Den här veckan har jag några gånger hunnit vara ganska upprörd över att lagutskottet kunde bestämma sig för att inte behandla äktenskapsjämlikhetslagmotionen, lite fascinerad över den solklara åldersfördelningen, lite hoppfull inför Tahdon2013-initiativet, men sen ändå lite pessimistisk. Mest bestört, nog, över att folk tycker att saker de själva tycker ska få vara viktigare än andra människors lycka. Någon smart typ i debatten kommenterade att de som är emot lagförändringen är de som berörs minst av den.
När jag körde hem från Kyrkslätt idag lyssnade jag på ett reportage på radion om saken där någon expert på nåt område uttalade sig om debatten. Till största delen höll han sig rätt neutral, men i en bikommentar undslapp han sig tanken att de som anser sig själva vara toleranta sen är väldigt intoleranta när det kommer till att acceptera konservativa åsikter. Jag tolkade hans uttalande som att han menade att vi som vill visa att vi är toleranta gentemot de homosexuella sen är väldigt intoleranta gentemot dem som motsätter sig könsneutrala äktenskap.
På två punkter hade han fullständigt missat poängen:
1. I det ena fallet handlar det om att tolerera MÄNNISKOR och deras rättigheter. I det andra fallet handlar det om att tolerera ÅSIKTER som inskränker människors rättigheter.
2. För de allra flesta handlar är det inte om att "visa att vi är toleranta gentemot de homosexuella", utan det handlar om att ge en grupp människor rättigheter som de egentligen alltid borde ha haft.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar