Det allt mer motvilliga jämställdhetsinlägget

Nu är det så länge sedan jag lovade att skriva om det där med jämnställdhet i Finland och orättvisor mot kvinnor att ni säkert glömt bort att jag lovade, och egentligen har jag funderat på att glömma bort det själv, för det finns så oändligt mycket att säga, och det finns så oändligt många som har sagt samma saker så mycket bättre.

Men låt gå. Jag skriver, och ni får alldeles själva välja om ni läser eller inte. Snällt va!

Först några små kommentarer:
- jag paratade ursprungligen om orättvisor mot kvinnor, men jag inser att de saker jag mest funderar på helt enkelt handlar om en ojämställdhet som inte nödvändigtvis är till fördel för männen heller, så orättvisor är kanske fel ord.
- i den mån jag faktist talar om orättvisor mot kvinnor så handlar det inte om att jag skulle påstå att alla kvinnor är offer och alla män förövare, utan om att vi har ett samhälle (som såklart består av både kvinnor och män) som gör att män ofta har det lättare på väldigt många sätt.

Vi kan börja med det där relativt enkla: pengarna.

Anna undrade om jag sett nån statistik på om det faktist finns någon skillnad i kvinnors och mäns löner. Det måste jag ärligt medge att jag inte hade. Jag har helt enkelt bara trott på att det är så. Så jag gjorde lite efterforskning och hittade bland annat det här:

På tal om kvinnor och män. Lathund om jämställdhet 2012: Jämställdheten trampar vatten (statistik från Sverige, där det talas om avsevärt mycket mer än bara pengar)

det här:
Valmistumisesta eläkkeelle - naisia syrjitään läpi työuran

och det här:
Näin paljon ekonominainen häviää palkassa miehelle

Kvinnor har i allmänhet lägre lön än männen. Till största delen beror det på att kvinnor helt enkelt har lägre betalda arbeten. (Och där undrar jag om det är så att kvinnor söker sig till anställningar som råkar ha lägre betalt, eller om det kan tänkas vara så att en hel del jobb har sämre löner FÖR ATT de är kvinnodominerade yrken. Bara en spekulation.)

Det är inte heller helt ovanligt att en kvinna har lägre lön än en man i samma position som hon, och det finns färre kvinnor än män på chefsposter. Detta beror åtminstone delvis på att kvinnor helt enkelt inte kräver högre löner och inte vågar söka sig till chefsposter i lika hög grad. Här undrar jag varför det är så. Visst, vi kan kanske enas om att det här måste ses som något som kvinnor i högsta grad kunde påverka själva, men VARFÖR kräver kvinnor i regel inte tillräckligt hög lön? Varför vågar kvinnor inte i lika hög grad söka chefsposter? Är det genetiskt? Är de helt enkelt dumma i huvet? Eller måste vi bara anta att kvinnor helt enkelt inte är skapta för att ha höga löner eller chefspositioner?

Jag har svårt att tro att något av de där alternativen stämmer. Det är det här som stör mig mer än procent-skillnader i lönerna; att kvinnor och män bemöts så totalt olika, uppfattas så olika, uppmuntras till så olika saker och på så olika sätt och har så olika förväntningar på sig, vilket ju såklart förr eller senare leder till att de kräver olika, vågar olika, vill olika.

Det är det här jag egentligen skulle vilja skriva om, men jag vet inte ens var jag ska börja. Det finns så otroligt många exempel, men det gäller ofta så små saker att man borde räkna upp dem alla för att åskådliggöra. Det kan man ju inte göra, så man "gör en höna av en fjäder" eftersom det inte går att visa att det finns fjädrar så det räcker till åttatusen hönor.

Det är sant att jämställdheten i norden kommit väldigt mycket längre än på andra håll, och att det kanske är fånigt att sitta och beklaga sig över småsaker när det på riktigt finns mycket större orättvisor och problem i världen. Men den jämställdhet vi har har ju liksom inte bara uppstått av sig själv. Den finns för att det finns folk som jobbat aktivt för den. Om vi slutar prata om det som fortfarande suger så tror jag inte att det blir bättre, tvärtom är det ju inte alls omöjligt att det går bakåt.