Känslig

På rådgivningen igår pratade vi såklart amning igen, och jag fick en tid till en amningsexpert. Nästa tisdag. Hurra! Jag hoppas hon kan hjälpa mig! För övrigt bekräftade rådgivningsbesöket att Viggo fortsätter växa med enorm fart och att jag åtminstone i teorin kan sluta stressa över det.

Sen kom hälsovårdaren med ett uttalande som satte myror i huvudet på mig. Det är väl inte egentligen hennes fel. Det är jag som skapar myrorna.

Hon funderade om det att jag är så känslig är en bidragande orsak till att amningen känns så jobbig.

Känslig? 

För det första satt jag ju genast likhetstecken mellan "känslig" och "svag", och för det andra valde jag att tolka hennes uttalande som att amningssmärtorna bara finns mellan öronen på mig och att hon utgår ifrån att det är mitt psykologbesök nästa fredag som kan hjälpa mig med det mer än amningsexpertbesöket.

Jag skakade misstroget på mitt huvud. Känslig? Jag? Hur kan hon tro det? Hmm.. Kanske det har något att göra med att jag gråtit under varenda rådgivningsbesök sedan Viggo föddes? Själv har jag sett det som ett sundhetstecken. Med Kia grät jag på rådgivningen första gången vid ett-och-ett-halvt-års-granskningen. Då grät jag liksom alldeles för lite och för sent. Om jag nu sitter och lipar över precis allt så är tröskeln liksom så låg som möjligt redan från början. I och för sig är man ju då plötsligt väldigt känslig och överreagerar och har sina problem bara mellan öronen.

Så jag får lägga det till listan över egenskaper jag insett att jag har först när någon skriver det på näsan på mig. Känslig. Det behöver ju inte vara en dålig sak.. 

Tredje veckan

Siffror:

- antal veckor: 3

- antal dagar: 21

- antal timmar: 506, ganska exakt

- antal besök på rådgivningen: 5 (6:e imorgon)

- antal amningar: uppskattningsvis 180-190 (sammanlagd amningstid alltså ca 100 timmar)

Att älska:

- Sovande/sömniga(men nöjda) spädbarn kan nog vara något av det mest avslappnande och ljuvliga som finns att titta på

- Diskussionerna man kan ha med en tre veckors unge. Jag pratar, han tittar misstroende på mig (eller på väggen snett bakom), viftar klokt med händerna och gör miner.

Att längta bort ifrån:

- Trots ett lite positivare amningsinlägg här senast så är nog amningen fortfarande ett stort stressmoment. Antagligen får han nu i sig tillräckligt mjölk (det får rådgivningsbesöket imorgon förhoppningsvis bekräfta), och tilläggsmjölken har vi redan fått sluta med, så vi är tillbaka i läget där problemet "bara" är att det gör ont och känns jobbigt för mig. Jag har funderat en hel del på flaskmatning, och en hel del på varför det känns som ett så omöjligt alternativ.

- Jag vet att sömnbrist är mer regel än undantag när man har småbarn, och det är ju nog bara att räkna med att det väl tar minst ett år innan jag får sova många timmar i sträck flera nätter i rad. Det jag ändå hoppas att händer rätt snart är att Viggo klarar av att sova mellan amningarna på nätterna. Det är helt okej för mig att vakna stup i kvarten för att amma, men jag vill sova däremellan. Vill inte gå omkring i timtal och bära och vagga och vyssja på skrikande barn. Men jaja, jag vet, det hör till.

Laddar

Viggo har sovit större delen av dagen. Jag misstänker att han samlat krafter inför natten.

Det tog mig förvånansvärt kort tid att ställa in mig på att njuta av fem-timmars sömn i sträck. Men det tog Viggo lika kort tid att kasta om dygnet, så till exempel förra natten var han vaken, hungrig (och extremt missnöjd) största delen av tiden mellan kl.11 och 04.

Amningsläget

Underbaraste underbart. Amningen har redan blivit lite lättare. 

Alltså, problemen är ju två; dels det att han inte får i sig tillräckligt och tappar i vikt, och dels det att amningen gör ont på mig.

Vi börjar med det senare. Det gör inte mera katastrofalt ont, inte mera så att jag gnyr mig igenom hela processen. Såren har inte läkt, men de blir inte heller större. Men amningen är fortfarande i högsta grad obekväm och ett stressmoment. Jag står ut en dag i taget, men skulle inte vilja ha det såhär länge. En positiv grej är att jag några gånger upplevt stunder då det inte gör ont, och jag lever i hoppet om att de sakta men säkert blir fler och så småningom är i majoritet. En annan positiv grej är att det här är ett problem som inte innebär så mycket grubblande. Eller visst, jag kan ju grubbla på hur länge det kommer att göra ont, men jag behöver aldrig grubbla på OM det gör ont, för det känner jag ju.

Med "får-han-i-sig-tillräckligt-mat-??"-utmaningen är det värre, för det vet vi ju inte sådär på rak arm. Hur ofta borde han äta? Hur länge borde han äta? Slutar han äta för att han är mätt (=good thing) eller för att han är för trött (=bad thing)? Målet att han skulle komma upp till sin födslovikt nåddes på måndag, vilket var en stor lättnad, men då hade vi också kämpat rätt hårt, och rätt mycket utan att så att säga fråga honom. Vi har väckt honom både dagtid och nattetid så att han ska hinna äta varannan (dag) / var tredje (natt) timme. Vi har kört med extra blöjbyten mitt i amningarna, extra rumptvätt nu och då, elak avklädning och annat sånt där som finns på listan över saker små babysar inte är särskilt förtjusta i, för att få honom att vakna till och äta lite mer. Full belysning på natten för att han ska bli så pigg som möjligt. Allt det här hör till grejer som vi i allra högsta grad gärna skulle sluta med både för vår skull och för hans. I och med att vi uppnådde födslovikten fick vi slopa nattväckningen, men efter att han sovit i fem och en halv timme, medan jag vaknat varje halvtimme och oroligt funderat att sover han ÄNNU, så väckte jag honom ändå. (Jag vill ju kunna njuta av ett barn som sover över fem timmar i sträck på nätterna, men jag gissar att i det skede som jag kan börja njuta av det så har det gått om...)

Får han i sig tillräckligt? Har han ätit färdigt nu? Verkar han tröttare än normalt? Sover han mer idag än igår? Verkar han gulare igen? 

Lättad kan jag konstatera att läget med båda matproblemen alltså är lite bättre nu än förra veckan, och det skymtar en ljusning vid horisonten, men oron är ännu enorm och kommer knappast att släppa i första taget.

Andra veckan

Har njutit av:

- hela första veckans lista kan copy-paste:as

- första turen i bärsjal, första turen i vagn

- att se hur gärna Kia hänger med lillebror i långa stunder

Utveckling:

- de senaste dagarna har man sett allt mer av lillebrors ögon, och blicken fokuserar och följer mer koncentrerat med vad som händer

- jag minns inte hur bra spädbarn lyfter huvudet själva, men jag har för mig att lillebror är starkare i nacken än vad åtminstone Kia var i samma ålder.

Men:

- men den här veckan har nog amnings- och viktbekymren överskuggat allt, och det har inte varit lätt att njuta av något alls. Dels har vi haft oron för barnet, dels stressen med att ha ständig koll på när barnet senast har ätit, hur mycket det kanske har ätit, stressen kring tilläggsmjölken, ständiga jakten på tecken på gulhet.. Jag har oroat mig sjuk, jag har gråtit massor, jag har haft jättejättesvårt att koncentrera mig på något annat. Jag har stressat för grejer som jag stressade massor med också med Kia, som jag nu under den här graviditeten tänkte att jag inte ska stressa med, som jag under första veckan ganska långt lyckades låta bli att stressa med, men som nu i och med detta slagit till med full kraft.

Allra käraste Kia

Jonej, mina tankar är nog denna vecka ganska insnöade på bara amning och vikt och tilläggsmjölk och bekymmer. Jag återkommer säkert till det ännu många gånger, men just nu ska jag ändå blogga om något helt annat.

Kia.

Plötsligt är hon förvånansvärt tung att lyfta.

Den första dagen hemma tror jag vi sade "Kia akta!", "Kia var försiktig!", "Kia, nu måste du lugna ner dig lite!" säkert åtta gånger i minuten. Efter det konstaterade vi att vi helt enkelt får lov att sluta med det. Men, okej, hon VAR väldigt hoppsig och hispig i början, vilket man ju kan förstå. Jag tror att hon nu har anpassat sin hoppighet och vi vår nervositet

I början var hon hemskt bekymrad varje gång babyn grät. Var hon själv i närheten så trodde hon ofta att det var hennes fel och blev själv olycklig. En gång satt hon och viskade någon ramsa vid matbordet. "Jag viskar för att förra gången jag sjöng såhär så började lillabror gråta, så jag tror han är rädd för den." Hon var också lite bekymrad över att han inte log mot henne.

Nu kommer hon och kramar honom om han gråter. Sen fortsätter hon med sitt och bryr sig inte desto vidare.

Hon är jättestolt över att vara storasyster, jätteförtjust i lillebror, och har inte ännu rynkat på näsan åt att det är så många saker vi inte kan göra med henne just i stunden "för att lillebror.." 

Helt tydligt har det varit mycket för henne att grubbla på, och jag grubblar på hur hon grubblar. Hur känns det att bli storasyster? Det är ju säkert på många sätt lika omvälvande att få ett syskon som att få ett barn, men med skillnaden att man kanske har en naturligare förmåga att anpassa sig när man är fyra än när man är 35.

Jag saknar henne. 

Alltså jag träffar ju henne lika mycket som tidigare. Men jag har inte just tid för henne. En av de roligaste stunderna de senaste veckorna var den timme jag var ute i parken med henne på tumis förra lördagen.

Sist och slutligen verkar hon inte ha någo problem att acceptera att min tid för henne är begränsad, men själv gråter jag lite för mig själv över att inte kunna vara med henne mera. Läsa för henne oftare. Jag kan inte ännu påstå att jag saknar låtsaslekarna, men jag kunde kanske till och med genomlida en sån nu och då utan att få nippor.

"Sov medan babyn sover." eller "Lek med storasyster medan babyn sover.". Båda lika nödvändiga. Båda lika svåra.

Amningshelvetet fortsätter

Så, amningshelvetet eskalerade ännu efter långa inlägget, och när jag till slut balanserade på gränsen för vad jag klarade av, så gjorde jag ett till försök med amnings-bröstvårtsskydd-grejerna.

Och de fungerade! Det gjorde inte mera ont! Jag behövde inte mera spänna mig som en stålfjäder! Jag kunde koncentrera mig på annat! Jag kunde till och med gå omkring i lägenheten medan jag ammade! Kunde leka med Kia. Allt var möjligt. Enda prioritet hade varit att få amningen att funkka. Nu skulle jag så småningom kunna ta mig an nya utmaningar.

Eller.. Alltså.. Så trodde jag. Så kändes det. Lite, lite tveksam var jag kanske till det faktum att barnet klarade sig allt längre stunder utan mjölk. Några gånger blev jag tvungen att väcka honom. Men han var rätt så nöjd och åt långa stunder, och jag tänkte naivt att nog klagar han väl om något är fel.

Men rådgivningen gav inte riktigt samma glädjebudskap. Han hade gått upp 25 g på den tid som han borde ha gått upp närmare 200. Han började anta en lite gulaktig ton. Vägningen efter att jag ammat visade att han fått i sig 10 ml mjölk när den önskade mängden skulle ha varit kring 80. Och hans långa amningsmellanrum berodde troligen på att han blivit så trött av att inte få tillräckligt mat att han inte orkade äta oftare.

Vi fick ta en runda via Jorv för att kolla upp gulheten (den var inte alarmerande, sade blodprovet, men självklart måste ju matintaget öka), och fick både på rådgivningen och på Jorv råd, tips och förmaningar.

Så nu har han ammats med två timmars mellanrum i ett och ett halvt dygn, och det är det som gäller det kommande dygnet också (med skillnaden att mellanrummet kan få gå upp till tre timmar ibland, i nödfall). Dessutom får han tilläggsmjölk.Två timmars mellanrum betyder i praktiken att jag spenderar varannan timme med att amma, och varannan timme med att städa undan efter föregående och förbereda mig för nästa amning. Jag har inte sovit många minuter på ganska länge.

Vi var på rådgivningen idag igen för viktkoll (ingen förändring ännu, men så är det också omöjligt att på ett dygn, med olika vågar, olika länge sedan senaste amning etc dra några slutsatser), och ska dit igen imorgon. Jag hoppas, hoppas att det svänger snart!

Mitt humör varierar. Jag skriver inlägg medan jag ammar, och ett blogginlägg tar längre tid än en amning. När jag började på det här var jag helt förtvivlad. När jag fortsatte några timmar senare tyckte jag att det var en spännande utmaning och var säker på att det snart blir bra. Nu har jag ramlat ned till trött och ganska uppgiven. Och mitt fokus har skiftat. I början var jag mest bara ledsen över vad det här betyder för mig i form av ännu mer amningsstress och sömnlösa nätter, och för resten av familjen i form av sömnlösa nätter för dem också samt en negligerad Kia. Nu har min oro skiftat fokus och jag börjar på riktigt vara orolig för lillebrors välmående, och för hur det här ska sluta. Kommer jag att kunna amma? Det gör fortfarande ont. Amningsskydden som jag ännu använder första minuten, tar bort knivfilisen, men skruvstädsfiilisen och smärtan finns kvar genom hela amningen. Och med all den här oron och sömnlösheten i kroppen (+ att jag lätt glömmer bort att äta själv), så är det väl ett mirakel om mina bröst återupptar mjölkproduktionen. 

Men just nu känns det nog som om jag kunde ta till flaskan (tutt-) genast bara lillebror skulle börja orka vara något mer än ett sovande, och ibland ätande och sovande, paket.

Första veckan

Att senare komma ihåg och sakna: 

- den där underbart mjuka, nästan duniga babyhuden

- den där lilla lilla människan som somnar i ens famn och sen sover i timtal på ens mage

- de där underbara grimaserna

- hur babyn gör allt den gör med hela kroppen, nysningar, gäspningar, gråt.. armar, ben, minspel

- ögonen, som i början inte syntes just alls, men som nu syns flera timmar om dagen (eller natten) - och den nyfikna, förundrade och skeptiska blicken

- fingrarna som i början bara var ben och skinnskrutt, som nu plötsligt har fått utfyllnad också, och blivit riktiga fingrar

Att senare se tillbaka på och tänka "thank God it's over":

- amningshelvetet* (amning överlag kan jag ha en positivare inställning till, men nu syftar jag uttryckligen på helvetesdelen av den)

- det att man aldrig kan ha någon aning om hur nästa natt, nästa dag, eller ens nästa timme, kommer att se ut

*Förra natten var den värsta hittills. Helt förtvivlad var jag. Men idag har varit bästa dagen hittills. Känner att det blir smärtsammare igen nu när dagen går mot sitt slut, men hoppas-HOPPAS att natten ändå blir lättare än den förra.

Ett inlägg om amning och rätt mycket bröst

Alla vuxentårar som gråtits i det här huset under den gångna veckan har gråtits på grund av amningen. Jag minns att det gjorde lite ont ett tag med Kia också, men såhär illa var det inte. 

Såhär ser våra allt annat än mysiga amningsstunder ut:

Det börjar med en kamp för att överhuvudtaget inleda amningsstunden. Jag sitter och spänner mig som en tok, för jag vet ju vad som är på kommande. På inrådan av bland annat rådgivningen och diverse sidor på nätet försöker jag låta honom ta amningsgreppet själv. Det här leder dels till en hel del (baby)gråt och skrik, för det brukar ta tid för honom, och han hinner bli ganska arg, och dels till ännu mer stålfjäderkänsla för mig, för det betyder att jag inte vet exakt när det jobbiga kommer. Jag medger att det också händer att jag i panik styr undan bröstvårtan från hans mun för att liksom slippa det hela, fast jag vet att det bara gör saken värre.

Förr eller senare hittar han då bröstvårtan i alla fall och börjar suga, och de där tio första sekunderna känns det som knivar i bröstet. Jag spänner mig ännu mer och får bita ihop allt jag kan för att inte skrika rakt ut. 

Efter det lugnar det ner sig lite, och det går att amma, men varje.. vad ska vi kalla det? amningsdrag?.. gör ont. Inte knivar, men nålar kanske. Fortfarande mycket svårt att få till stånd någon avslappnad stämning, liksom. 

Sen kommer det nästvärsta, att få slut på det hela. Om han får stanna så länge han själv vill vid bröstet så blir det i allmänhet hur länge som helst. Själv skulle jag ju ändå föredra att han skulle sluta då han inte suger effektivt mera, för det där okoncentrerade småsnuttandet är ju nästan det allra värsta för brösten, samtidigt som det har ganska liten effekt för honom. Skulle amningen vara den där mysiga stunden som den borde vara så skulle det ju inte göra något att han får suga så länge han vill (tvärtom skulle det säkert bara vara positivt), men nu kan vi kanske redan konstatera att den inte är det. Så jag vill få honom att sluta suga, men bröstvårtan sitter som i ett skruvstäd. Så för att få honom att släppa bröstvårtan så måste jag bokstavligen bända upp munnen på honom. Försöka lirka in en lillfingerspets mellan käkarna på honom och sen dra ut bröstvårtan i och med den springa som uppstår. Under tiden blir såklart greppet om bröstvårtan ännu hårdare och det gör ännu mera ont.

Utöver smärtan som är direkt kopplad till amningsstunden så har vi ju sen då också:

- de ständigt värkande bröstvårtorna

- de av mjölkstigningen svullna och ömma brösten (dessa två tillsammans gör också att det är smärtsamt att till exempel ha honom i famnen, krama Kia, ha kläder på överkroppen...)

- ryggmusklerna som skriker av alla spänningar och onaturliga ställningar.

Jag äter burana , jag klämmer ut bröstmjölk och låter torka på bröstvårtan, jag smörjer nu och då in bröstvårtorna med Lanolin, jag luftbadar brösten, jag kollar amningsgreppet varje gång, och har också fått det kollat både på Jorv och på rådgivningen. 

Jag har testat amningsdyna för ställningen (men hittar inte riktigt rätt, och att hålla på att böka omkring på ungen under amningen gör ju bara ännu mer ont). Jag har testat lite olika amningsställningar, men det är ju svårt att veta; med de grundförutsättningar som finns så är det ju inte som om någon av dem sådär mirakulöst skulle fungera smärtfritt, utan jag borde testa dem i flera dagar innan jag vet hur de känns på riktigt, och under de dagarna har vi igen det där med att det gör det ännu värre att böka omkring på barnet, så jag håller mig helst till den amningsställning som jag är mest bekant med.

Redan första kvällen som jag satt i soffan med tårarna rinnande gav sig Joppe ut på stan för att jaga amningsnappar (sådana där som man sätter över bröstvårtan och som barnet suger igenom), så jag har också försökt med sådana, men jag är inte säker på att jag förstått hur man ska få på dem så att det blir rätt. Amningsstunderna känns mycket mycket skönare med dem, men däremot är jag inte säker på att han får ut någon mjölk ur dem. Det att han relativt nöjd fortsätter suga ganska länge tyder väl på att han får någonting, men han blir liksom aldrig mätt under de amningsgångerna, utan det slutar alltid med att jag måste amma utan skyddet i alla fall.

Det hjälper ju inte mitt humör att hans maratonamningsstunder hittills infallit på natten. Då är det annars också lättare att hemfalla till att tycka synd om sig själv och sitta och gråta. Dagsamningarna går ändå i allmänhet utan tårar.

Helt nattsvart är det ju inte. Buranan hjälper faktiskt lite, och en del av problemen går säkert om av sig själv bara mjölkproduktionen stabiliserat sig lite, mina bröstvårtor vant sig och vi annars bara blivit bättre på det här, och resten får vi väl bara jobba bort. Jag tror att vi helt säkert fixar det här ännu. Jag bara hoppas det går snabbt...

En förlossning

På söndag kväll 6.12 (efter att jag suttit och tittat på slottsbalen samtidigt som jag djupt förundrad funderade på varför någon är intresserad av att titta på den), kände jag under den sista timmen tre svaga men tydliga värkar. Hurra! NÅGOT höll på att hända.

Jag gick och lade mig och somnade och sov i några timmar, antingen helt utan värkar, eller med så svaga att de inte väckte mig. Några timmar till vaknade jag till av värkarna, men sov gott mellan dem. Sista delen av natten gick det inte mera att sova.

På morgonen meddelade jag Joppe att det nog säkert var bäst att han jobbade hemifrån, sen förde jag Kia till dagis, och efter det flöt dagen på, som man kan läsa i mitt lätt frustrerade inlägg, utan några förändringar alls åt något håll. Jag klockade värkar nu och då, och det höll sig stadigt på samma nivå; ca 10 minuters mellanrum, kring 40 sekunder långa, inte outhärdligt smärtsamma. Jag var i duschen några gånger, och använde värmedyna däremellan, och på det klarade jag mig bra.

Mamma hämtade Kia från dagis och tog hem henne till dem, men så småningom började tiden då de skulle komma tillbaka hem till oss närma sig, och ingen ville att vi då mera skulle vara hemma och rådda till något, så vi bestämde att senast 18-tiden åker vi iväg oberoende av läge. Det kändes inte alls bra att planera att åka in innan det ur förlossningssynvinkel var dags, men för husfridens skull, ni vet..

Nå, redan halv sex började jag inse att värkarna ju faktist plötsligt kom mycket tätare, räckte mycket längre, var mycket kraftigare och kändes liksom djupare, och de tre sista verkarna innan vi gick hemifrån satt mer eller mindre ihop. Plötsligt kändes det inte alls fel att åka in...

Joppe lämnade av mig utanför ingången och for sen för att söka parkeringsplats. (Nu tog det honom kanske fem minuter att föra bort bilen och ta sig tillbaka till förlossningsavdelningen. Följande dag när han skulle komma och hälsa på fick han cirkla omkring i en halv timme för att hitta parkeringsplats. Blir helt svettig av att fundera på hur jag skulle ha känt mig om han på måndag skulle ha varit borta en halv timme.)

18:42 kastade jag ett öga på klockan, då satt jag ännu i väntrummet. Någon minut senare när jag stod och lutade mot Joppe och försökte uthärda en värk sade det flosch och fostervattnet rann ut i en stor pöl på golvet.

Vid "förundersökningen" konstaterades att jag var 5-6 cm öppen. Värkarna var fruktansvärda och jag skjutsades med rullstol genom korridorerna till förlossningssalen. Där möttes jag av lustgas. Åh! Lustgas! Härligt! Hjälpte nu inte mycket, men tog åtminstone udden ur värkarna. Ca 8 cm öppen och jag fick spinalbedövning. Innan den egentligen ens hunnit bita var jag 10 cm öppen.

Vid första förlossningen fick jag epiduralbedövning, spinalbedövning vid den andra, båda har tagit bort sgs all smärta ur krystfasen. Både mycket lättad eller aningen besviken får jag alltså konstatera att jag trots att jag fött två barn inte har någon aning om hur ont det gör att klämma ut ett barn. (Jag vet bara hur ohemult ont det gör att komma till det skedet, och det är nu inte på något sätt angenämt det heller.)

Nåja, vid det här skedet var klockan alltså ca kvart före åtta, och vi hade varit på Jorv bara i ca en timme. "Tää lapsi syntyy IHAN kohta" sade barnmorskan och uppmanade Joppe att mer eller mindre stå med fingret på "kalla på läkaren (eller vem det nu är man kallar på)-knappen" så att han kunde trycka på den så fort barnet fötts.

Jag var ganska glad och liksom imponerad. Snart skulle det här vara över! Snart skulle barnet finnas! Senare skulle jag kunna förundra mig över att barnet fötts bara en timme efter att vi kommit in till Jorv!

25 minuter senare tog barnmorskans skift slut. Hon var tydligt lite snopen över att hon haft fel angående förlossningens hastighet. Ytterligare en halv timme senare var barnet fortfarande inte fött, och folk började verka lite nervösa. Krystvärkarna kom rätt sällan, och babyn hann glida tillbaka nästan lika mycket mellan värkarna som jag lyckades klämma honom utåt under dem. Förlossningssalen svämmades stundvis över av folk. Barnmorskan, barnmorskestuderanden som hade varit med hela tiden, en extra barnmorska, förlossningsläkaren som stack sig in med jämna mellanrum, kanske ännu någon som jag glömt.

Jag var mest störd. IGEN!? Det var samma sak förra gången. Är det jag som bara är så svag och ynklig att jag helt enkelt bara inte orkar pusha tillräckligt? "Hördu skitunge, nu kommer du uuuut!" röt jag inom mig, men det gjorde han inte.

När läkaren äntligen började tala om sugklocka så kändes det som en lättnad. Och mycket riktigt var ungen född fem minuter senare, kl. 20:53. Lycka och tårar. Han fanns! Förlossningen var över!

När han lades på min mage kände jag att han kändes tyngre än jag väntat mig. Nyfödda barn är ju alltid så otroligt små att man inte kan förstå att en människa kan vara så liten, så det kändes ganska underligt att tycka att han inte var det. 4,136 kg och 54 cent.. Över 1 kg mer, och 5 cm längre än Kia var. Kanske inte så konstigt då...

På många sätt alltså en väldigt likadan förlossning som den förra, bortsett från att vissa delar av den gick väldigt mycket snabbare.

Min dåliga fiilis över att jag inte "orkat" klämma ut barnet på egen hand underlättades lite av meningen i sjukhusets förlossningsredogörelse; "Äiti työntää hyvin." Det var inte mitt fel! I did what i could! Skönt.

Inne på fjärde timmen...

Nåja.. Första timmen tyckte jag att det var riktigt mysigt att bara sitta där i mörkret. Andra timmen scrollade jag igenom Facebook och diverse bloggar. Tredje timmen tog Joppe över, för då ville lillebror mest umgås. Men nu då på fjärde timmen känns det som om jag kunde blogga lite... Alltså det är ju helt otroligt. Det här är samma typ som på dagarna sällan varit vaken mer än just så länge att han hinner äta. Ibland, om det inte är servering direkt, så kan han vara vaken lite till för att otåligt vänta på sin mat. 

Och nu har han varit vaken och pigg och sällskaplig i över tre timmar på raken. Jag förstår att det dystra decembermörkret får vem som helst att bli förvirrad kring när det egentligen är dag, men kanske man kunde ta till andra indikatorer? Som när det är mer liv och stohej? Som när det är folk har på de där grejerna som kallas lampor?

Men jag ska inleda avbetningen av blogginlägg. Jag hoppas det här inte tar så länge att jag skulle hinna skriva hela mitt förlossningsinlägg, men jag kan åtminstone påbörja det, och återkommer sen någon annan vaken stund.

Saker att någon gång blogga om

Alltså vet ni hur mycket jag har som jag skulle vilja blogga om? Så mycket, så mycket!

Men annat prioriteras. Men ifall lillebror tänker ta favorit i repris och äta i 2,5 timmar i sträck inatt så hinner det kanske bli ett längre blogginlägg på köpet. (Det är förresten lustigt att fast han hittills bara funnits i fyra nätter så tror man på något sätt ändå att man ska kunna dra någo slutsatser och hitta någo mönster. Till exempel tro att man har en bild av hur natten ska bli. Jag lyckas påminna mig om saken; att allt kan vara annorlunda från dag till dag i flera månader, men jag behöver alltid påminnelsen. Insikten finns inte där automatiskt.)

Min vana trogen då jag inte riktigt har tid att skriva de där inläggena, så listar jag dem istället, så att ni liksom vet vad ni har att vänta er ifall jag någon gång kommer så långt:

- ett inlägg om förlossningen

- ett långt inlägg om amning

- ett inlägg om lillebrors liv hittills

- ett inlägg om namn (Fast det kanske kan bli hemskt kort.. Det kan hända att vi hittat ett! Har vi det inte så blir inlägget långt och ångestfyllt.)

- ett inlägg om likheter och skillnader mellan Kias och lillebrors första dagar/veckor (beror på hur länge det tar innan jag skriver det, såklart)

- ett långt inlägg om att vara stora syster, och om att vara mamma till en stora syster

- ett inlägg om "sanningar" och om hur mycket jag hatar dem

- ett inlägg om Jorv

- ett inlägg om saker jag/vi behöver nu, som aldrig var aktuella med Kia, och om saker jag trodde vi skulle behöva som verkar mindre nödvändiga

- ett inlägg om de där sakerna man vanligtvis inte skriver inlägg om

- ett inlägg om saker jag vill suga i mig nu, och om saker jag längtar efter. Ett "spädbarnstiden är så kort"-inlägg helt enkelt

- ett kort och trist inlägg om hur stor skillnad det är att ha en spädis i juli och att ha en i december (jag tror kanske inte det blir av...)

Bilder att blogga med finns inte riktigt heller. En av de årstidsberoende skillnaderna mellan lillebrors och Kias spädbarnstid. Såhär i december är andelen ljusa timmar då det kunde bli okej bilder några få i veckan till skillnad från i juli då det var tillräckligt ljust nästan dygnet runt...

Hemma!

Jag blir lika förvånad varje gång jag stöter på vårt yngre barn, vare sig det ligger i sin låda, i sin pappas famn eller någon annanstans.

"Shit! Här är en baby i lägenheten!"

Att komma hem var lite lite stressande först, för Kia snodde ju omkring och var hispig, ville visa saker, drog fram leksaker på golvet som vi försökte töma, och själv visste jag inte riktigt vad jag skulle göra av ungen, för jag kom inte på ett ställe där det inte fanns en risk att någon skulle trampa eller sätta sig på honom, och jag kunde ju inte gömma honom i ett skåp.

Men han bara sov och babylådan blev ihopplockad och Kia lugnade sig och vi pusslade några pussel.

Så den oron gick över och förbyttes kanske i någon lätt förvirrad harmoni. Nu gäller det alltså bara för åtminstone mig att 1. komma ihåg att han finns,  och 2. komma ihåg att göra vad som behövs av mig för att han ska hållas vid liv (och i ideala fall må riktigt prima).

Hemma skiljer sig från sjukhuset bland annat i och med att här finns oändligt mycket mer att göra medan barnet sover. Måste hitta på ett system som tvingar mig att inte göra dem alla.

Lillebror

Det blev ett 7.12-barn som nu är över ett dygn gammalt. En utförligare förlossningsredogörelse får ni vare sig ni vill det eller inte, men senare. I det här skedet kan jag nöja mig med att konstatera att det gick både glädjande snabbt och frustrerande långsamt och att jag tackar någon lämplig högre makt för alla former av smärtlindring.

Hans liv "på utsidan" har hittills sett ut ungefär såhär; äta non-stop i två-tre timmar, sova non-stop i fyra timmar, äta non-stop etc. Det här har betytt att också jag får sova en hel del, och det tycker jag att har varit ganska skönt.

Kia har varit och hälsat på idag och gillade killen. Imorgon får vi antagligen åka hem.

Boring, part 2

Det blev ingen siffernördsbaby 5.12. Det blev inget flaggdagsbarn 6.12. Får se om Heidi har rätt i sin 8.12-gissning, eller om barnet hinner anlända redan idag. (Eller om det tar riktigt lång tid på sig...)

För nu händer det saker. Problemet, och orsaken till rubriken, är att samma saker som händer nu har hänt med samma frekvens och intensitet sedan 3-4 tiden på morgonnatten. Det blir liksom inte mer. Otålig, otålig! Men vi närmar väl oss sakteligen slutet. Och början.

Boooooriiiiing

Jag googlade idag knep för att snabba på förlossningsstarten, men googlingen sade mig egentligen bara det jag redan visste; det finns inga knep.. 

Så.. Här väntar vi.. 

5.12 var redan mitt andra försök till beslut för när barnet skulle komma. Inte för att det är Nickes födelsedag (Grattis Nicke!) utan för att 05-12-2015 skulle passa en siffernörd som mig. Nå, 5.12 ska just bara börja, så det hinner såklart ännu, men det känns inte helt troligt... 

Så vad blir nästa dag att sikta in sig på?

Min önskelista

Såhär i jultider kom jag på en egen önskelista också. Fast min har inget med julen att göra, utan handlar om grejer jag saknar/längtar efter som inte känns möjliga att hoppa på just nu. Vissa av dem kommer jag att få ägna mig åt om bara någon vecka, om jag vill, medan andra kan ta 10-15 år innan jag får uppleva. Det är helt okej, än så länge känns det mest roligt att veta att de finns där någonstans i framtiden.

- kallrökt/gravad lax! Det vill jag ha! Det hör till de där grejerna jag får uppleva ännu inom den här månaden, hurra! Mögelosten (med pepparkaka!), ölen (Stallhagen i kylskåpet) och det sporadiska vinglaset ser jag också fram emot, även om jag inte förutspår någon storkonsumtion av någon av dem.

- skida slalom. Misstänker att det inte blir av den här vintern, men får nu lite se.

- jogga. Vet inte hur det kommer sig egentligen. Jag har aldrig varit någon storlöpare, och man måste nog gå tillbaka till åren innan Kia föddes för att alls hitta en tid då jag sprang oftare än riktigt bara nu och då. Men just nu känns det som något jag saknar.

- något lite längre paddlings-/cyklings-/vandringsäventyr skulle jag gärna göra, men det krävs kanske i och för sig inte så jättemycket anpassning för att kunna göras med barn? Fast Kia börjar ju vara i den åldern då det inte mera är roligt att bara "åka med", men orken inte ännu finns att vandra/paddla/cykla själv.

- nu när julen kommer drömmer jag igen om min pepparkakshusstad som jag skulle vilja bygga. Det handlar kanske inte bara om brist på ork och tid (fast i år kan jag nog med gott samvete skylla på det), utan kanske mer om det att den perfektionistiska bild jag har i mitt eget huvud aldrig kommer att motsvaras av de skrangliga pepparkakskåkar jag kan åstadkomma, så det fungerar kanske bättre som en evig dröm i huvudet.

- pussel! Jag vill pussla! Stora pussel! Minst 1000 bitar, men gärna många fler! Jag vill pussla ensam, jag vill ordna pusselkväll med lämpligt kompisgäng, jag minns inte om Joppe är till någon glädje vare sig för sig själv eller för mig i en pusselsituation, men jag kunde tänka mig att vilja pussla med honom! Och jag ser fram emot att lägga jätte-pussel med mina barn någon dag, ifall det inte är så att intresset (och förutsättningarna) för att lägga jättepussel infaller med tiden då mamma är sista personen man vill pussla dem med. 

Det låter kanske inte som en helt omöjlig grej att göra redan nu. Den tid jag nu sätter på att varje kväll sitta och surfa runt på nätet kunde jag istället sotta och pussla. Men jag känner inte för att i slutet av varje gång måsta böka in pusslet långt under sängen eller rulla ihop det i någon fancy pusselmatta att sen i sin tur böka in långt under sängen, och sen tappa bort en massa bitar på kuppen. Jag väntar hellre till tiden då jag får ha mitt pussel ifred, alternativt kan lita på att barnens intresse snarare ligger i att HJÄLPA mig än i att "hjälpa" mig.

Inte riktigt ett sånt här pussel..

Kias önskelista

Mamma och jag pratade om julklappsönskemål. Till synes utan förhandsplanering gav sig Kia in i samtalet;

"Jag önskar mig blommor, päron och ett leksaksfängelse för dockor."

(Jag är inte hundra procent säker på att hon sade päron.. Det kan ha varit pärlor. Men det kan, å andra sidan, helt lika bra ha varit just päron.)

Fortfarande mer rädd för rasisterna

För ett tag sedan (jag är mammaledig. Jag har noll koll på om det bara gått några dagar eller om vi redan är uppe i några veckor) skedde i Finland en våldtäkt som blev väldigt uppmärksammad huvudsakligen på grund av att den misstänkte gärningsmannen var asylsökande. En massa invandringskritiska röster höjdes. "Det är såhär det går om vi låter dem komma hit." En massa andra röster påpekade att Finland är ett land med hög våldtäkts-, och våldsstatistik överlag, och att det sällan är någon som riktigt på riktigt bryr sig så länge brotten inte går att använda som slagträn i invandringsdebatten. Det faktum att ETT fall lyftes upp så mycket fick många att reagera och kritisera. Nästan tusen våldtäkter anmäls varje år. Det är 2-3 om dagen. Antalet oanmälda våldtäkter uppskattas uppgå till många många fler än så. Varför lyfts EN av dem upp som första sidas nyhet?

Nåja, idag studerade jag då kvällstidningarnas löpsedlar i butiken och tolkade (eventuellt misstolkade, medges) båda två som någonsorts svar i den debatten. 

Ena löpsedeln hojtade att "IS selvitti: 100 ahdistelua, ainakin 400-500 rähinää kuukaudessa. Turvapaikanhakijoiden rikosepäilyt lisääntyneet rajusti" (Jag tolkade det som "Se nu, asylsökanden ställer faktist till med en massa ofog, så det är inte bara vi som har en snedvriden rapportering.")

Andra löpsedeln lyfte upp "Pörssiyhtiön johtajalle raiskaustuomio". (Jag tolkade det som "Hah, vi kan visst rapportera stort också om våldtäkter utförda av finländare.")

Lite känner jag mig kanske som den gnälliga tanten som aldrig är nöjd, men nej, jag blev faktist inte alls gladare av det här. Som sagt så sker det i medeltal två-tre anmälda våldtäkter per dag i Finland, och många fler oanmälda. För att inte tala om alla andra våldsdåd som sker. Det att man lyfter upp något enstaka pucko nu och då känns inte som ett försök till lösning på problemet. Det är kanske våldet och våldtäkter som fenomen man borde gräva djupare i, på något sätt.

Och vad förväntas jag ha för nytta eller glädje av informationen att det finns en massa fall av oroligheter kopplade till asylsökanden? Nu har jag inte kollat brottsstatistiken överlag, så jag vet inte ens om det här nu är exeptionellt många, men låt oss för diskussionens skull anta att det är det. Vad gör jag med den informationen? Slutar gå omkring och blåögt naivt tro att alla asylsökanden är stackars oskyldiga små änglar som alltid beter sig och alltid behandlar alla sina medmänniskor som små söta fågelungar? Något sånt har jag aldrig trott. Det är självklart att det finns större och mindre puckon också bland dem. Men.. Än sen då, liksom. Jag förstår att det för polisen och diverse olika myndigheter är viktigt att ha koll på läget, men på vilket sätt det gagnar någon att till exempel jag matas med uppfattningen att alla asylsökanden kommit hit för att härja förstår jag inte.

Jag är fortsättningsvis mycket mer rädd för rasism och rasister än jag är rädd för random asylsökande, och löpsedlar i stil med ovanstående känner jag att ökar rasismen mer än den gör något annat.