Hysse-mamma

Man lär ju sig en hel del om sig själv när man är med om en omvälvande förändring. Det där med att få barn har lärt mig åtminstone en grej om mig.

Jag har alltid tyckt att jag är en ganska avslappnad typ, som inte stressar över småsaker och tar livet lite som det kommer.

Efter att Kia föddes har jag insett att jag haft SÅ fel! Jag oroar mig för allt! Flera veckor, flera månader, flera ÅR på förhand. Oro är kanske egentligen fel ord, för jag är kanske inte direkt orolig för att något ska gå allvarligt på tok, men jag funderar och ältar kring allt som kan gå lite fel och känner på något sätt att ifall jag inte har stenhård koll så kommer det att bli jobbigt. Misslyckanden är helt enkelt inte acceptabla, oberoend av hur små de är. Saker får gå fel bara om jag har full koll på vartåt de går. En helt sjuklig kontrollfreak, det är vad jag till min oändliga förbluffelse insett att jag är.

Ett bra exempel var det här med amningen. Innan Kia föddes hade jag en väldigt avslappnad inställning. Jag skulle amma om det fungerade, men också då skulle ersättning och flaskmatnng vara ett nästan dagligt inslag i matningsproceduren.

Sen föddes Kia, amningen fungerade, och jag blev snudd på hysteriskt noga. Jag avskydde bröstpumpen (dels på grund av allt diskande, förstås) för jag blev jättestressad av tanken på att pumpa ut mjölk och därmed lura mjölkproduktionen att Kia var hungrigare än hon var. Obalans! Jag blev sjukt stressad av flasmatning, för nu lurade jag ju mjölkproduktionen igen. Balans, i och för sig, men på ett obalanserat sätt. Och jag oroade mig för att Kia skulle börja bröstvägra om hon fick flaska för ofta, och flaskvägra om hon fick det för sällan. Och mjölkersättning kom inte på fråga, för för varje ersättningsmärke fanns någonstans i universum något barn som fått ont i magen av det, och där nuddade vi vid ett annat orosmoment. Ont i magen! Hur skulle jag veta om Kia hade det och vad skulle jag göra åt det? För mycket mjölk? För lite mjölk? Fel sorts mjölk? Barn kan såklart få ont i magen vid amning också men jag ville nu åtminstone ha uteslutit ETT alternativ.

När det sedan 9 månader senare blev aktuellt att börja dra ner på amningen gjorde jag upp ett exakt schema. Jag ammade då sex gånger om dagen och bestämde mig för att dra ner en amningsgång var tredje vecka. På det sättet skulle jag sluta amma exakt den vecka som Kia fyllde 1, och det kändes som en lämplig ålder objektivt sett. Jag följde sen mitt schema i stort sett slaviskt.

Och jag är innerligt glad att Kia självmant slutade med tutten vid 2,5-månaders ålder, för den höll på att driva mig till vansinne: Blir det problem om hon vänjer sig vid att somna med den? Eller är det tvärtom en bra sak om den hjälper henne att sova? Borde hon egentligen hellre få mat? Eller är det en bra sak om tutten gör att hon inte äter lika ofta? Får hon problem med tänderna i framtiden? Eller kommer hon att börja suga på tummen om hon inte har tutt?

Grejerna jag oroar sönder idag är ju inte mera samma som de där, men de följer samma mönster, och tyder på samma oförmåga att förstå att det inte är så farligt om saker inte alltid går helt som planerat. Att det inte alltid behöver innebära problem, och att lite problem nu och då dessutom inte är så farligt.

Saker som jag inte oroar mig det minsta för är sen till exelmpel skador, sjukomar, död, skilsmässa, arbetslöshet och annat sådant där som man kanske egentligen borde koncentrera sin orosenergi på. Jag antar det är därför jag tror att jag är så avslappnad.