För ca två år sedan hände det att jag under en kort tid vid minst tre olika tillfällen hörde mammor (jo, det var alltid mammor) rättfärdiga något med att de ju är de som känner sitt barn bäst. Typ; "Jag är ju den som känner mitt barn bäst, och jag vet att hen inte kan ha gjort nåt fel." Eller: "Det är klart att jag som förälder bäst vet hur skolan borde organisera undervisningen, för jag känner ju mitt barn bäst."
Så jag trodde det var ett väldigt vanligt fenomen. Men jag har inte stött på fenomenet en enda gång sedan dess, så det kanske bara råkade sig så.
Det är ju inte helt osannolikt att man som förälder faktist är den som känner sitt barn bäst, men jag tror att det kan vara nåt man ska vara lite försiktig med att i alla lägen utgå ifrån. För jag tror att man ganska automatiskt läser in en hel del av sig själv i barnet och ofta utgår från att barnet är som man själv. Och man har känt barnet hela barnets liv och tror kanske för lätt att hen är nu sån som hen varit tidigare. Och så tror man väl alltid det bästa om sitt barn och har svårt att tänka sig att barnet kan göra fel. Och visst har man säkert stenhård koll på hur barnet fungerar hemma tillsammans med familjen, men det betyder inte att man automatiskt har full koll på hur barnet fungerar i en grupp av jämnåriga när man inte är med.
Alla ovanstående grejer kan ju såklart också - i motsats till vad jag just försökte påstå - vara orsaken till att man är den som känner sitt barn bäst.
I vilket fall som helst tycker jag inte man ska använda det som argument för att försöka vinna (eller avfärda) en viktig diskussion.
jag misstänker att jag säkert sagt att "för jag känner ju mitt barn bäst" flera gånger
SvaraRaderamen jag tror att jag sagt det för att rättfärdiga mina egna val för mina barn:
jag vet att livsåskådning är rätt val för mina barn för att (för jag har med milt våld valt livsåskådning för den äldre, numera, med elektronisk anmälning så måste man anstränga sig för att slippa livsåskådning för ett barn som inte hör till kyrkan)
men jag tror att jag aldrig sagt att jag känner mitt barn bäst så jag vet att mitt barn aldrig skulle ha gjort sådär (som någon annan påstår att mitt barn har gjort)
och att jag aldrig krävt att skolan skall organisera undervisningen på ett visst sätt för att "jag känner mitt barn bäst".
Nu har jag ibland åsikter om hur skolan organiserar sin undervisning, men de åsikterna grundar sig mer på vad jag som förälder kräver att skolan ger mig för information, eller på vad jag som vanlig dödlig skulle anse att rent logistiskt skulle vara det smartaste
för det mesta använder jag argumentet att känna sitt eget barn bäst när jag själv, eller någon annan är osäker på vilket av två alternativ som skulle vara bäst för det egna barnet
..att jag har en stark uppfattning om att de flesta föräldrar nog vet vad som är bäst för deras barn, om de klarar av att skjuta sig själv åt sidan en stund
Jo, nog känner man säkert sitt barn bäst, och i situationer det uttryckligen handlar om vad som är bäst för ens eget barn så måste man ju få använda det som argument.
SvaraRaderaDet är kanske mera det att de där tre kommentarerna som alla dök upp med korta mellanrum var av typen: "jag känner mitt barn bäst och vet vad som är bäst för hen, och enligt samma logik vet jag också vad som är bäst för DITT barn."