Skärpning, julfiilis och hårbestyr

Jag lovade att ni, ifall ni följer med bloggen, skulle få veta hur medlemmarna i vår familj klarar av 6-veckors-putkin med jobb/bröllop/annat jobbigt/givande/nödvändigt/skoj inprickat i kalendern varje veckoslut med resultatet att jag är superlite hemma. 

Min slapphet på bloggen kan tas som ett tecken på att det antagligen är jag som klarat mig sämst. Kia har åtminstone inte tagit någon synbar skada. Visst är hon sprudlande glad över att se mig när jag kommer hem, men hon verkar nästan lika ivrig över att få vinka åt mig när jag far igen.

(Det här veckoslutet skulle hon sova över hos mormor och morfar mellan lördag och söndag medan J och jag var på Emmas och Mattes bröllop. Vi hade några gånger under veckan nämnt att hon skulle sova där. På lördag morgon skakade hon bestämt på huvudet och sade "Nä mommo moa!" och jag tänkte "oj nej! Hon vill inte dit! Det blir sorgligt det här!" Sedan tillade hon "... ännu. Äta mat ött!" Hon ville äta först. Det ingick också i min plan, så vi åt och sen gick vi. Inga problem över huvudtaget efter det.)

Nu hägrar ännu Kristinestadsveckoslut i andra ändan av den här veckan, och sen borde det vara slut på halvobligatoriska veckoslutsengagemang för ett tag framöver.

Men klaga ska jag nog fortfarande inte, för visst har det varit roligt! Speciellt bröllop med scoutkompisar, minnen, glädjetårar, skratt och god mat. Oj vad det var kul! När ses vi igen?

Nu ha jag julfiilis, för kolleg-Heidi pratar om julmusik, J har burit hem första konfektasken, jag har burit hem 15 st adventskalendrar som jag ska sälja åt folk, butiken dignar av glögg och julbelysning och en massa människor har börjat shoppa julklappar för att slippa julstressa i december.

Min julfiilis tar sig konstigt nog uttryck i lust att städa, men det får ni inte berätta åt Joppe, för då kanske han förväntar sig att jag gör det.

Kias lyckligaste stund idag kan ha varit när hon fick bära hem en uppsättning hårspännen och -band från butiken. Hela familjen är nu frisserad.