Före Kia fanns njöt jag av att ha ett väldigt flexibelt jobb och av att kunna vara väldigt flexibel själv. När det var stressigt kunde jag sitta på jobbet från tidig morgon till sen kväll flera dagar i veckan, och under lugnare tider kunde man sen ta lediga dagar eller långa lunchpauser eller sena morgnar.
Nu försöker jag prioritera Kia framom morgon-till-kvällsjobbandet avsevärt mycket oftare än tvärtom, men de senaste veckorna har det varit svårt, eftersom det här hör till den där perioden när det känns som om man borde vara på jobbet hela tiden (och ViLL vara på jobbet hela tiden, för att hinna med och få det hela att löpa). Det känns som om jag nuförtiden aldrig hinner hem tidigare än en halv timme innan hon ska lägga sig. Och som om jag också när jag är hemma har huvudet fullt av jobbtankar. Så är det inte på riktigt, men det känns som om jag borde hinna vara hemma mer, och mer närvarande när jag är hemma.
Jag märker det dåliga samvete bland annat genom att jag blir mycket mer påverkad av små ledsna barn i min omgivning än i normala fall. Ett gråtande barn ger mig en akut känsla av att jag i måste göra något åt saken. I vanliga fall rycker jag mest på axlarna och tycker det är skönt att det inte är mitt barn.
Kia själv verkar inte ha något problem med det här. Jag antar att hon till skillnad från mig märker att jag ändå är hemma de flesta kvällarna, och att hon bryr sig fullständigt skräp i vad som rör sig i mitt huvud så länge jag ändå leker med henne.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar