Språkbadet

De flesta grejer (alla?) som jag läst/hört om barn som placerats på ett dagis där det pratas ett annat språk än hemma, har varit solskenshistorier där allt gått som på räls och barnet pratat det nya språket flytande efter några veckor. Det nya språket har inte påverkat det gamla och barnet har inte blandat språkena, utan har talat det ena på dagis och det andra hemma. Enkelt och härligt och okomplicerat.

Hos oss har det inte varit riktigt så. Kia har nu gått på dagis i ca 10 månader och har nu i kanske två månader pratat lite med de andra barnen. Fram till för ca två veckor sedan kommunicerade hon bara genom kroppsspråk och miner med personalen, men nu har hon äntligen börjat prata med dem också. Viskande. 

Hemma talar hon ibland ett sammelsurium av språken (jag har i och för sig en känsla av att hon nog oftast vet vilka ord som hör vart, men att hon tycker det är kul att utmana sina stendumma föräldrar med dagisord). Utan att egentligen veta nånting om nånting (och dessutom veta att alla barn är olika och att det därför är ganska onödigt att jämföra) så skulle jag påstå att Kia är ganska mycket efter i pratet jämfört med andra 2,25-åringar, och en delorsak till det är ju garanterat den lite konstgjorda tvåspråkigheten.

Men jag skriver inte det här i ångerfylld bitterhet. Vad jag vill säga är istället att jag fortfarande tycker att det är helt fantastiskt att hon går på finskt dagis och - förr eller senare, antar jag - lär sig prata flytande finska. Det att hon inte pratat verkar inte ha påverkat hennes vardag eller interaktion med de andra det minsta, och det har varit lärorikt åtminstone för mig att se hur lätt det faktist går att kommunicera utan ord. 

Och trots att jag ju bevisligen har lagt märke till att hon kanske är lite efter i pratet så kan jag inte påstå att det stör mig. Nog kommer det förr eller senare. 

Och det är alltid uppfriskande att se att något kan bli precis lika bra fast det inte alls blev som man trodde att man hoppades.