De där kläderna igen

Jag sade att jag skulle skriva lite om varför jag tycker att det känns viktigt att välja kläder åt Kia utan att behöva fundera på att det ska vara kläder från den ljusröda sidan av klädavdelningen och inte från den mörkblå. Faktist tycker jag det känns så viktigt att jag aktivt funderar på hur jag ska se till att välja relativt jämnt från båda sidorna, och på var jag ska lyckas hitta de där kläderna som inte direkt kan placeras på någondera sidan och därför tyvärr oftast saknas helt.

Det känns lite svårt att formulera något, för det finns så oändligt mycket att säga, men de som är intresserade har i allmänhet redan hört allt som jag kunde tänkas skriva (för det är ju inte som om jag skulle ha något nytt och revolutionerande att komma med). Men jag försöker.

Jag tycker inte om att man delar in barn i två grupper, utan att de kan välja grupp själva (och också OM de kunde välja själva så finns det ändå bara två alternativ) och sen berättar man åt dem hur deras egna grupp ska bete sig, hur de ska se ut och vara klädda, vad de ska vara intresserade av och vem de ska umgås med.

Men så länge man faktist berättar det för dem så är det ännu ganska lätt att åtgärda, för då har de själva, och alla andra, möjlighet att hojta till och säga NÄHÄ! Då kan man föra en diskussion om saken och märka att man kanske får ta tillbaka det där påståendet om att flickor ska si eller att pojkar borde så. Då har man så att säga svart på vitt att man gjort skillnad på dem, och då kan man inte komma och påstå att man inte har det.

Värre är egentligen den mer osynliga skillnaden; den som man inte säger rakt ut, och antagligen inte ens märker. Små kommentarer, uppmuntran av vissa beteenden, förväntningar som sakta kommer smygande, som varken barnen eller någon annan kan värja sig emot eftersom man inte ser att det finns. Och det är just det: man ser inte att det finns, vilket gör det så otroligt lätt för en att skämta bort det som hysteriskt genusfeminismhenhumflum.

Kläder är en ganska liten bit av helheten, men jag tror att alla bitar hänger ihop; att kläderna påverkar de där kommentarerna och uppmuntran och förväntningarna. Någonstans måste man börja.