Gott nytt år!

Det är visst fest på gång ikväll. Musiken dunkar in genom väggarna från någon granne, och utanför smäller och ylar raketerna.

"Får man gå och lägga sig före kl.12?" frågade jag Joppe vid 23-tiden. Han hade just svept en huvudvärkstablett och plirade mot mig med trötta ögon och svarade med att göra just det. Jag svalde en huvudvärkstablett själv och hasade efter.

Men Kia har haft sitt festligaste nyår någonsin. Ätit popcorn, druckit saft ur vinglas och smakat på något äckligt barnvänligt bubbel som hon snabbt deklarerade att hon inte tycker om.

Och eftersom raketskjutandet började vid 18-tiden hann hon se ganska många innan hon till slut somnade vid ca.22:30.

Godnatt, godnatt och gott nytt år från sovande barn och skröpliga föräldrar!

Låtsasvänner och tips om städning.

Kia började låtsas nåt tag förra vintern. Fick hon tag på en kopp så satt hon och låtsades ösa snö i den, vände den upp och ner och bankade på den och lyfte sedan upp den och såg glatt överraskad ut. (kias version av den där älä tule paha kakku-ramsan låter förresten såhär "ääh tuu paha tuh YVÄ TATTU!")

För någon månad sedan dök "annan Kia" upp. Först väldigt sporadiskt och ibland i sällskap av "annan mamma", men på senaste tiden är hon ofta med. Hon sitter bredvid Kia på stolen vid matbordet. Hon sitter med i vagnen när den används, och ibland tycker Kia att annan-Kia ska göra de grejer som Kia själv inte är så intresserad av. När vi idag hade varit ute i lekparken och var på väg in för att äta berättade Kia att annan-Kia skulle fara på "omm" (jobb), och hon stod och vinkade länge. Inne i trappan hittade hon sedan "nya Kia". Får se hur många Kior det blir av det här ännu.

En annan av Kias låtsaslekar går ut på att låtsas plocka upp något mellan tummen och pekfingret. Ibland är det ett låtsas-skräp som med full inlevelse ska kastas bort. Oftast är det mat som ska ätas upp. I förrgår i butiken plockade hon upp någon sådan där låtsasgrej och gav den åt Joppe. Några minuter senare ville hon ha något av honom och blev riktigt upprörd över att han inte förstod vad det var. Hon ville ju ha tillbaka sin låtsasgrej, såklart.

Från det ena till det andra så har jag idag följt det enda föräldra-relaterade städtips som på riktigt fungerar för mig.

De tips som INTE fungerar för mig är bl.a: 

- "Kom ihåg att lägenheten inte måste vara i tip-top-skick precis hela tiden. Lite damm i knutarna skadar ingen." - eller fungerar och fungerar. Det är ju det att det där är en regel jag levt enligt hela mitt liv, och det känns som om jag inte kan tänja på den ytterligare nu. Jag misstänker starkt att den nivå av städighet som tipsmakarna avser som good enough är den nivå som vi uppnår efter tre dygns storstädning här i vår familj.

- "Skit i att städa! Anställ en städare." Lite motsvarande problem där. Det känns som om man ändå förväntas ha en viss nivå på städigheten för att kunna släppa in en städare.

Kvarstår det tips jag gillar: "Använd inte din barnfria tid (dvs. då barnet sover, är ute med sin pappa, på besök hos mormor eller liknande) till att städa. Ifall du är tvungen att göra något så tråkigt som att töma diskmaskinen så kan du lika bra göra det med en gnällande unge bredvid dig."

Idag har jag städat kylskåpet. Det tog rätt länge och Kia hann under tiden bland annat: 1. stå bredvid mig och gnälla, 2. se på mumin och 3. hjälpa till.

Lite julklappsupdate: idag tyckte Kia att ett paket var lämplig mängd att öppna. Paketet innehöll en bok som vi genast läste. Dessutom har jag själv öppnat det paket som jag vet att innehåller en pyamas, för jag tänkte att jag kan tvätta den och sen packa in den igen. Då är den färdig att användas direkt då den packas upp och kan utgöra ett trevligt just-före-läggdags-program nån kväll.

Julklappsiver

Plötslig slog det mig att det kunde vara kul med lite dokumentering kring Kias julklappsiver genom åren. Eller så inte, men jag gör det i alla fall så får vi se..

Julen 2011 var Kia ett halvt år gammal och förstod såklart ingenting. Hon fick ett paket att peta på själv medan jag öppnade resten av hennes klappar. Jag tror hon tyckte att både paket och innehållet i dem var spännande, men så var hon ju i en ålder då precis allt var nytt och spännande.

Julen 2012 var Kia ett och ett halvt och ganska ivrig på att öppna paket. Hon var tillräckligt gammal för att förstå sig på grejerna som fanns i dem, men också så liten att hon inte orkade koncentrera sig på en present speciellt länge, utan var snabbt beredd att öppna nästa.

I år, när Kia är 2,5 bar vi hem 3/4 av presenterna ouppackade. Första presenten hon öppnade var en låda duplon, så hon satt igång att bygga ett högt legotorn. När hon blivit klar med det öppnade hon nästa present som visade sig vara en pusselbok. Den sysselsatt hon sig med resten av kvällen. Hon blev jätteglad för varje paket hon fick, men ville inte öppna fler. Bra så, tycker jag! Säkert ändring om några år.

Så jo, det blev jul också för oss. Vi har städat. Joppe köpte en liten julgran åt Kia. Jag hittade två tomtar att pynta med. Vi åkte inte till Vasa, men fick fira jul ändå.

Oho!

Ibland tvivlar jag på att vårt hushåll på riktigt består av två vuxna personer och en två åring.

Dessa tvivel brukar dyka upp på lördagsmogonar vid 9:30-tiden då vi alla tre ännu ligger och sover.

Inför jullovet bestämde jag mig för att stiga upp senast kl.8 varje dag, för att nu ha någon ordning på dygnet.

Idag vaknade jag kl. 8:42 och insåg att jag inte berättat åt väckarklockan att det var just idag jag ville vakna 8.
Kia var nog vaken när jag stack in huvudet i hennes rum men skrek NEEEJ! när hon fick syn på mig.

Så jag gick och pysslade i köket. Efter en stund kom hon springande.

Sen drack hon "te" ur en "temunn" med "nott-töten" på. (Notera utsikten genom fönstret. Vi är uppackade! )

På tal om pepparkakshusprestationsångest... :

http://www.hs.fi/ruoka/30+huikeaa+piparkakkutaloa++%C3%A4%C3%A4nest%C3%A4+suosikkisi/a1387341900783

Men bra tips för nästa år..

Julförberedelser

Det vill inte riktigt bli något av julförberedelserna i år.

Julkortspysslandet har jag skjutit upp och skjutit upp och idag insåg jag till slut att det inte blir någo julkort i år. Stort tack till er vars julkort ramlat in genom postluckan! Korten har gjort mig glad och jag gråter en skvätt över att inte själv orka sprida samma glädje (och det handlar alltså inte om att jag skulle vara emot att skicka julkort eller att jag tagit som princip att skänka pengar till välgörenhet istället eller att jag helt enkelt tycker julkort är fånigt. Såna grejer är ju helt okej orsaker till att inte skicka julkort. Nä, för mig har det bara inte blivit av..) Nyårskort kanske? Jag lovar inget, men det kunde vara en id'e.

Pepparkakshusen bestämde jag redan för flera veckor sedan att jag skippar i år. Jag tror jag måste medge att det kan ha att göra med de otroligt fancyga pepparkakshus som man hittar om man surfar runt ens bara i min egen facebook-feed. Liten släng av FB-avundsjuka där. Men jag tror jag behöver en paus i år, så kanske jag har energi att förverkliga någon vision nästa år istället.

Någo vanliga pepparkakor blir det inte heller. Jag lånade ut mina pepparkaksformar till kårens lillajulsförläggning och har försökt undvika alla deras försök att lämna tillbaka dem. Sen efter julen kan jag hämta dem.

Julklappsbestyret känns förhållandevis lugnt i år, men jag tror det mest beror på att jag helt enkelt inte orkat fundera på saken tillräckligt mycket för att inse hur många klappar jag ännu saknar.

Julstädningen fnyser jag åt. Vi har ett enormt romu-hörn som kommer att fortsätta vara ett enormt romu-hörn över jul, och då känns det inte meningsfullt att stressa med städning överhuvudtaget. Och en ostädad lägenhet är det ingen id'e att pynta, så julpyntandet blir också ännu minimalistiskare än vanligt. Den tomte vi aldrig städade undan efter förra julen får stå för också årets pynt.

Och inte ens planerna för vad vi gör under julen är helt klara. Vi skulle upp till Vasa, men familjens allmänna mående har varit rätt så skralt den senaste veckan, så vi kanske skjuter upp det. 

För Kia har julväntan inneburit:

- Uultummen (julgubben). Vi såg honom i Omppu på håll för några veckor sedan, och hon ville absolut gå och titta på uultummen på nära håll. Tyvärr hade han gått iväg när vi kom fram och hon var jättebesviken. I flera dagar efteråt talade hon om uultummen som hade gått hem, men som kanske nu igen finns i omppu. Men jag är inte säker på att hon riktigt visste vad en julgubbe är, för jag har försökt peka ut sådana för henne senare och hon har varit totalt ointresserad.

- Tupertotta! Vi tittar på BUU-klubbens julkalender ibland. Kia förstår inte mycket, men varje gång någon nämner ordet supersoffa så hojtar hon glädjestrålande "Tupertotta!"

- Adventskalender. Kia har en sån (scouternas, såklart). I år är det där med att öppna bara en lucka åt gången och vänta med de andra inget problem. Hon är rätt så ointresserad av vad som finns bakom luckorna. Bortsett kanske från nallen, hunden och pepparkakshuset. Det Kia vill är att luckorna ska öppnas gång på gång. "Engångti!" Så jag stänger luckor och öppnar luckor och stänger dem igen.

- Ingen Lucia. Jag har funderat mycket på hur och när Kias dagis månne firar Lucia. Det har inte krävts lång tid någon av gångerna, men det har krävts många gånger, innan jag äntligen insett att Kias dagis ju inte firar Lucia alls. Skönt, tycker jag. 

Men jag gillar nog lucia när det handlar om att sprida ljus och glädje och till och med lite välgörenhet. Vacker sång och julkänsla..

Jag ser redan fram emot nästa jul. Då ska jag (naturligtvis) påbörja julförberedelserna i god tid. Köpa alla julklappar senast i oktober. Pynja julkorten under självständighetshelgen. Julstäda ordentligt (eller ännu hellre, bli en så städig människa att det inte ens behövs så mycket julstädning). Baka min pepparkaksby med väderkvarnar, kyrkor, små bodar.. ett pepparkakskristinestad ska det bli!

Naturligtvis..

Detta inlägg förses med bilder i ett senare skede.

Något jag inte hade tänkt mig att skulle hända år 2013

Om jag för några månader sedan skulle ha försökt gissa vilka artister jag ännu skulle se live i år så skulle nog inte de här ha funnits med bland gissningarna..

Men smilet går från öra till öra! Det är så sjukt, och så underbart, och så underhållande, att de ännu finns.

Nu spanar jag in mig på nästa band som det är helt sjukt att ännu finns. 

Hur skulle det vara med Backstreet Boys konsert i mars? 

Kaffeyoghurt

Jag har en längre tid stört mig lite på Kias ätande. Eller icke-ätande snarare. 

Hon äter inte kött, hon äter sällan fisk, hon spottar i allmänhet ut höna, hon äter inte grönsaker (utom om man dukar fram dem innan maten är färdig och säger att hon helst ska vänta.. då äter hon), hon äter inte frukt. Till kvälls- och morgonmål vill hon ofta ha yoghurt, men äter sällan mer än några skedar av den. 

Det hon lever på hemma är alltså pasta, nudlar och potatismos, samt nån smörgås nu och då (då i allmänhet i ordningen 1.smöret, 2.osten och (om hon ännu är hungrig) 3.några tuggor av brödet.

Men dagispersonalen och min mamma vittnar om att Kia äter i stort sett vad som helst. Kanske slingrar sig lite för att undvika kokt morot, men annars går det mesta in, säger de. En ur personalen var till och med lite bekymrad över att Kia äter så bra och funderade om det är så att Kia inte vågar (eller inte kan) säga att hon inte tycker om maten, utan istället snällt men olyckligt äter upp allt.

Så jag vet inte om jag ska ta det här som ett tecken på att vi är riktigt skit på att laga mat, eller om jag ska anta att vi kört alldeles för mjäkig uppfostran som hon känner sig tvungen att utnyttja.

Men sen just när jag blir som mest förtvivlad över hennes ointresse för mat hemma så sätter hon i sig de mest otippade grejer. Idag åt hon till exempel en 2 dl:s kaffeyoghurt och skrapade glupskt ut varenda droppe ur burken. Kaffeyoghurt??? 

Handikapp

"Mamma tomma elppa mejj!" hojtade Kia som satt och pusslade bokstäver.
"Tyvärr, jag kan inte. Fråga pappa." var mitt helt spontana svar när jag såg vilken bokstav hon behövde hjälp med.

Barnkonventionens dag

Idag har Kias dagis firat barnkonventionens dag. Det innebar att barnena själva fick planera program och meny för dagen. Det är härligt att se att det barn väljer när de får planera sin dag själva är alldeles vanliga saker. Som spenatplättar till lunch och glass till mellanmål. En film som program. Och lackade naglar.
Jag har lite svårt att vänja mig vid det, men jag har ju tid på mig, för jag har inte lackat mina naglar sedan ungefär 2007 och äger därför inget nagellacksborttagningsmedel.

Mästerfotograf i Anni bööt paatten

Lördag var en sådan där jättejobbig förmiddag när man har tid att göra något speciellt, och har en massa id'eer, men i velandet av och ann mellan id'eerna (vilket Kia hänsynslöst utnyttjar till att inte alls samarbeta med påklädning och annat som skulle krävas för att komma iväg) så krymper möjligheterna tills det slutar med att man går ut i vanliga parken för att leka och sen äter lunch på Prismas lunchcaf'e. Nå, det visade sig vara roligt det också.. Det behövs i allmänhet inte så mycket.

En av mina planer var att vi skulle ta bussen till Angry Birds parken. Eftersom det inte blev av då så gjorde vi nytt försök igår istället. Angry Birds eller inte Angry Birds, som lekpark är den nog rätt cool, och eftersom Kia är så liten att man kan påstå att hon behöver övervakning på armlängds avstånd hela tiden så får man leka själv också! :)

Jag försökte ta några bilder, men kan inte precis skryta med resultatet...

Kunde ha blivit en bra bild. Om Kia var en halv meter längre...

Nå, rep istället för plankor gör det lättare att få med Kia på bilden, tänkte jag.

Lite olämplig belysning, men det gör åtminstone att man inte ser att Kia har ansiktet förvridet i en nysningsgrimas...

Mästerfotograf i farten, minsann.

Språkbadet

De flesta grejer (alla?) som jag läst/hört om barn som placerats på ett dagis där det pratas ett annat språk än hemma, har varit solskenshistorier där allt gått som på räls och barnet pratat det nya språket flytande efter några veckor. Det nya språket har inte påverkat det gamla och barnet har inte blandat språkena, utan har talat det ena på dagis och det andra hemma. Enkelt och härligt och okomplicerat.

Hos oss har det inte varit riktigt så. Kia har nu gått på dagis i ca 10 månader och har nu i kanske två månader pratat lite med de andra barnen. Fram till för ca två veckor sedan kommunicerade hon bara genom kroppsspråk och miner med personalen, men nu har hon äntligen börjat prata med dem också. Viskande. 

Hemma talar hon ibland ett sammelsurium av språken (jag har i och för sig en känsla av att hon nog oftast vet vilka ord som hör vart, men att hon tycker det är kul att utmana sina stendumma föräldrar med dagisord). Utan att egentligen veta nånting om nånting (och dessutom veta att alla barn är olika och att det därför är ganska onödigt att jämföra) så skulle jag påstå att Kia är ganska mycket efter i pratet jämfört med andra 2,25-åringar, och en delorsak till det är ju garanterat den lite konstgjorda tvåspråkigheten.

Men jag skriver inte det här i ångerfylld bitterhet. Vad jag vill säga är istället att jag fortfarande tycker att det är helt fantastiskt att hon går på finskt dagis och - förr eller senare, antar jag - lär sig prata flytande finska. Det att hon inte pratat verkar inte ha påverkat hennes vardag eller interaktion med de andra det minsta, och det har varit lärorikt åtminstone för mig att se hur lätt det faktist går att kommunicera utan ord. 

Och trots att jag ju bevisligen har lagt märke till att hon kanske är lite efter i pratet så kan jag inte påstå att det stör mig. Nog kommer det förr eller senare. 

Och det är alltid uppfriskande att se att något kan bli precis lika bra fast det inte alls blev som man trodde att man hoppades.

Midnattssol

Vi lever ju mitt i en fasadrenovering för tillfället och det är lite jobbigt ibland när man inte ser vad det är för väder ute och inte vet om man borde utrusta sig med gummistövlar och regnkläder, om det är snöstorm eller om solen skiner och det är plus femton.
Ett annat bekymmer är lukterna. Idag stank det lim i hela lägenheten. Och man kan ju inte vädra.
Men det jag trodde skulle vara jobbigast har visat sig vara icke-problem. Jag trodde jag skulle lida av att måsta leva i mörker i ett halvår, men då hade jag inte tänkt på att pressenningarna ju är vita och nästan genomskinliga och att fönstren bara är intäckta en del av tiden, och då med rätt så ljus plast. Det jag inte heller riktigt väntat mig var att lamporna som finns på ställningarna skulle vara på dygnet runt. Vi kom fram till att det måste vara för att avskräcka folk från att springa omkring på ställningarna om nätterna. Det här betyder faktiskt att det är nästan omöjligt att få det mörkt hemma. Men nog finns det positiva grejer med det också (även om jag inte vill tänka på hur mycket el de där lamporna drar).
Var det ljus i vårt hus.

Mobilberoende

Efter att dagis ungefär tre gånger oroligt påpekat att Kia håller sig hemskt mycket för örat (vilket antyder öronvärk, vilket kan tänkas bero på öroninflammation) insåg jag plötsligt sambandet och började gapskratta. Hon har inte ont i örat! Hon pratar ju i telefon!

Hemskt ofta är det mormor hon låtsas prata med, och hennes minspel och kroppsspråk är skrämmande likt mitt och/eller Joppes när vi talar i telefon.

För länge sedan fick hon min gamla icke-längre-fungerande telefon som leksak. Den har varit borttappad ett tag, men idag hittade jag den igen och märkte till min förvåning att den duger helt lika bra åt Kia som våra fungerande smarttelefoner, och att hon med lika stor iver låtsas "titta Kia-biie" och "peea anny bööt" på den som hon gör det på riktigt på våra telefoner. 

Hennes far pratade på tisdag i Min Morgon om telefonberoende. Lämpligt på nåt sätt (även om hans utgångspunkt kanske var helt motsatt mot vad jag här lite försöker antyda).

Inte så illa trots allt?

November kommer på tolfte plats när jag listar månaderna i favoritordning,  och det är också bara för att det inte finns flera månader som man kunde fylla ut tomrummet med. Jag hittar inte ett enda positivt november-adjektiv. Fult, grått och trist,  det är vad det är!

Men igår var jag ute och promenerade i gråheten och insåg att värre än så här blir det inte. Det är en ganska uppiggande tanke!

(Ja, nu pratar vi ju alltså om väderförhållanden och dagsljusläget i en miljö där man snabbt kan ta sig in i värmen igen. Inte om RIKTIGA problem. )

Neurotisk

Oj, jag har igen lärt mig så mycket om mig själv under veckoslutet (roverscout- och ledardagar i Kristinestad). Om vem jag är, om vem jag inte är, om vem jag tror att jag är och om vem andra tror att jag är. Ganska lite har jag sen lärt mig om någon eller något annan/-t. Rätt självcentrerat, men ganska roligt, och säkert nyttigt.  Jag skulle igen vilja lova att jag bloggar om det, men just nu är jag väldigt trött och slut i huvudet, och senare kanske det inte blir av. Vi får se.

Men en sak har jag insett. Jag tror att jag i de flesta avseenden är en ganska avslappnad typ som inte blir speciellt upprörd över speciellt mycket och inte tar så mycket stress. Men när det gäller byte mellan sommar- och vintertid så blir jag riktigt kallsvettig av blotta tanken och har svårt att sova för jag är så stressad över vad klockan är. Riktigt extra jobbigt är det med smarta telefoner som antagligen, men inte helt säkert, själv ändrar tiden. Och så måste man leta upp en fullkomligt o-smart klocka som garanterat inte ställt om sig, men för det första är de ganska svåra att hitta i dagens värld, och hittar man en så kan man aldrig vara säker på att ingen annan redan varit och ställt om den. (Och man kan ju inte lita på att de ställt den åt rätt håll, och tänk om TVÅ olika personer varit och ställt om den och klockan är en timme fel åt ANDRA hållet!!)

Neurotisk var ordet.

Muminminnen

På våren klarade Kias TV-tålamod av Mumins signaturmelodi. Sen sprang hon iväg för att göra annat.

Nu ber hon ibland självmant att få se på mumin och orkar i allmänhet 2/3 av ett avsnitt.

Mumintittandet väcker minnen till liv hos mig. Jag var visst 11 år gammal då TV-serien kom, och jag såg ivrigt varje avsnitt som kom och skämdes så fruktansvärt över det i skolan. Många av mina klasskamrater såg också på Mumin, men de hade småsyskon att skylla på och kunde antyda att de tyckte det var löjligt.
Jag var yngst och kunde knappast skylla på 16-årig bror eller 18-årig syster (fast jag är helt säker på att de också hemskt lägligt råkade sitta med insyn till TVn under Muminstunderna).

Och år 2013, när Kia efter 2/3 av programmet vill att jag kommer med någon annanstans och gör något annat så skruvar jag på mig och gnäller "Jag vill se det här till slut först! Jag kommer sen! "

När Kia blir för gammal för att medge att hon ser på Mumin så kan hon skylla på mig.

Skärpning, julfiilis och hårbestyr

Jag lovade att ni, ifall ni följer med bloggen, skulle få veta hur medlemmarna i vår familj klarar av 6-veckors-putkin med jobb/bröllop/annat jobbigt/givande/nödvändigt/skoj inprickat i kalendern varje veckoslut med resultatet att jag är superlite hemma. 

Min slapphet på bloggen kan tas som ett tecken på att det antagligen är jag som klarat mig sämst. Kia har åtminstone inte tagit någon synbar skada. Visst är hon sprudlande glad över att se mig när jag kommer hem, men hon verkar nästan lika ivrig över att få vinka åt mig när jag far igen.

(Det här veckoslutet skulle hon sova över hos mormor och morfar mellan lördag och söndag medan J och jag var på Emmas och Mattes bröllop. Vi hade några gånger under veckan nämnt att hon skulle sova där. På lördag morgon skakade hon bestämt på huvudet och sade "Nä mommo moa!" och jag tänkte "oj nej! Hon vill inte dit! Det blir sorgligt det här!" Sedan tillade hon "... ännu. Äta mat ött!" Hon ville äta först. Det ingick också i min plan, så vi åt och sen gick vi. Inga problem över huvudtaget efter det.)

Nu hägrar ännu Kristinestadsveckoslut i andra ändan av den här veckan, och sen borde det vara slut på halvobligatoriska veckoslutsengagemang för ett tag framöver.

Men klaga ska jag nog fortfarande inte, för visst har det varit roligt! Speciellt bröllop med scoutkompisar, minnen, glädjetårar, skratt och god mat. Oj vad det var kul! När ses vi igen?

Nu ha jag julfiilis, för kolleg-Heidi pratar om julmusik, J har burit hem första konfektasken, jag har burit hem 15 st adventskalendrar som jag ska sälja åt folk, butiken dignar av glögg och julbelysning och en massa människor har börjat shoppa julklappar för att slippa julstressa i december.

Min julfiilis tar sig konstigt nog uttryck i lust att städa, men det får ni inte berätta åt Joppe, för då kanske han förväntar sig att jag gör det.

Kias lyckligaste stund idag kan ha varit när hon fick bära hem en uppsättning hårspännen och -band från butiken. Hela familjen är nu frisserad.

Koll på tidsbegreppen

Två-åringar suger åt sig användbara ord och uttryck snabbt. Till den här kategorin hör bland annat:

- itt ännu!

- sen!

- naart!

- tunn ännu!

- mo-on (imorgon)

Mycket hinner hända på några dagar

Jag var borta några dagar. Under tiden lärde sig Kia massor, och när jag kom hem visste jag inte mera vad som var in och vad som var out, vilken mat hon gillade eller vilka kläder som passade. Kändes det som. 

Hon pratar mer, hon skojar mer, hon gör mera. Plötsligt pratar hon också på dagis. 

Två-åringar utvecklas fort!

Nu har det varit skönt att få vara hemma några dagar igen.

På dagis pusslar Kia apipaapei (apinapalapeli) och hemma räknar vi ytti-tatti-tomme-neijä-viiti-tuuti-teitemän-tahdetan-TYMMENEN! Det finns något rätt så underbart i kombinationen färgsprakande höstväder och glad två-åring i full fart i parken. 

Det är något väldigt Olars-aktigt över den här bilden.

Lite annorlunda scouting

Jag scoutar i Borgå hela veckoslutet. Kom på fredag eftermiddag, far imorgon eftermiddag-kväll-ish.

Vad det innebär? Långkalsonger, varm vind- och regntät jacka, pipo och vantar? Röda kinder? Sova i vindskydd inpackad så djupt i sovsäcken att bara näsan syns? Påsgryta tillredd på trangia? Scoutsånger i lampljusets sken? Friskluft från det att jag klev ur bilen igår till det att jag kliver i den imorgon? Lång vandring i skogen? Orienteringskartor och kompasskurs? Fullpackad rinkka och bekväma vandringskängor?

Nä.
Jag sitter i ett klassrum i en skola.
Sedan jag kom igår har jag inte stuckit näsan utanför skolan dörr. Jag gissar att jag inte kommer att besöka utsidan innan imorgon vid 16-tiden.
Maten (utsökt god, dock) är tillverkad i storkök.
Jag har ätit kilovis med karkki och rört på mig riktigt extremt lite.
Mitt mest använda hjälpmedel under veckorslutet har varit min dator.


Det är den sortens scouting jag sysslar med just nu.
Jag kan ju verkligen inte påstå att det är bättre än första alternativet skulle ha varit.

Men roligt, på sitt sätt, är det här också.

Rutinerad som en guldfisk

När ska man börja packa inför ett scoutevenemang? Kl.22:30 kvällen innan, till exempel. När man hållit på med det i 25 år blir man ganska rutinerad och klarar det ganska snabbt och smärtfritt.

Trodde jag.

Tills jag idag började packa inför ett scoutevenemang och insåg att alla våra fem (?) liggunderlag är på Moisö. Och sovsäcken kan jag omöjligt hitta. Jag är nästan helt säker på att den inte är på Moisö, men efter att nu ha sökt den i varenda skåp och under sängen och bakom soffan så börjar jag misstänka att jag minns fel. Äsch då!

En sån dag idag

Idag har jag:

- inte hittat mina hemnycklar

- trots det gått ut i parken med Kia (med avsikten att förr eller senare sticka mig in hos mina föräldrar för att låna deras nyckel).

- där i parken insett att Kia inte hade blöja och att jag varken tagit med mig sådana eller några som helst byteskläder åt henne

- skyndat iväg till föräldrarna och där ätit medhavd fisksoppa och slöat en stund medan Kia lekte med morfar och inte ville att jag skulle vara med

- gått på en lång höst-skogspromenad medan Kia sov i vagnen

- tänkt att jag svänger in via butiken och köper lite mellanmål på väg hem

- vid kassan insett att jag inte hade plånboken med. Rusade hem för att hämta den

- hemma insett att det ju inte var hemma, utan hos min föräldrar som jag glömt plånboken

- rafsat ihog kringspridda 2€-slantar och rusat tillbaka till butiken för att betala med dem.

- hittat mina nycklar, lämnat tillbaka föräldrarnas nyckel, återförenats med min plånbok.

Hypnotiserad och avslappnad?

Det har varit en fullspäckad dag. Jag befinner mig alltså på ett seminarium/en utbildning/en träff (jag vet inte riktigt vilket.. ingen annan verkar heller riktigt veta) för alla utbildnings- och programinriktade förtroendevalda och anställda inom Finlands Scouter med distrikt. 
Många nya tankar som jag kanske bloggar om senare, men nu ska jag berätta för er om hypnotisören.

Vi hade ett avslappnande kvällsprogram som gick ut på att vi skulle välja en plats och en ställning som kändes bekväma och så skulle vi lyssna på ett hypnotisationsband. Killen snackade på engelska om hur vi skulle slappa av (och jag slappnade av), släppa våra bekymmer (och jag var såklart tvungen att göra en snabbcheck av alla bekymmer jag har för att vara säker på vad det var jag skulle släppa). Han pratade om hur vi inte behövde bekymra oss för ljuden omkring oss, för de skulle bara hjälpa oss att slappna av mer (och jag kände mig tacksam, för annars skulle jag ha stört mig på folk som smällde i dörrar eller hostade eller rörde på sig), och han nämnde att det inte gör något om våra tankar tvinnar på i huvudet, det är bara att slappna av och låta dem tvinna (och jag riktigt log av lättnad, för det var klart att tankarna snurrade).

Jag slappnade av, jag andades lugnt, jag tänkte att jag faktiskt på riktigt kan släppa alla måsten och bekymmer för de här 20 minutrarna och bara slappna av.

Rösten malde på med lugn och entonig stämma: Imagine yourself standing on the top of a beautiful...

…mountain! tänkte jag lyckligt och stod där uppe på toppen och skådade ut over det vackra landskapet som bredde ut sig framför mig. Andra bergstoppar i fjärran, en spegelblank sjö en bit bort, gröna skogar, skymning. Lycka!

... staircase. sade rösten. 

STAIRCASE??? Vafan? Vad är det för vackert med en sån?

  

Okej Gunzi, give it a try! Beautiful staircase. Fantisera, fantisera, fantisera! Rösten beordrade oss att vandra ner för trappan ett steg i taget och såklart slappna av mer och mer för varje steg. Panikpanikpanik! Till slut grabbade jag tag i den enda trappa jag klarade av att skapa i min fantasi. Trapphuset hemma i Olars. So far from beautiful, men det fick duga!

Rösten guidade oss ner för det sista trappsteget och fortsatte lugnt och monotont:

You´re standing in a beautiful...

…garden! tänkte jag, och såg framför mig Den hemlighetsfulla trädgården som jag tänkte mig den när jag läste boken när jag var liten. De höga stenmurarna täckta av murgröna, buskarna, blommorna, fåglarna som kvittrad i träden. Vackert vackert! Nu är jag med igen!

...corridor. sa rösten. CORRIDOR?? Han uppmanade mig att se framför mig den otroligt vackra korridoren med sina vackra konstverk, statyer och vackra dyra textiler. Han uppmanade mig att vandra fram genom korridoren och njuta av dess underbara prakt.

Jag tvärstannade och fräste argt åt honom att han alldeles tydligt inte känner mig över huvudtaget och sen slutade jag lyssna. Han pratade på i närmare 15 minuter till, men jag ignorerade honom surt.

Fredag kväll

Det är fredag kväll och jag njuter av det, trots att jag ibland påminns om att jag ändå ska stiga upp kl 6 imorgon och åka iväg på jobb och stanna borta till söndag eftermiddag.

Kia verkar inte det minsta bekymrad över detta. När jag berättade för henne att jag ska vara borta log hon glatt och sade "Kia intta mamma!" (intta = vinka).

Jag är egentligen inte heller det minsta bekymrad. Jag gissar att jobbandet kommer att bli givande, och sen har jag måndag ledigt som kompensation. (Kia har också måndag ledig som kompensation. Fasadrenoveringsarbetarna har inte måndag ledig. De ska borra och riva väggar och slänga tegelstenar omkring sig. Det kan hända att Kia och jag spenderar vår lediga kompensationsmåndag någon annanstans än hemma.)

Men sen går veckan, och det blir veckoslut igen och jag är i Borgå fredag-söndag. Och sen går nästa vecka och jag är borta hela måndag, hela onsdag och hela söndag, och sen går ytterligare en vecka och Kia tillbringar lördag-söndag natten hos mormor och morfar (eller så tillbringar de natten här, vi är i vilket fall som helst inte hemma), och så går ännu en vecka och jag tillbringar fredag-söndag i Kristinestad.

Jag vill inte låta som om jag klagar på att jag har mycket att göra. Alla veckoslutsengagemang är väldigt kul eller väldigt givande eller väldigt nödvändiga eller alltihop på en gång.

Men jag får lite-lite knip i magen när jag funderar på att alla dessa roliga och givande och jobbiga veckoslut måste hända i en enda lång rad.

Kommer Kia att börja protestera?
Kommer Joppe att bli sur?
Kommer jag att få hemlängtan och börja gråta?

Följ med min spännande blogg så får du veta hur det går!

I väntan på november,
ha ett bra veckoslut!

Mycket att berätta

Det blir hemskt mycket Kia här i bloggen igen, men hon har också plötsligt hemskt mycket att säga. 

Tidigare har standard "vad-har-du-gjort-idag"-diskussionen låtit såhär:

G: Vad har du gjort idag då?

K: Äta mat!

G: Har du ätit mat? Vad bra! Var det gott?

K: Hett!

G: Oj, var det hett? Då väntade du säkert en stund innan du åt?

K: Nä hett meea!

Och så var det med det.

Men nu har hon börjat berätta mera. Idag har hon till exempel "Butt! Omppu! Tunga! Kappa!" (Åkt buss till omppu där de deltagit i en sångstund och sjungit och klappat. 

Hon har också "Tajppa! Tammo tatta! Kia intta! Enni Oui! Teevee" (Skype:at med fammo och faffa via TV:n och vinkat åt hundarna Eddi och Olli. (Fast helt klart blev det inte för mig om hon sett dem eller inte, för hon berättade också att "Nä Kia itta unndana. Ut!" vilket eventuellt kan ha betytt att de var ute.)

Och så berättade hon en lång ledsen historia om "Kia ei lapio. Ei saa otta minun lapio! Oma lapio. Sano pois täätä!" Men jag förstod aldrig om de var någon som tagit hennes spade eller hon som försökt ta någon annans eller vem som ville att vem skulle gå bort, men jag försökte lyssna och nicka och vara förstående och försäkra henne om att det garanterat finns spadar i parken så att det räcker åt alla.

Och så avslutade hon kvällen med att sjunga tuittii tuittii tähtoneen för sig själv. Jag googlade orden och sjöng med.

Och en massa massa massa annat försökte hon berätta, och jag försökte förstå, och ibland kunde jag inte låta bli att brista i skratt för att hon är så rolig och så ivrig när hon berättar.

Gräl med dockan

Ett av Kias favorituttryck just nu är ett ilsket och befallande POIS TÄÄTÄ!! Hon menar inget illa med det, men tycker det är roligt, och går man faktiskt iväg så tycker hon det är sjukt lustigt, men kommer sen springande för att kolla att man nu inte tänkte stanna borta länge.

Idag på kvällen grälade hon med sin docka. Gång på gång kom hon springande till badrummet, där jag var, och berättade skrattande att "Kia teja tockan pois täätä!" Och så rusade hon iväg till vardagsrummet, där dockan oskyldigt satt i sin vagn, och hojtade Pois täätä!, och sen hörde man igen smattret av springande fötter medan hon sprang tillbaka till badrummet för att upprepa proceduren.

Till slut kände jag mig tvungen att prata lite känslor och hänsynsfullhet, så nästa gång hon kom springande sade jag att "men tänk om dockan blir ledsen när du äger så!?" Kia såg djupt olycklig ut och skruvade ångerfullt på sig. "Vad gör man då?" frågade jag. "Tama!" (krama) sa Kia lite gladare när hon tänkt efter en stund, men hon verkade fortfarande lite bekymrad. Sen fick hon syn på pottan. "Tockan komma kissa potta!" sade hon och tittade hoppfullt på mig. "Kia emta!". Hon rusade iväg efter dockan som sen fick komma med och leka och så var de vänner igen.

Vill själv!

Den här människan vill göra saker själv. 

Hon vill klä på sig själv. Vill breda smör på brödet själv. Vill hälla mjölk i glaset själv, vill peta ut russin ur russinburken själv. Vill skära bröd med den vassa kniven själv. Vill öppna och stänga knepiga grinden till parken själv. Vill klippa naglarna själv.

Det är såklart bra. Mer utmanande, mer spännande och roligare än när hon inte ville göra något själv. Och allt som inte är direkt farligt för henne själv eller någon annan får hon oftast göra själv.

Men jag medger att det är alldeles fruktansvärt prövande för mitt tålamod.

Lördag: maraton, Nicke, och en ny säng

Vid morgonmålsbordet i morse berättade jag för Kia att jag skulle iväg på strandmaraton och skulle vara borta några timmar.

- Kia me'! tyckte Kia

Jag förklarade att det nog inte går för sig, att hon skulle bli hemma med pappa.

- Kia Pappa Ommppu! berättade Kia då bestämt. Joppe lyfte intresserat blicken från tidningen och undrade vad de skulle göra där.

- Åka bil! Tampa bångena!

Omppu har en lekhörna med några sådana där bilar och karuseller som piper och blinkar och rör sig om man sätter i en slant (fast Kia är ännu lika ivrig också utan blinkandet och snurrandet), och en "spelplan" där man bl.a. kan trampa på virtuella ballonger.

Så det var då vad Kia och Joppe sysslade med under förmiddagen medan jag var på Esbo strandmaraton. Nej, jag sprang ju såklart inte. Jag stod med ett gäng scoutkompisar och vattnade löpare vid 4.2 km. En av de saker vi kanske funderade mest på innan löparna kom var hur vi skulle placera ut roskisarna. Det var tydligen ganska onödigt...

Plötsligt dök Nicke upp där mitt i Esbo-skogen, och det var ju kul, för honom ser man ju verkligen inte för ofta. Jag släpade hem honom till oss, och här tittade Kia sedan stumt på honom i ca en halv timme, tills han måste åka vidare.

På kvällen byggde vi äntligen ihop Kias säng. Jag har ju bloggat om den redan för flera veckor sedan, men det hann dyka upp många om och men på vägen innan vi då alltså äntligen idag lyckades skruva ihop den. 

Vi och vi.. Det var väl mest Joppe som skruvade.. Men jag gjorde fula miner med Kia och hjälpte till med hjälpsamma kommentarer som att "den här plankan som du nu skruvat på hur länge som helst medan jag suttit och slö-tittat-på är ju förresten upp-och-ned".

Kia var jättejätte-ivrig. Hon har sovit dagssömn i "riktig" säng på dagis, men det är ju verkligen inte samma sak som att nu ha en riktig säng hemma.

Hon somnade först vid 22-tiden, men det gör hon annars också nu och då, så det behöver inte ha något med sängen att göra.

Jag gissar att hon sover lika bra i nya sängen som i spjälsängen, men det jag är lite nyfiken på är hur länge det kommer att ta innan hon inser att hon kan ta sig ur den här sängen för egen maskin, och hur mycket jobbigare/enklare livet blir sen. (Jobbigare om hon inte hålls i sängen när hon ska sova. Enklare om hon själv kan stiga upp och komma springande när hon behöver nåt.)

Isac

Jag har noterat att en massa unga pojkar ser ut som Isac Elliot. Beror det på att Isac ser ut "som man ska", eller är det så att "man ska se ut" som Isac Elliot?
Eller har jag bara blivit så hopplöst gammal att alla 10-14-åringar ser lika ut i mina ögon?

Djupa filosofiska frågor så här på lördag förmiddag.

Ledtråd

Joppe tyckte att jag måste ge en ledtråd för den där tredje sången, och jag medger att jag kanske avsiktligt lite förvrängde texten för att dölja det ord som jag var helt säker på att annars skulle avslöja låten direkt.

Såhär:

Måmo hatte evva måto tunni tatte tanten

Blev det enklare? Nu syns ordet som gjorde att jag själv kunde identifiera sången. Men jag har å andra sidan sjungit den för henne, så jag kanske har ett visst försprång där.

Sammelsurium

Gissa sången:

1. Inni tii, atta teej

2. Hamma hamma hakki tui sae

3. Momo hattevva måtå tintun atte tanten

Facit kommer om några dagar.

Joppe var ju borta över veckoslutet. I Tanntiki, lärde sig Kia säga, och det ordet får hon användning för snart igen när också mormor och morfar ska dit. Dagarna efter att han kom hem verkade det som om hon lite bråkade med honom för att han varit borta. Pep och blev ynklig så fort han lämnade rummet och funderade mycket på var han var när han var ute. Men så fort han var i närheten ignorerade hon honom och utbrast "Nä! mamma!" så fort det var tal om något som borde göras.

Och han skickade faktist vykort! Himla imponerad blev jag över att han skrivit bokstäverna som Kia känner igen med stora bokstäver (t.ex. underskrivet PaPPa). Det skulle jag aldrig ha tänkt på själv.

Kia och jag stavade oss igenom kortet tillsammans. När Joppe kom hem från jobbet några timmar senare (för från Frankrike hade han såklart kommit långt före kortet) så sprang hon direkt iväg för att "Kia tita pappa tot!"

Idag har vi köpt fyra par underbyxor åt Kia. Dagispersonalen tyckte att hon ska börja vara utan blöja där. Lite bakvänt känns det ju nog. Som om vi skulle vara så tafatta föräldrar att dagis får ta över pott-träningen när vi inte klarar av den. Å andra sidan skulle de ju knappast tycka att hon ska sluta med blöja om det inte skulle finnas någon förutsättning för att hon ska klara av det. Och de förutsättningarna kanske vi har nåt att göra med... Dessutom är jag glad att de har den inställningen, för utan att egentligen ha tänkt på saken så har jag utgått från att de vill att hon är fullständigt torr innan hon får sluta med blöja där. Bättre åt det här hållet.

En lång rad fula ord.

På fredag när jag skulle jobba hemifrån insåg jag att jag glömt datorkabeln på jobbet. (Det fanns ju andra datorer att jobba på, men jag trivs bäst med "min egen")

Idag när jag skulle jobba på jobbet (och stigit upp helt okristligt tidigt för att komma dit tidigt) inser jag att jag glömt datorn hemma...

Nå, åtminstone får jag åka mycket buss. Det är ju säkert roligt på något sätt.

Råddigt på hjärnkontoret

J ska flyga iväg utomlands imorgon. Jag vet när han ska fara och jag vet när han kommer hem, men jag får alltid fundera riktigt pinsamt länge när jag behöver komma ihåg vart han är på väg och vad han ska göra där.

Av någon anledning är min första tanke hela tiden arbetsresa till Oslo. Kanske för att det var det han sysslade med senast han var borta. Tror jag. Det kan ha varit Köpenhamn? Eller Göteborg??

(Den här gången får du nog lov att skicka vykort så att jag sen vet var du har varit!)

Normala människor sover ännu.

Hur man vet att man klivit upp för tidigt idag?
Man stiger in i bussen och visar jobb-nyckel-lätkän för busskortsläsaren.

Föräldraledighetsfunderingar

I morse lovade jag mig själv dyrt och heligt att jag skulle gå och lägga mig DIREKT när  jag kom hem från kvällens möte.

Men så skulle jag bara snabbt ögna igenom bloggarna, och så snubblade jag över föräldra/vårdledighets-jämställdhetsdebatten i Peppes och framförallt Amandas blogg och där fastnade jag ju sen.

Några tankar formulerade sig medan jag läste debatterna:

1. Den här med-tänder-och-klor-fastklamrande tanken många har om att familjerna måste få välja själva. Jag kan lite förstå tanken, men samtidigt tycker jag att 6+6+6-modellen (6 månader för mamma, 6 för pappa och 6 att dela på hur man vill) ju ger ett ganska stort utrymme att välja själv. Det är ingen som säger att pappan MÅSTE vara hemma i 6 månader (eller mamman för den delen). Det är ingen som kommit på tanken att påstå att "Ifall inte din man är hemma några månader så får du inte vara det heller!" Det är bara det att om man väljer att bara ena föräldern är hemma så har man 6 månader mindre att förfoga över.
Det finns säkert någon som tycker att detta inte är samma sak som att själv få besluta hur man vill ha det, men jag tycker det är en ganska bra kompromiss mellan att få välja helt själv och att få nån form av diktering "uppifrån".
I princip avskyr jag att dra in det här om vem som betalar för vad och vem som därför ska få diktera vad som ska få kosta (alltså typ: "eftersom det inte är den lilla familjen själv som står för kostnaderna för föräldraledigheten så borde den lilla familjen inte heller ha rätt att helt och hållet bestämma hur de vill ha det"), men kanske någon form av påminnelse om att en familjs beslut om föräldraledigheten aldrig bara påverkar, eller bara påverkas av, den familjen.


2. Hur varje situation verkar kunna användas som argument för att det är kvinnan som ska stanna hemma. Det här har jag funderat på länge, men nu ramlade jag av misstag över en lista som beskrev precis vad jag funderat på:

Om pappan är arbetslös och mamman har ett jobb, är det bättre att mamman är hemma. För hon får högre föräldrapenning än pappan som ju också behöver söka jobb.

Om mamman är arbetslös och pappan har ett jobb, är det bättre att mamman är hemma. För pappan behöver dra in pengar till familjen, och så får hon längre tid på sig att hitta ett nytt jobb.

Om pappan studerar och mamman arbetar, är det bättre att mamman är hemma. För pappan behöver avsluta sina studier så att han kan skaffa ett jobb.

Om mamman studerar och pappan arbetar, är det bättre att mamman är hemma. För hon kan ta studieupphåll och pappan behöver dra in pengar till familjen.

Om pappan är egen företagare och mamman lönearbetare, är det bättre att mamman är hemma. För han måste ju underhålla kunderna och kan inte lämna företaget vind för våg.

Om mamman är egen företagare och pappan lönearbetare, är det bättre att mamman är hemma. För hon kan ju disponera sin egen tid och pappan behöver dra in pengar till familjen.

Om pappan tjänar mer än mamman, är det bättre att mamman är hemma. För pappan behöver dra in pengar till familjen.

Om mamman tjänar mer än pappan, är det bättre att mamman är hemma. För hon får ju hög föräldrapenning.

Listan hittade jag alltså i kommentarsfältet hos Amandas, och dit lär den i sin tur ha hittat från Hanna Rosells blogg, men så långt vill jag inte gå i min källforskning idag, för jag skulle ju faktist gå och lägga mig och vill inte fastna i ännu en blogg inatt.


3. Jag tycker inte att alla föräldrar måste ta ut precis lika lång ledighet. (vi har ju till exempel inte gjort det, så jag skulle kasta ganska stora stenar i  mitt glashus om jag skulle påstå något sådant). 

Jag tror inte att jämnt delad föräldraledighet alltid är lika med fullkomlig jämställdhet, och jag tror inte att motsatsen alltid är lika med motsatsen.

Och även om det skulle vara så så vet jag nu inte om jag tycker att det är så jäkla viktigt att alla är helt 100% jämställda precis hela tiden. (Lite viktigt, nog, förstås.. )

Jag tycker som sagt inte att familjer ska fråntas sin självbestämmanderätt (mer än alldeles lite då..) bara för att "det är skattebetalarna som betalar din föräldraledighet!"

..men jag tycker definitivt att det är bra om det dyker upp lite morötter och piskor "uppifrån" som uppmuntrar (men inte kräver) en större jämställdhet på den här punkten.


(Det här inlägget var inte ett ställningstagande i den nuvarande debatten om regeringens förslag om delad vårdledighet, för det är nog föräldraledigheten jag tycker behöver åtgärdas.)

Tisdagslöftet

Under sommaren städade jag mitt hörn på jobbet så effektivt att folk (inklusive jag själv) fick en liten chock varje gång de klev in i rummet.

I augusti bestämde jag att jag varje tisdag ska röja upp på bordet innan jag går hem för att upprätthålla någon form av ordning.

De flesta tisdagar har detta inneburit att jag rafsat ihop pappren i en prydlig hög som jag sedan spritt ut igen på onsdag.

Idag har jag återgått till vanlig oordning.

Ett foto i timmen

Under en kort period av övermod höll jag på att ge mig in på "ett blogginlägg i timmen", men lyckligtvis bestämde jag mig för att "ett foto i timmen" var en tillräckligt stor utmaning.


Kia och jag har varit lediga idag. Så här såg vår dag ut:


Kl:8 Jag är nästan lite förtjust i våra fasadrenoveringsarbetare. De börjar i allmänhet där vid 7:30, men i ganska maklig takt och fungerar lite som en snooze-funktion till kl.8.
Fast Kia var jag nog ändå tvungen att väcka.

Kl.9: Här bygges tiaff och efant.

Kl.10: Snabbtur via Prisma.

Kl.11: till Moisö. Jag kunde ha fotat sandlådsgrävning, trampolinhopping eller annan skoj aktivitet, men så fort jag halar fram telefonen kommer Kia springande och hojtar "Titta Kia bidde!" och så blev det ingen bild av det.

Kl.12: Morotsplättar kan vara Kias absoluta favoritmat. Idag åt hon 12 st. Jag tror jag åt lika många och jag var proppmätt. (Sen åt hon inte egentligen något alls resten av dagen.)

Kl.13: Barnet somnar!

Kl.14: och jag drar till sjöss

Kl.15: När jag kom tillbaka satt Kia och åt blåbärssoppa. Det såg gott ut, så jag åt upp halva hennes portion.

Kl.16 glömde jag ta en bild. Jag tror att vi höll på att promenera hem från bilen då, och beskådade fasadrenoveringen avancera upp för den vägg som hittills varit öppen. Jag känner klaustrofibin komma krypande.

Kl.17 upprepades mönstret med barn som kommer springande och vill se på bilder just när jag ska försöka ta några.

Kl.18 shoppade vi kläder åt J i Sello. Kia älskade de långa raka korridorerna och hon sprang av och ann, av och ann och hojtade som en tok. Mitt i en korridor stötte hon på en kompis, ett något år äldre barn som försökte vinka åt henne, prata med henne och till slut springa runt henne i åttor. Sen gav han upp och gick sin väg. Kia kom lyckligt springande tillbaka till mig. Trots att hon inte vågat säga ett knyst åt det andra barnet så verkade det som om hon uppskattade sällskapet enormt.

kl.19 åkte vi hem.

Kl. 20 höll vi just på att avsluta vårt kvällsmål.Natti natti, vinkar Kia.

Kl.21 blev det ingen bild, för jag satt i Kias rum och lyssnade på hennes "jag tänker inte sova jag är inte trött jag tänker vara vaken hela natten"-babbel.

Bra dag!

Ei taa otta minnun!

Det är spännande, roligt och fascinerande med barn som lär sig prata. Lär de sig två språk blir det nästan dubbelt så spännande.

Grejer Kia säger på finska
Ei!
Minnun!
Äiti
Äiti tui hakimaan
Isi tui hakimaan
Ei taa otta minnun!
Aito (auto)
Lapio
Heippa!
Pois!

På dagis tiger Kia nästan som muren. Men då hon ska sova och tror att ingen hör ligger hon och pratar för sig själv, ibland i 45 minuter. Personalen säger att de ju inte kan be henne vara tyst när hon för en gångs skull pratar.

Hysse-mamma

Man lär ju sig en hel del om sig själv när man är med om en omvälvande förändring. Det där med att få barn har lärt mig åtminstone en grej om mig.

Jag har alltid tyckt att jag är en ganska avslappnad typ, som inte stressar över småsaker och tar livet lite som det kommer.

Efter att Kia föddes har jag insett att jag haft SÅ fel! Jag oroar mig för allt! Flera veckor, flera månader, flera ÅR på förhand. Oro är kanske egentligen fel ord, för jag är kanske inte direkt orolig för att något ska gå allvarligt på tok, men jag funderar och ältar kring allt som kan gå lite fel och känner på något sätt att ifall jag inte har stenhård koll så kommer det att bli jobbigt. Misslyckanden är helt enkelt inte acceptabla, oberoend av hur små de är. Saker får gå fel bara om jag har full koll på vartåt de går. En helt sjuklig kontrollfreak, det är vad jag till min oändliga förbluffelse insett att jag är.

Ett bra exempel var det här med amningen. Innan Kia föddes hade jag en väldigt avslappnad inställning. Jag skulle amma om det fungerade, men också då skulle ersättning och flaskmatnng vara ett nästan dagligt inslag i matningsproceduren.

Sen föddes Kia, amningen fungerade, och jag blev snudd på hysteriskt noga. Jag avskydde bröstpumpen (dels på grund av allt diskande, förstås) för jag blev jättestressad av tanken på att pumpa ut mjölk och därmed lura mjölkproduktionen att Kia var hungrigare än hon var. Obalans! Jag blev sjukt stressad av flasmatning, för nu lurade jag ju mjölkproduktionen igen. Balans, i och för sig, men på ett obalanserat sätt. Och jag oroade mig för att Kia skulle börja bröstvägra om hon fick flaska för ofta, och flaskvägra om hon fick det för sällan. Och mjölkersättning kom inte på fråga, för för varje ersättningsmärke fanns någonstans i universum något barn som fått ont i magen av det, och där nuddade vi vid ett annat orosmoment. Ont i magen! Hur skulle jag veta om Kia hade det och vad skulle jag göra åt det? För mycket mjölk? För lite mjölk? Fel sorts mjölk? Barn kan såklart få ont i magen vid amning också men jag ville nu åtminstone ha uteslutit ETT alternativ.

När det sedan 9 månader senare blev aktuellt att börja dra ner på amningen gjorde jag upp ett exakt schema. Jag ammade då sex gånger om dagen och bestämde mig för att dra ner en amningsgång var tredje vecka. På det sättet skulle jag sluta amma exakt den vecka som Kia fyllde 1, och det kändes som en lämplig ålder objektivt sett. Jag följde sen mitt schema i stort sett slaviskt.

Och jag är innerligt glad att Kia självmant slutade med tutten vid 2,5-månaders ålder, för den höll på att driva mig till vansinne: Blir det problem om hon vänjer sig vid att somna med den? Eller är det tvärtom en bra sak om den hjälper henne att sova? Borde hon egentligen hellre få mat? Eller är det en bra sak om tutten gör att hon inte äter lika ofta? Får hon problem med tänderna i framtiden? Eller kommer hon att börja suga på tummen om hon inte har tutt?

Grejerna jag oroar sönder idag är ju inte mera samma som de där, men de följer samma mönster, och tyder på samma oförmåga att förstå att det inte är så farligt om saker inte alltid går helt som planerat. Att det inte alltid behöver innebära problem, och att lite problem nu och då dessutom inte är så farligt.

Saker som jag inte oroar mig det minsta för är sen till exelmpel skador, sjukomar, död, skilsmässa, arbetslöshet och annat sådant där som man kanske egentligen borde koncentrera sin orosenergi på. Jag antar det är därför jag tror att jag är så avslappnad. 

Dagen i en spegel

Överraskningskarneval och snart ny säng

Kia och jag blev glatt överraskade idag när jag just hämtat henne från dagis och vi vandrade ner mot parken. Där var smockfullt med folk. Efter att ha vandrat omkring i folkskarn mycket länge fick jag syn på en skylt som förklarade att det var Olari-tempaus på gång. När jag googlade det just fick jag veta att det är en årlig tradition som började för över 10 år sedan. 

Det fanns hoppslott, det fanns magnet-fiske, det fanns ansiktsmålning, det fanns pysselhörn, det fanns grillkorv, det fanns en sådan där hund-hinderbane-tävling som Kia och jag kollade på länge, det fanns något som hette kielikylpy, men jag gick inte och kollade upp vilka språk man knde bada i.

Och bäst av allt. Där fanns en häst. Kia var lycklig. Hon vågade inte gå nära den och ville vara i famnen precis hela tiden, men hon tittade på den länge-länge, och gång på gång traskade vi av och ann mellan det ställe där hästen stannade och släppte av och på passagerare i sin vagn och den sportplan som hästen drog vagnen runt.

Sen gick vi och gungade en stund i gamla vanliga hemtrevliga gngan medan stohejet pågick rntomkring oss. Jag var ju helt oförberedd och hade inte en cent i kontanter på mig, och jag tror annars också att Kia inte ännu skulle ha tyckt att aktiviteterna var så roliga, men lite funderade jag på möjligheten att skippa middagen och köpa grillkorv och äta i parken istället. Nästa år kanske?

Vi gick alltså in och äta middag. När J kom hem från jobbet rapporterade han att det var dansuppvisning på gång, så vi tittade på genom fönstret en lång stund. (Snyft, den här veckan börjar fasadrenoveringen packa in också sovrumssidan av huset.)

Senare på kvällen åkte vi iväg till Jysk för att köpa en madrass till Kias nya säng. Kia skulle väldigt gärna ha sovit på madrassen redan inatt, men sängen är ännu i småbitar, så spjälsängen fick duga ännu inatt. Men kanske Kia redan imorgon slutar vara ett spjälsängsbarn. Liiiite lite spännande!

Bildcollage från olari-tempaus + madrasshämtarbild:

Vad kostar mest?

Via Hanna hittade jag ett klipp från svenska TV-nyheter (där hon själv är med) där det pratas babylåda (mammalåda).

För den händelse att länken i nåt skede slutar fungera, eller du inte orkade gå in och se det: klippet 
innehåller info om mammalådan, lite historia, lite innehåll, lite intervju med Hanna och lite intervju 
med Tua Kyrklund på FPA, lite bild av prinsessan Estelle iförd lådans halare och pipo och lite 
nyhetsklipp där britter förfasar sig (eller vad de nu gör) över att nyfödda prinsen tydligen förväntas 
sova i en låda.

Tua berättar att det ibland har varit tal om att lådan borde bli behovsprövad, 
men att det skulle bli dyrare att reda ut vem som behöver få den än att bara dela ut den åt alla.

Helt sjukt smart tänkt! Jag undrar hur många andra områden den där tanken borde tillämpas på. Att 
det faktiskt är enklare och billigare att hjälpa alla än att sätta massa tid och byrokrati på att reda ut 
vem som behöver hjälpen mest.

Nu vill regeringen gå in för att begränsa den subjektiva rätten till dagvård, dvs. det kommer inte mera att vara okej att ha sitt barn på dagis heltid ifall den ena föräldern är hemma (till exempel hemma med ett yngre barn eller arbetslös).

Jag förstår att under hårda tider måste alla dra sitt strå till stacken och spara. Men jag undrar; hur mycket kommer man faktiskt att spara på detta? Det är ju inte så att man tar bort rätten till dagvårdsplats helt (gudskelov!), utan skär ner den lite (jag har inte hittat uppgifter om hur mycket, dock). Bland de här barnen som är på dagis heltid trots att en eller båda föräldrarna är hemma finns barn som faktist på riktigt behöver vara på dagis heltid. Dessa barn behöver vi inte oroa oss för, har jag fått höra, för den subjektiva rätten till dagvård ska göras behovsprövad, så de barn som verkligen behöver få vara på dagis heltid (och de föräldrar som verkligen behöver få ha dem där) ska få vara det också i fortsättningen.

Hmm.. vem ska avgöra det? och hur mycket kommer inte det att kosta?

Jag gissar att rätt många föräldrar som har sitt barn på dagis fast de är hemma redan nu kör med färre och/eller kortare dagar. Bland de som inte gör det finns säkert rätt många som av en eller annan anledning behöver ha det så. Skulle man faktist spara hemskt mycket pengar på det här ens om man bortser från vad det kostar att räkna ut vem som hör till vilken kategori?

Nå, jag antar (och hoppas) att någon människa som är avsevärt mycket klokare än jag har räknat med alla aspekter och konstaterat att det här nu faktist är den bästa av dåliga lösningar. Åtminstone måste jag väl sätta mig in i saken mer innan jag kan utgå ifrån att det inte är så.

Fredag

Nedplitad diskussion:

K: Mommo emta toota!

G: Jo, det är sant. Mormor hämtade dig igår, på torsdag.

G: Vet du vad det är för dag idag?

K: häh?

G: Idag är det fredag!

K (skakar på huvudet): Nä-ä! Yvva!

(Inte helt långsökt.. Finns det en fre(j)dag måste det väl finnas en ylvdag. Och Ylva har ju faktist födelsedag idag, så nog är det väl en ylvdag, även om jag har hemskt svårt att tro att Kia har så bra koll.)

Sen spårade diskussionen ut till att handla om Tatto! Too tatto! Gäs kippa!

Slugt barn

Kia låg och viskade för sig själv: "Äiti tui hakimaan", "iti tui hakimaan" och sen fnittrade hon konspiratoriskt, och jag är helt säker på att hon fortfarande på daglig basis lurar dagisfolket att de enda "finska" ord hon uttalar högt är lippis och pipo. Bakom den söta, leende masken myser hon för sig själv och tänker "Jag kan prata hur mycket som helst, men det är så mycket roligare att tvinga er att gissa vad jag vill!"

Det blev en bra dag idag också!

Vi sparkade av oss sandalerna och spred ut klädesplagg i varierande mängd över backen. Redan efter 15 minuter gav jag upp alla försök att övertala Kia att hålla sig ifrån vattentunnorna. Vi grävde ner tårna i sanden, hoppade jämfota på trampolinen, gungade... och medan Kia sov under morföräldrarnas vakande öga hann jag paddla en sväng bland öarna.

Hisnande vyer

Det har varit ett helt exeptionellt bra veckoslut! Jag försökte blogga om varför, men det blev som med sådana där foton av hisnande vyer i alperna. De är inte så hisnande på bild.

Men jag kan ju avslöja att det handlat mycket om härligt väder, massvis med tankar och inspis, en sprudlande glad 2-åring, Sommarö-fiilis, bara fötter på dagg-vått gräs, många skratt och en jätteskön kvällspromenad genom den här lilla Olarsbyn som vi bor i.

Och det allra bästa är att veckoslutet fiilismässigt fortsätter ännu imorgon, för jag är ledig, och Kia är också ledig och vi ska ut till Moisö och njuta av fint väder. Kia lär ska ha sovit till 9 i morse. Tyvärr är jag rädd att fasadremppa-arbetarna väcker henne tidigare imorgon, men vem vet, kanske de också är lediga?

Men i och för sig...

...så kan jag tipsa er om det här blogginlägget. (Och det här om samma ämne av samma bloggare.)

För även om jag blir deprimmerad av allt ljusrött krusidulligt och hatar allt prinsessigt och "flickor ska vara söta och ljuva och fina och vackra" så förstår jag utan vidare vad hon säger.

Eller det behövs inte egentligen något "även om", för det hon säger är ingen motsättning till vad jag tänker. Tvärtom kanske hon säger just precis det jag tycker, men den andra sidan av det.

Jag säger att flickor inte ska behöva vara prinsessiga eller fina, hon påminner om att de ska FÅ vara det, och att man inte alltid behöver blanda in sina vegna tolkningar av fenomen som prinsessigt eller ord som fin, för det kan hända att barnet ser på dem på ett helt annat sätt.

Men fast jag vet det här så kommer jag nog att behöva bli påmind om det. Många gånger. 

Jaha.. Vad ska nästa blogginlägg handla om då?

Jag borde kanske inte ha skrivit det där förra inlägget, för nu känns det hemskt V I K T I G T vad jag skriver kommande inlägg om. Prestationsångest. Kanske måste bloggpausa några dagar.

Om att blogga om Kia

Nu har jag tänkt skriva det här inlägget så länge att det är bäst att jag slutar skjuta upp det.

Ingen har (öppet åtminstone) ifrågasatt mitt bloggande om Kia, men många funderar ju nog sådär i största allmänhet (jag också) på var gränsen går för hur mycket man får skriva om en annan, riktig, levande person som inte kan opponera sig. Och ibland stockar sig mitt Kia-bloggande i halsen på mig och jag blir illamående för att den här bloggen så totalt uteslutande handlar om henne.

Jag är inte speciellt rädd för att någon idag eller i framtiden ska använda information ur den här bloggen för att skada Kia eller mig eller någon annan. Det är säkert en teoretisk möjlighet, men det känns långsökt.

Jag är inte heller speciellt rädd för att Kia sen när hon lär sig läsa ska gå in här och bli sårad eller ledsen eller upprörd eller känna sig kränkt. Jag hoppas tvärtom att hon ska tycka det är roligt att läsa om sig själv och sin familj, och om hon hittar något här som sätter allvarligare funderingar i huvudet på henne så hoppas jag hon vågar fråga mig om det.

Ibland händer det att jag sitter och tänker; "Kan jag faktist skriva såhär? Tänk om någon av hennes skolkamrater hittar det om 10 år och får för sig att mobba henne för det." Det känns ändå också lite... fantasilöst? Skärp er! liksom. Man kan inte mobba en människa för att hon varit två och haft en fånig mamma. Det har ALLA.

Så mina funderingar handlar egentligen inte om en rädsla för att kränka hennes integritet. (Lite känns det som om en två-åring kanske inte ens HAR så mycket integritet att kränka. Eller är det i och med det resonemanget jag kränker allra mest?) 

Det är egentligen mest balansen jag funderar på.

Varför känns det så mycket lättare att blogga om Kia än att blogga om något annat? Är det inte lite snedvridet? Kränkande eller inte; varför tycker jag det är okej att berätta så mycket om Kia när det känns så svårt (eller ointressant?) att tala om mig själv?

Jag har inte räknat, men jag gissar att 95% av bilderna i bloggen föreställer Kia, och av de resterande 5 % är största delen säkert framtvingade för att skapa någonsorts balans. Varför laddar jag obehindrat upp bild efter bild på Kia när det tar så emot att sätta upp en bild där någon annan - eller jag själv - figurerar.

Och det fånigaste är att det känns som om det här inte är MIN blogg mera. Det här har blivit Kias blogg. Blir hon i framtiden mobbad för något som står här så är det inte de otaliga berättelserna om henne själv som är orsaken, utan de förvirrade och fåniga inläggena som jag skapat då jag försökt blogga om något annat. Om det är något som är kränkande för henne så är det blogginläggen som jag skriver om mig själv, eftersom de tvingar fram en koppling mellan henne och tankar och åsikter som inte är hennes.

Jag får ibland lust att kasta hela bloggen i väggen. Som till exempel när jag inledde de där "saker Kia gör just nu"-inläggen. Jag försöker tänka mig att någon, till exempel min mamma, skulle börja skriva en blogg som till 95% handlar om MIG. "Saker Gunilla, 33 år, gör just nu" med ingående beskrivningar av när jag stiger upp på morgnarna och vad jag har för frukostrutiner samt information om att jag brukar gå från Kampen till jobbet i bortre Tölö. (Det brukar jag förresten. Det är jätteskönt!)

Jag skulle antagligen inte känna mig kränkt, men kanske lite uthängd. Det skulle vara jätte intressant (för mig personligen alltså) och säkert tidvis nedslående att läsa om mitt liv sett med någon annans ögon. Men framförallt skulle det kännas helt absurt. På samma sätt känns det ibland helt absurt att fundera på hur ingående Kias liv finns dokumenterat här.

Jag tänker inte sluta skriva om Kia. Inte alls. Men kanske försöka, ens tidvis, skapa någon form av balans. Tvinga mig att skriva lite mer om något annat. Och jag tänker sluta leva i villfarelsen att det ändå bara är Kia folk vill läsa om. (Eller, det kanske inte är en villfarelse, men jag tänker sluta bry mig...)

Jag tänkte avsluta med en bild på mig själv, men vet ni, jag tog tre stycken och ratade dem alla. Lite övning behövs alltså.