda kommentar och fundera på den länge länge (se * igen). Hur totalt yr och vilsen skulle jag inte vara om jag skulle ha en blogg där det ofta kommenteras kritiskt/ifrågasättande av okända människor? (med detta förstås ändå inte sagt att man inte får kommentera fast man är okänd, eller att man inte får vara kritisk eller ifrågasättande)


(Ur bloggstatistiken framgick förresten också att ett av mina top10-lästa blogginlägg är det här. Jag gissar att det varit några ganska besvikna surfare som varit ute efter något helt annat som hittat det..)


*Fast naturligtvis fanns kommentaren "olisi hyvä kirjoittaa maassa maan kielellä..", vilket fick mig att brista ut i gapskratt. Snacka om att så totalt bekräfta det jag försökte få fram på slutet. När jag skrattat färdigt filosoferade jag länge kring om man nu överhuvudtaget kan anses befinna sig i ett geografiskt land på en så ogeografisk plats som internet.
Ja, sen insåg jag ju också att det inte är smart att försöka debattera svenskan i Finland om man har ett så ursvenskt namn som Gunilla. Det är liksom kört innan man ens har kommit igång.. :)

Jag har ett barn som pratar finska!

Kia har gått på finskt dagis i ett år och åtta månader. Det tog inte många veckor innan hon förstod finska flytande, men ännu i juni i år, innan sommarlovet, hade hon inte yttrat mer än något enstaka ord själv. Hon kommunicerade med korta viskningar, med gester och med miner, och nöjde sig antagligen ibland helt enkelt med att rätta sig efter rådande situation, eftersom det var enklare än att behöva försöka kommunicera vad hon egentligen ville.

Ett tag tänkte jag att det här berodde på att vi hade utsatt henne för den fruktansvärda språkförvirringen att ha henne på dagis på ett språk som hon annars just aldrig utsätts för. Men jag tror inte det var det.. Kia är inte en person som pratar med vem som helst, precis. Jag är inte säker på att hon egentligen pratade med någon alls, utom med Joppe och mig och med sin mormor och kanske morfar.

Jag hoppades lite att det skulle ske någon förändring under sommarmånaderna, men det verkade inte göra det, så i början av augusti när jag för första gången på länge lämnade av henne på dagis så var jag rätt övertygad om att hon skulle fortsätta vara ett tyst, viskande och försiktigt gestikulerande barn i många månader till. (Jag hann börja fundera på om hon skulle hinna yttra ett enda ord innan hon byter till svensk förskola i 6-års åldern..) 

När jag hämtade henne från dagis några timmar senare, den där samma första dagen, så tog det en stund innan hon märkte att jag var där. Innan hon märkte mig hann jag se henne sitta i en soffa och GLATT PRATA (!) med HÖG RÖST (!). Jag bara glodde på henne en lång stund. "Hän on puhunut.. aamusta asti.. taukoamatta.." berättade R ur personalen, och fast hon såg precis lika glad ut som jag kände mig över detta faktum, så kunde man nästan ana en lätt pladder-tinnitus i hennes öron. I många dagar efter det fortsatt Kia med sitt oavbrutna pratande. Hon hade väl ett och ett halv år av historier att berätta, antar jag. Hon pratade med alla, hela tiden, och på eftermiddagen fortsatte hon prata och berättade för mig om allt hon berättat på dagis. Språket hon överöste dem med var i början svenska, men det gick ju bra det också.

Så småningom ramlade en del finska ord in i pratet och nu pratar hon på riktigt finska.

Och det känns så konstigt. Jag och Joppe har ett barn som kan finska! Häftigt! 

Jag är imponerad av hur snabbt och spontant hon kan växla mellan språken, även om det väl antagligen är helt naturligt att hon kan det. Och att hon pratar om mig som äiti när hon pratar om mig som sin mamma i största allmänhet, men sen Mamma när hon pratar om mig som Mamma. Och hur hon klarar av att hitta nya sätt att säga saker om hon inte hittar de exakta översättningarna, eller om de inte finns. Som när hon skulle berätta för S om ekorren hon sett i "stora parken" och antingen inte riktigt kom på hur man säger "stora parken" på finska, eller kanske till och med insåg att stora parken inte egentligen heter stora parken utan att det bara är vi som kallar den så, och att Sande kanske inte ens skulle förstå vad hon menar även om hon skulle klara av finskan. Jag ville SÅ inflika att "niin, siis asukaspuistossa" men lyckades hålla mig, och hon hittade "meidän puistossa", vilket i och för sig såklart kunde vara lika kryptiskt, men inte var det eftersom S vet var vi bor och kan använda lite slutledningsförmåga.

Blandar språken gör hon inte särskilt mycket. Ibland när hon ska förklara någon lek som de lekt så använder hon finska ord fast hon kan de svenska orden, och för några dagar sedan tyckte hon riktigt envist att "vi ska gå till kauppa och osta äpplen", men hon verkar veta skillnaden. Det är försatås inte så konstigt eftersom hon använder språken i så totalt skilda sammanhang.

Några små negativa saker har det här med finskt dagis. Riktigt små alltså, men jag vill nu ta upp dem i alla fall. 

För det första har ju jag själv fortfarande en del höga trösklar att ta mig över innan jag får ur mig längre utläggningar på finska. Jag vet inte om jag skulle prata  mer med en svenskspråkig personal än vad jag pratar med personalen på Kias dagis, för dem tvingar jag mig själv att prata med en hel del, men jag skulle helt säkert prata mer med svenskspråkiga föräldrar än vad jag gör med föräldrarna till Kias dagiskompisar. Det här är lite synd, för jag skulle gärna ha lite fler Olars-föräldrar i bekantskapskretsen, och det skulle vara lättare på svenska. Men det här är ju såklart mer en attitydfråga och en "ta-sig-i-kragen-och-kliva-över-de-där-trösklarna"-fråga än ett direkt problem.

För det andra har jag ju redan börjat oroa mig för den där stora omställningen när Kia som 6-åring ska börja i en ny förskola med helt nya människor. Det är fånigt att oroa sig redan nu, och sen när det närmar sig hinner vi ju garanterat bekanta oss med förskolan på förhand, men tja.. något måste man ju grubbla på.

Och sen tycker Kia nog ibland att det är lite tråkigt när vi inte kan sångerna som hon har lärt sig. (Fast å andra sidan verkar hon ibland hemskt stolt över att få lära oss dem.)

En stor del av problemet?

Jag läste tidigare ikväll den här artikeln:

http://www.iltalehti.fi/uutiset/2014090918645718_uu.shtml 

som kort sagt handlar om en kund på ett caf'e som spydde galla över den handikappade kunden framför i kön, och om killen i kassan som vägrade betjäna henne på grund av det och till slut bad henne lämna caf'eet.

Artikeln är beklämmande och händelsen vidrig, men som vanligt snubblar jag vidare och fastnar på något helt annat. I kommentarsfältet under artikeln ramlade jag rätt snabbt över flera personer som efterlyste, eller åtminstone tyckte att det skulle vara bra om artikeln skulle ha innehållit, en bild och gärna till och med namn på kvinnan.

Varför? För att kunna söka upp henne och ge henne en utskällning? För att kunna telefonterrorisera henne med hotfulla anonyma samtal på nätterna? För att kunna skicka hatbrev åt henne? För att ha namn och ansikte på en person att avsky? För att ha namn och ansikte på en person som kan bära skulden, så att man nu inte i misstag heller behöver känna något sting av medskyldighet själv?

Är det inte just det som är en del av problemet bakom mobbning, bakom förtryck, bakom hat och bakom hånfulla och respektlösa ord som uttalas på ett caf'e: att så många människor tycker att det är okej att offentligt hänga ut, håna, smutskasta, hota och förlöjliga personer som beter sig fel ? (vare sig det handlar om på riktigt, enligt allmänt erkänd moral och vett fel, eller enligt någons alldeles personliga åsikt fel).

Visst är det beteende som beskrivs i artikeln förkastligt, och visst hoppas jag att någon, på något sätt, får damen att förstå hur fullständigt fel hon handlade, men den där arga mobben som vill att hon ska lynchas kan väl knappast höra till de lyckade lösningarna.

För att inte behöva sova

Imorgon ska jag vakna kl.5:45 och cykla iväg till jobbet. Jag gör sånt ibland, och blir alltid lika ledsen över att jag inte lyckades gå och lägga mig i tid kvällen före.

Här är en lista på saker jag gjort ikväll, istället för att vara förståndig och somna:

- tittat på filmen Hitch, och till min förfäran insett att den gör mig glad. (Jag har inte varit på bio på länge. Nå, mest ju för att det inte riktigt vill bli av, men också för att "det ju aldrig går något som man på riktigt vill se", brukar jag tänka. Men det är ju bara bullshit, för jag blir ju tydligen fånigt lycklig av precis varenda film som ens bara nuddar vid romantisk och/eller komedi, så det borde ju finnas ett hur stort urval som helst.)

- slösurfat. Sånt kan ta förvånansvärt länge.

- kommit på att jag måste laga morgonmålssmörgåsar idag om det ska finnas någon som helst chans att jag ska idas äta morgonmål imorgon.

- insett att jag var hungrig och ätit upp morgonmålssmörgåsarna och tvingats göra nya.

- letat efter mina cykelnycklar. (Jag hittade förresten jobbnycklarna! De låg under en tidning på soffbordet. Tack så mycket för hjälpen! Nu har jag hittat cykelnyckeln också, så jag känner att jag börjar ha koll.)

- ja, och bloggat såklart...

Jag har också tänkt några seriösa tankar. De får ett eget inlägg för att de är.. ja.. seriösa.

Gömma nyckeln

Finns här förresten någon med övernaturliga krafter som klarar av att se var jag har lagt mina jobbnycklar?

Typ om jag berättar att jag känt mig på onormalt gott humör idag, har ätit en näve nötter till kvällsmat och har en vissnad solros på balkongen så kan du tyda detta mönster och komma fram till var jag lade mina nycklar då jag kom hem förra onsdagen.

Ja, jag har redan letat i alla fickor och väskor samt i tvättmaskinen och kylskåpet.

Nattpladder

De där månaderna när barnet är för litet för att helt klara sig utan dagssömn på dagisdagar, men för stort för att på riktigt behöva den... Hur många är de? Det enträgna babblet vid 22:30 från barnets säng om att "Mammaaa, mammaaa, mammaa, du ska komma o paja mig på huvu! Pappaaa, ja vill ha min sångbok! Pappaaaa, pappaaa! Mammaaa, var e papppaaa? Mammaaa, ja e törstig! Pappaaa, jag har köpt en hamburgare åt dig!". Det kunde jag ta en mycket kortare version av där vid 20-tiden istället.

Men man får ju inte alltid välja, och jag ska väl inte klaga, för snart är hon fjortis och sover inte alls och byter ut pladdret mot "mamma du fattar ju för h*lv*t* ingenting".

Ett tolerantare Finland

Imorgon kör en kampanj igång för att slopa den obligatoriska skolsvenskan. Den kampanjen gör mig ganska ledsen, för också om den anser sig rikta sig enbart mot ett skolämne så känns det som om den ökar klyftan mellan finlandssvenskar och finsktalande finnar, och förstärker känslan av att vi är vi och de är de och att detta är viktigt.

Men rätt mycket stör jag mig också på en stor del av motreaktionerna.

Mest irriterande är kanske det ständigt återkommande "om de finsktalande inte mera behöver lära sig svenska i skolan så ska vi minsann inte behöva lära oss finska heller!"

Dels har jag lite svårt att tro att de finskatalande personer som vill sluta läsa svenska i skolan ser det som ett speciellt stort hot om de svenskatalande slutar läsa finska, men framförallt undrar jag hur man tänker här. Hur får man "tvåspråkighet är en rikedom", "att lära sig ett språk är inte bort från något annat" och "språkkunskaper är värdefulla och öppnar flera dörrar" att gå ihop med "men jag griper gärna första bästa chans att slippa lära mig finska". Hur håller man liv i ett enda argument FÖR ens en frivillig skolsvenska om man i nästa andetag vill slippa lära sig finska?

Eller att svara på åsikten om att svenskan är ett fjutt-språk i Finland med argumentet att finskan är ett fjutt-språk i norden. Vad uppnår man med det och vart vill man komma? Till att det är onödigt att lära sig finska i skolan? Igen; hur svänger man det till att det är bra att lära sig svenska?

Lite nippor får jag också av alla historiska argument, för jag förstår inte riktigt vad de har för betydelse. Man lär sig väl språk för att man på ett eller annat sätt kan ha nytta av det i framtiden.  Inte för att det var bra att kunna för hundra år sedan.

Jag vet faktiskt inte riktigt var jag står i den här frågan, och jag är ju så långt ifrån en expert på solsystem och läroplan, och på hur dessa påverkar svenskans ställning i samhället överlag, som man kan komma.

Jag tror att jag gärna skulle se mer och framförallt mycket mycket tidigare obligatorisk språkundervisning i skolan, i många fler språk. Grammatik och korrekt ordföljd är ganska oviktigt för mig. Viktigare tycker jag att det i dagens värld är med en positiv inställning till språk överlag. Finland blir allt mer mångkulturellt (hurra) och det finns en allt större sannolikhet att vi möter personer som vi inte har ett gemensamt språk med. Jag tror det är SÅ mycket viktigare att kunna vara knaggligt vänlig mot vem som helst, än att kunna det perfekta uttalet på frasen suomessa puhutaan suomea.

Abstrakt fredag kväll

Jag sade att jag snart ska gå och lägga mig, men det blir inte av, och jag gissar att jag kommer att sitta uppe tills jag känner att jag bara måste gå och sova, och då blir påmind om att jag inte tömt tvättmaskinen. 

Jag tänker att jag borde skriva mer om ögonblick, mer om just-här-just-nu, mer om intryck, förminnelser och bilder. Som till exempel bilden av den där lilla människan som på morgnarna kommer tassande från sin säng med famnen fullproppad med saker som hon absolut ville ha med sig därifrån, en docka, en mjukisorm, en dyna och en tom wc-pappersrulle. Som till exempel nattsuset från träden och bilarna och den alldeles svaga kylan kring smalbenet som berättar att balkongsdörren står på vidgavel kl 23:37 på kvällen. Det är sommar igen. Som till exempel den underbara vetskapen om att det är lördag imorgon.

Ögonblick är förtvivlat svåra att skriva om. Det är svårt att fånga bilden. Därför drar jag mig från att göra det. Men därför borde jag göra det mer.

Idag känner jag mig rätt abstrakt. 

Bloggämnen

Nu när jag tänkt ta upp mitt bloggande ...igen... efter en längre paus ...igen... så har jag funderat mycket på vad jag egentligen borde blogga om. (De facto har jag funderat på det nu och då ända sedan jag oavsiktligt inledde min bloggpaus för en knapp månad sedan, men nu har jag ju faktist lovat att jag börjar blogga igen, så nu var det dags att ta tag i det på allvar.

Det blev en ganska lång lista, och den ser ut så här:
- må bra-kampanj
- cykla till jobbet
- PMS, hormoner och skäggväxt
- mobbningskampanjer
- om att vara ateist och trivas ändå
- konflikträdsla som föder konflikter
- diskussionen om invandrarnas nya barnvagnar
- Kias språkutveckling
- Kia i största allmänhet
- val och ånger
- ensamhet
- feminism och jämställdism
- prinsess-stress
- dålig mamma 1
- dålig mamma 2
- dålig dotter och människa i största allmänhet
- saker jag vill göra innan jag dör
- saker jag vill göra just nu

Men medan jag gjorde listan slogs jag också av hur otroligt lite jag vet om så otroligt många saker. Vad har jag att tillägga till diskussionen? Vad har jag ens för rätt att uttala mig i frågor som jag vet så lite om? Var ska jag börja och vem är alls intresserad? Är jag det ens själv?

Men jag vill nu här tillägga och försäkra att fast det kanske verkar så så bloggar jag inte för att jag tror att jag måst. Jag bloggar för att jag verkligen vill, jag har bara lite svårt att skriva ett helt blogginlägg utan att bli så irriterad på mig själv att jag trycker radera innan jag kommit halvvägs.
Kanske jag till nästa inlägg har lyckats välja rubrik och samla mina tankar?

Utledsla

Alltså jag blir ju bara så trött på den här bloggen varje gång jag surfar in här och möts av min Atlantis-nuna och mina skitiga fötter. (Fast jag blir också påmind om att jag någon gång snart får gå på kaffe med scoutkompis-Anna, och det är ju kul!)

Bot och bättring lovas, såhär nu när det blivit september och höst i almanackan.