Våruppföljning del 6

Det var nu som jag hade tänkt mig att det skulle finnas klart mindre snö...
Nå, nu är parken kanske inte det mest representativa jämförelseobjekt man kan tänka sig.  Ser man på vägarna så märker man att asfalten sakta vinner över isen,  och på en del sydsluttningar sticker redan några modiga lökar upp. Men jag måste säga att jag är lite missnöjd med takten hittills.

På jobbet och på Facebook planerar folk skid- och långfärdsskridsko-turer på isen. Joppe tror att han ska (och kommer antagligen att) lyckas ta sig ut och paddla. Jag hoppas de här aktiviteterna inte sker för nära varandra,  för då kan det bli ganska tråkigt för någondera.

Skål för glada minnen,  skål för varje vår.

Gunilla går på bal

...skulle kunna vara en flickbokstitel från 40-talet. Men det är också min sysselsättning för ikväll.

Jag ska ha kul, komma hem efter typ säkert ELVA och planerar inte att vara alldeles spiknykter.

Dagisdebatten

När Kia hade gått i dagis några veckor kände jag mig tvungen att fråga min två-barns-mamma-kollega om det på riktigt finns någon regel för hur man får ha sitt barn på dagis den tid man inte själv jobbar. (Är det okej om jag hastigt springer via butiken och köper mjölk innan jag hämtar Kia, eller borde jag absolut hämta henne först? Är det okej om Joppe/mamma hämtar Kia lite senare än vad jag själv skulle ha haft möjlighet att göra medan jag själv åker iväg och simmar någon dag? Är det okej om Kia är på dagis en dag då jag själv är ledig ifall jag bestämt mig för att uträtta en massa viktiga ärenden den dagen?)

Hon skrattade lite snällt åt mig och lugnade mig sen med att det inte finns någon sådan regel.

Orsaken till att jag behövde fråga var att det här är en debatt som verkar gå het i något forum precis hela tiden, det finns massa människor som TYCKER saker, och ifall man inte är så jätte insatt i hur det är på riktigt så är det svårt att skilja på vad folk säger för att de tycker att det BORDE vara så och vad de säger för att det ÄR så.

Som vanligt när det gäller häftiga debatter så är jag egentligen mer intresserad av hur själva debatten fungerar än vad som egentligen debatteras.

Om man läser kommentarsfälten till exempel i Linns blogg så märker man (eller JAG märker.. kanske jag bara väljer att se det som jag vill se eftersom det stöder min teori) att de allra flesta egentligen har ganska neutrala åsikter: Det är fullständigt okej att då och då ha barnet på dagis fast man själv inte jobbar, så länge det inte blir något man utnyttjar flera timmar om dagen varje dag, och så länge man respekterar dagisets öppethållningstider.
(Och motsvarande neutrala inställning till att ha ett barn på dagis medan man är hemma med ett annat.)

Sen tillägger de att de ändå inte har någon förståelse för föräldrar som har sina barn på dagis från den stund dagiset öppnar tills en kvart efter att det egentligen borde ha stängt, fem dagar i veckan, femtiotvå veckor om året, även om deras liv är ordnat så att de egentligen inte skulle MÅSTA ha det så.

I det här skedet är det minst två grupper av föräldrar* som tar riktigt illa åt sig.

Å ena sidan är det föräldrarna som har barnet himla mycket på dagis och ibland till och med kommer fram med andan i halsen och med begynnande magsår en stund efter att dagiset egentligen borde ha stängt, FÖR ATT DE MÅSTE (för att de till exempel är ensamstående föräldrar med heltidsjobb någonstans långt borta och tre andra barn som måste hämtas upp på vägen och ingen släkting som kan hoppa in och hjälpa till).

Å andra sidan är det föräldrarna som deltidsjobbar eller är hemma med ett yngre barn eller som i största allmänhet har barnet på dagis mer än de egentligen skulle vara tvugna, men som på grund av tidigare omständigheter ändå kan se till att det inte är frågan om orimligt långa eller många dagisdagar.

Ingendera gruppen passar in på det där tidigare nämnda "oacceptabla extremfallet" men båda passar in på en del av beskrivningen, och då tar de åt sig och blir sårade och så blir debatten hetsig i alla fall, fast alla (de flesta) egentligen är av samma åsikt. Sen finns det såklart olika åsikter om exakt hur mycket "då och då" som är okej, och det kan bli rätt häftiga debatter om det också.


Själv tycker jag (jag vill ju också tycka!) att barn, föräldrar, dagisar och folks möjligheter och behov är väldigt väldigt olika och att det inte går att definiera en objektiv gräns för "då och då":et. Jag kan inte riktigt bestämma mig för om diskussionen behövs (så att folk nu säkert tänker igenom sina beslut och val ordentligt och kommer ihåg att tänka på alla inblandade och inte bara på sig själv) eller om den är fullständigt onödig (eftersom de flesta antingen redan tänkt igenom allt ordentligt eller ändå inte kommer att göra det). Jag lutar kanske mot det senare. Se *.



* I jämställdhetens namn skrev jag "föräldrar", inte "mammor", men i jämställdhetens namn måste jag kanske också förundra mig över att det så gott som uteslutande är just mammor som diskuterar de här sakerna och antingen skuldbelägger varandra eller känner sig skuldbelagda. How come? (Och egentligen skulle jag vilja förundra mig över att mammor diskuterar sakerna, inte att pappor inte gör det, men här sitter jag själv och diskuterar.. i och för sig mest själva debatten, inte det debatterade ämnet, men det är en ganska lame excuse..)

Det allt mer motvilliga jämställdhetsinlägget

Nu är det så länge sedan jag lovade att skriva om det där med jämnställdhet i Finland och orättvisor mot kvinnor att ni säkert glömt bort att jag lovade, och egentligen har jag funderat på att glömma bort det själv, för det finns så oändligt mycket att säga, och det finns så oändligt många som har sagt samma saker så mycket bättre.

Men låt gå. Jag skriver, och ni får alldeles själva välja om ni läser eller inte. Snällt va!

Först några små kommentarer:
- jag paratade ursprungligen om orättvisor mot kvinnor, men jag inser att de saker jag mest funderar på helt enkelt handlar om en ojämställdhet som inte nödvändigtvis är till fördel för männen heller, så orättvisor är kanske fel ord.
- i den mån jag faktist talar om orättvisor mot kvinnor så handlar det inte om att jag skulle påstå att alla kvinnor är offer och alla män förövare, utan om att vi har ett samhälle (som såklart består av både kvinnor och män) som gör att män ofta har det lättare på väldigt många sätt.

Vi kan börja med det där relativt enkla: pengarna.

Anna undrade om jag sett nån statistik på om det faktist finns någon skillnad i kvinnors och mäns löner. Det måste jag ärligt medge att jag inte hade. Jag har helt enkelt bara trott på att det är så. Så jag gjorde lite efterforskning och hittade bland annat det här:

På tal om kvinnor och män. Lathund om jämställdhet 2012: Jämställdheten trampar vatten (statistik från Sverige, där det talas om avsevärt mycket mer än bara pengar)

det här:
Valmistumisesta eläkkeelle - naisia syrjitään läpi työuran

och det här:
Näin paljon ekonominainen häviää palkassa miehelle

Kvinnor har i allmänhet lägre lön än männen. Till största delen beror det på att kvinnor helt enkelt har lägre betalda arbeten. (Och där undrar jag om det är så att kvinnor söker sig till anställningar som råkar ha lägre betalt, eller om det kan tänkas vara så att en hel del jobb har sämre löner FÖR ATT de är kvinnodominerade yrken. Bara en spekulation.)

Det är inte heller helt ovanligt att en kvinna har lägre lön än en man i samma position som hon, och det finns färre kvinnor än män på chefsposter. Detta beror åtminstone delvis på att kvinnor helt enkelt inte kräver högre löner och inte vågar söka sig till chefsposter i lika hög grad. Här undrar jag varför det är så. Visst, vi kan kanske enas om att det här måste ses som något som kvinnor i högsta grad kunde påverka själva, men VARFÖR kräver kvinnor i regel inte tillräckligt hög lön? Varför vågar kvinnor inte i lika hög grad söka chefsposter? Är det genetiskt? Är de helt enkelt dumma i huvet? Eller måste vi bara anta att kvinnor helt enkelt inte är skapta för att ha höga löner eller chefspositioner?

Jag har svårt att tro att något av de där alternativen stämmer. Det är det här som stör mig mer än procent-skillnader i lönerna; att kvinnor och män bemöts så totalt olika, uppfattas så olika, uppmuntras till så olika saker och på så olika sätt och har så olika förväntningar på sig, vilket ju såklart förr eller senare leder till att de kräver olika, vågar olika, vill olika.

Det är det här jag egentligen skulle vilja skriva om, men jag vet inte ens var jag ska börja. Det finns så otroligt många exempel, men det gäller ofta så små saker att man borde räkna upp dem alla för att åskådliggöra. Det kan man ju inte göra, så man "gör en höna av en fjäder" eftersom det inte går att visa att det finns fjädrar så det räcker till åttatusen hönor.

Det är sant att jämställdheten i norden kommit väldigt mycket längre än på andra håll, och att det kanske är fånigt att sitta och beklaga sig över småsaker när det på riktigt finns mycket större orättvisor och problem i världen. Men den jämställdhet vi har har ju liksom inte bara uppstått av sig själv. Den finns för att det finns folk som jobbat aktivt för den. Om vi slutar prata om det som fortfarande suger så tror jag inte att det blir bättre, tvärtom är det ju inte alls omöjligt att det går bakåt.

Våruppföljning del 5

Jag orkade inte fota parken idag för absolut inget har hänt. Det är fortfarande massor med minusgrader på morgnarna och fast solen skiner som en tok så händer inget.

I Prisma har de börjat sälja jopon, vilket ju kunde ses som ett vårtecken, men på utsidan ser det fortfarande ut så här:

Löfteslistan - sista löftet

För ca två år sedan hände det att jag under en kort tid vid minst tre olika tillfällen hörde mammor (jo, det var alltid mammor) rättfärdiga något med att de ju är de som känner sitt barn bäst. Typ; "Jag är ju den som känner mitt barn bäst, och jag vet att hen inte kan ha gjort nåt fel." Eller: "Det är klart att jag som förälder bäst vet hur skolan borde organisera undervisningen, för jag känner ju mitt barn bäst."
Så jag trodde det var ett väldigt vanligt fenomen. Men jag har inte stött på fenomenet en enda gång sedan dess, så det kanske bara råkade sig så.

Det är ju inte helt osannolikt att man som förälder faktist är den som känner sitt barn bäst, men jag tror att det kan vara nåt man ska vara lite försiktig med att i alla lägen utgå ifrån. För jag tror att man ganska automatiskt läser in en hel del av sig själv i barnet och ofta utgår från att barnet är som man själv. Och man har känt barnet hela barnets liv och tror kanske för lätt att hen är nu sån som hen varit tidigare. Och så tror man väl alltid det bästa om sitt barn och har svårt att tänka sig att barnet kan göra fel. Och visst har man säkert stenhård koll på hur barnet fungerar hemma tillsammans med familjen, men det betyder inte att man automatiskt har full koll på hur barnet fungerar i en grupp av jämnåriga när man inte är med.

Alla ovanstående grejer kan ju såklart också - i motsats till vad jag just försökte påstå - vara orsaken till att man är den som känner sitt barn bäst.

I vilket fall som helst tycker jag inte man ska använda det som argument för att försöka vinna (eller avfärda) en viktig diskussion.

Dåligt mamma-samvete

Före Kia fanns njöt jag av att ha ett väldigt flexibelt jobb och av att kunna vara väldigt flexibel själv. När det var stressigt kunde jag sitta på jobbet från tidig morgon till sen kväll flera dagar i veckan, och under lugnare tider kunde man sen ta lediga dagar eller långa lunchpauser eller sena morgnar.

Nu försöker jag prioritera Kia framom morgon-till-kvällsjobbandet avsevärt mycket oftare än tvärtom, men de senaste veckorna har det varit svårt, eftersom det här hör till den där perioden när det känns som om man borde vara på jobbet hela tiden (och ViLL vara på jobbet hela tiden, för att hinna med och få det hela att löpa). Det känns som om jag nuförtiden aldrig hinner hem tidigare än en halv timme innan hon ska lägga sig. Och som om jag också när jag är hemma har huvudet fullt av jobbtankar. Så är det inte på riktigt, men det känns som om jag borde hinna vara hemma mer, och mer närvarande när jag är hemma.

Jag märker det dåliga samvete bland annat genom att jag blir mycket mer påverkad av små ledsna barn i min omgivning än i normala fall. Ett gråtande barn ger mig en akut känsla av att jag i måste göra något åt saken. I vanliga fall rycker jag mest på axlarna och tycker det är skönt att det inte är mitt barn.

Kia själv verkar inte ha något problem med det här. Jag antar att hon till skillnad från mig märker att jag ändå är hemma de flesta kvällarna, och att hon bryr sig fullständigt skräp i vad som rör sig i mitt huvud så länge jag ändå leker med henne.

Words are flowing out like endless rain into a paper cup

Mama och Papa dök alltså upp förra veckan. Nä, som funnits med sedan ca juli har igen allt mer konsekvent börjat betyda Nä (en tid häremellan kunde det lika bra betyda jo). Ta(ck) verkar lite ha fallit i glömska, och heeej har jag inte hört sedan ungefär när mama och papa började komma. Där! är fortfarande det viktigaste ordet i den talade kommunikationen, men nu har det sakta sakta börjat ramla in andra ord i Kias vokabulär.
- Pauo! sade hon och pekade uppfodrande på ett papper. Jag letade i huvudet en stund och kom på det.
- Pallo! Vill du att jag ska rita en boll?
- Bouv! svarade hon lyckligt när jag ritade en sån. Där!

Buöd säger hon ibland och pekar på brödkorgen, och Maa! sade hon idag och pekade på matbordet. Hon ville ha mat. Muök betyder ju mjölk. För det mesta behöver man ett sammanhang för att förstå, men för det mesta finns ju sammanhanget.

Dessutom pladdrar hon på som en tok. Favoritramsan just nu låter "minäminäminäminä" antingen glatt och pladdrigt när hon leker eller argt och bestämt när hon vill något som hon inte får (då ofta ackompanjerat av ett vilt stampande i golvet och snurrande runt på stället).

Om barn i 20-månaders-åldern läste jag att de i allmänhet har ett ordförråd på 200 ord. Det har ju inte Kia, men hon lämnar nog sällan någo tvivel om vad hon menar ändå.

Våruppföljning del 4

Jag ger snart upp med det här vår-uppföljandet. Solen har i och för sig visat sig,  och det börjar bli riktigt skapligt ljust också på kvällarna,  men temperaturen hinner inte krypa upp till plusgrader från nätternas minus femton, och någon snöminskning har jag inte sett skymten av.
Nå oberoende av vad det är för väder nu så närmar sig obevekligen våren.

Kvinnodagen part 2

På mitt inlägg om kvinnodagen undrade Anna vad jag menar med orättvisor mot kvinnor, och jag känner att det här blev för invecklat för en kommentar som svar, så det blir ett helt inlägg (eller de facto två..)

Anna undrar om jag talar om globala orättvisor mot kvinnor eller orättvisor här i Finland.

När jag hör ordet "kvinnodag" tänker jag att den finns till för att vi ska komma ihåg att kvinnor runtom i världen blir våldtagna, misshandlade, dödade, nekas utbildning, nekas rätt att uttala sig och så vidare... för att de är kvinnor.

Därför gnisslar det lite i huvet på mig när någon vill önska mig eller någon annan en glad kvinnodag.

Men kvinnodagen kan ju också ses som en dag då vi tänker på alla framsteg som faktist har skett och alla människor som jobbar hårt för att situationen ska bli bättre. Mot den bakgrunden förstår jag det glada bättre.

De orättvisor jag nämnde att jag var bitter över råkade ändå vara "inhemska orättvisor", och dem får jag lov att återkomma till en annan gång.

Löfteslistan - babysimma

Detta löfte hölls, och imorgon kl.7 ska vi stiga upp för att infria det igen.

Mina tilltro till babysimmandets förträfflighet har naggats i kanterna en smula. Om jag någongång blir gravid igen och då får för mig att göra en tvåbarnsförälderslöfteslista så kommer babysimmandet inte att komma med på den. Det betyder ju inte att jag utesluter möjligheten att vi skulle vilja babysimma med ett eventuellt andra barn, men det känns inte det minsta viktigt.

Kia är - som väl i stort sett alla barn - jättefascinerad av vatten och av att plaska omkring i det. Men babysimmet är hon i allmänhet inte så förtjust i. Det går såklart i vågor (tihi) men det är som om hon i vattnet blir riktigt extra noga med att måsta få bestämma vad hon gör och var hon är och vart hon är påväg. Så under samlingen i början och i slutet då vi sjunger sånger med vissa rörelser så vill hon inte alls vara med; kanske för att hon känner att hon inte kan påverka vad som händer? Samma gäller oftast då man ska öva nåt och hon märker att det är någon annan som bestämmer vad hon ska göra.

Jag har ibland funderat om vi borde sluta, men som sagt varierar humöret, och nästa gång kan hon vara hur glad som helst. Och eftersom övre åldersgränsen är två år och "uppsägningstiden" en månad så känns det inte mera viktigt att fundera på det.

Kvinnodagsreflektioner

Idag är det kvinnodag och jag har varit en sur och bitter feminist som mellan sammanbitna tänder väst att om någon försöker ge mig blommor eller gratulera mig på kvinnodagen så SLÅR jag!!
Det är ingen som har försökt, som tur.

Men det HAR varit en lite jobbig vecka och jag har varit ganska trött och gnällig annars också. Så om jag får lite mat och sömn så kanske jag förvandlas till en helt normal och resonabel feminist som inte är farlig för sin omgivning.

För min egen riktigt personliga del är jag inte speciellt upprörd över nånting. För min dotters del oroar jag mig för att hon mycket mycket snart kommer att få "lära sig" att det är viktigt att man har fina kläder, är fin i håret, funderar på sitt utseende och är söt. För kvinnor i största allmänhet är jag lite bitter, dels på alla de orättvisor som finns upplevda och dokumenterade, men kanske framförallt på det förlöjligande, förminskande och nedvärderande som dyker upp från många håll så fort någon försöker påpeka orättvisorna. Redan det att feminism i allmänhet ses som något negativt som man inte riktigt vill befatta sig med, är ju ett tecken på att något är lite snett någonstans.

Förstår noll

Det här: http://yle.fi/uutiset/jarkevat_naiset_katoavat_aitiyden_mustaan_aukkoon/6507250
bekantade jag mig med redan för någon vecka sedan i en föräldratidning, och nu stötte jag på den igen på yle.

Jag blir mycket provocerad, men framförallt väldigt, väldigt förvirrad.

"Jag förstår poängen.. " - Fast det gör jag nog inte.
"Jag kan hålla med om att..." - Fast jag är inte säker på att det jag håller med om verkligen är det som hon säger.
"Jag antar att det hon vill få fram är.." - Fast jag är inte alls säker på om det är det hon vill få fram.

Utöver förvirrad blir jag arg och nedstämd. Ännu ett nedvärderande, förlöjligande och dumförklarande av mammor, och det behövs faktist inte mera sånt!! En av de grejer jag tror rmig förstå är att hon vill gå åt mammor som idiotförklarar andra människor, och det kunde ju vara på sin plats om hon inte sedan skulle fortsätta med att göra exakt samma sak själv.

Den här texten får mig att känna mig som en dålig mamma för de grejer jag upplever att jag misslyckats med, dålig för de grejer jag upplever att jag lyckats med, och dålig för att jag överhuvudtaget funderar på saken (vilket jag inte skulle ha gjort om jag inte skulle ha läst texten).

Det har varit en dag full av provokationer, men nu ska jag försöka lämna dem bakom mig så jag kan sova.

Steget efter

Den här veckan har jag känt mig som om jag ramlat av världen och nu springer som en tok för att hinna ifatt.
Det är inte roligt, för jag märker att jag inte har tid att vara effektiv. För att alls hinna med så hafsar jag mig fram och hoppas på att världen saktar in lite snart.

Och jag blir så fruktansvärt tankspridd och glömsk. Jag glömmer att meddela folk saker,  och sen glömmer jag att höra av mig för att reda upp oredan, och sen får jag lov att tänka saker som "hon är min mamma, hon tycker nog om mig ändå".

Irriterande!

Just nu

Just nu gillar Kia att rita, klotta med vatten, åka pulka, rutscha och rada saker på varandra. Varje dag ska jag också bygga ihop jätteklossar åt henne av skumgummibitarna, men hon har aldrig tålamod att vänta tills jag byggt färdigt. Hon totalt älskar att se på Mumin på TV, men har inte tålamod för mer än ca en och en halv minut. Hon går omkring och pussar en massa saker. Vissa helt logiska som Nalle. Andra mer långsökta som till exempel soffan.

Hon har ju länge sagt både mamamamamam och papapapapapap och det har varit så gott som omöjligt om hon menar någon av oss eller om hon bara pladdrar.

Idag sade hon mamma, såg plötsligt glad ut som om hon kommit på något, pekade på mig och sade Där! Sedan funderade hon en stund, sade pappa, pekade på Joppe och sade Där! 

De där kläderna igen

Jag sade att jag skulle skriva lite om varför jag tycker att det känns viktigt att välja kläder åt Kia utan att behöva fundera på att det ska vara kläder från den ljusröda sidan av klädavdelningen och inte från den mörkblå. Faktist tycker jag det känns så viktigt att jag aktivt funderar på hur jag ska se till att välja relativt jämnt från båda sidorna, och på var jag ska lyckas hitta de där kläderna som inte direkt kan placeras på någondera sidan och därför tyvärr oftast saknas helt.

Det känns lite svårt att formulera något, för det finns så oändligt mycket att säga, men de som är intresserade har i allmänhet redan hört allt som jag kunde tänkas skriva (för det är ju inte som om jag skulle ha något nytt och revolutionerande att komma med). Men jag försöker.

Jag tycker inte om att man delar in barn i två grupper, utan att de kan välja grupp själva (och också OM de kunde välja själva så finns det ändå bara två alternativ) och sen berättar man åt dem hur deras egna grupp ska bete sig, hur de ska se ut och vara klädda, vad de ska vara intresserade av och vem de ska umgås med.

Men så länge man faktist berättar det för dem så är det ännu ganska lätt att åtgärda, för då har de själva, och alla andra, möjlighet att hojta till och säga NÄHÄ! Då kan man föra en diskussion om saken och märka att man kanske får ta tillbaka det där påståendet om att flickor ska si eller att pojkar borde så. Då har man så att säga svart på vitt att man gjort skillnad på dem, och då kan man inte komma och påstå att man inte har det.

Värre är egentligen den mer osynliga skillnaden; den som man inte säger rakt ut, och antagligen inte ens märker. Små kommentarer, uppmuntran av vissa beteenden, förväntningar som sakta kommer smygande, som varken barnen eller någon annan kan värja sig emot eftersom man inte ser att det finns. Och det är just det: man ser inte att det finns, vilket gör det så otroligt lätt för en att skämta bort det som hysteriskt genusfeminismhenhumflum.

Kläder är en ganska liten bit av helheten, men jag tror att alla bitar hänger ihop; att kläderna påverkar de där kommentarerna och uppmuntran och förväntningarna. Någonstans måste man börja.

Våruppföljning del 3

Under förra veckan hann det ju bli riktigt vårigt. Solen sken flera dagar, måsarna skrek över Helsingfors och det är numera ljust när jag far på jobb.

Men sen blev det minus massor och snöyra.

Idag: minus 10, lätt snöfall.

Intolerant tolerans?

Den här veckan har jag några gånger hunnit vara ganska upprörd över att lagutskottet kunde bestämma sig för att inte behandla äktenskapsjämlikhetslagmotionen, lite fascinerad över den solklara åldersfördelningen, lite hoppfull inför Tahdon2013-initiativet, men sen ändå lite pessimistisk. Mest bestört, nog, över att folk tycker att saker de själva tycker ska få vara viktigare än andra människors lycka. Någon smart typ i debatten kommenterade att de som är emot lagförändringen är de som berörs minst av den.

När jag körde hem från Kyrkslätt idag lyssnade jag på ett reportage på radion om saken där någon expert på nåt område uttalade sig om debatten. Till största delen höll han sig rätt neutral, men i en bikommentar undslapp han sig tanken att de som anser sig själva vara toleranta sen är väldigt intoleranta när det kommer till att acceptera konservativa åsikter. Jag tolkade hans uttalande som att han menade att vi som vill visa att vi är toleranta gentemot de homosexuella sen är väldigt intoleranta gentemot dem som motsätter sig könsneutrala äktenskap.

På två punkter hade han fullständigt missat poängen:

1. I det ena fallet handlar det om att tolerera MÄNNISKOR och deras rättigheter. I det andra fallet handlar det om att tolerera ÅSIKTER som inskränker människors rättigheter.

2. För de allra flesta handlar är det inte om att "visa att vi är toleranta gentemot de homosexuella", utan det handlar om att ge en grupp människor rättigheter som de egentligen alltid borde ha haft.

Nya grejer

Den här dagen har det vällt in nya saker hos oss.

Kia fick en superfin spis med en massa tillbehör, och sådana där sim-flyt-grejer, och en vagn, och en flytväst, av faster och kyrkslätt-kusinerna. Hon skrek upprymt åt spisen och ville ha flyt-grejerna på sig hela kvällen.

Och just innan hon skulle gå och lägga sig ringde två främmande män på dörren och bar in en soffa i hennes rum. Vi ides inte börja packa upp den, men imorgon ska vi ha soff-party.

På dagis har veckan gått helt super. Ingen nybörjarkris efter lov-veckan.