Vi tar en genomgång, tycker jag.
Lördag
Kia och Joppe inledde dagen med Lek och plask i simhallen. Kia lär ha slintat på bassängkanten, tagit några ofrivilliga och oplanerade dykningar, och avslutade det hela med att ramla baklänges, med huvudet före, ned från bänken i omklädningsrummet. Trots detta var båda på riktigt gott humör när de en stund senare plockade upp mig och Viggo.
Sen styrde vi bilen norrut, mot Vasa. Bilfärden gick över all förväntan bra. Viggo sov till Pirkkala där vi tog lunchpaus, och efter det sov han vidare. Vi hade sådär löst planerat att ta en andra stop vid Juustoportti, men där var det bara Joppe som var vaken, så bilen fortsatte till Vasa utan vidare pauser. Viggo vaknade i Laihia och började skrika. Därifrån är det en dryg kvart kvar. 15 minuter är alldeles för lite för att man skulle ha lust att stanna då mera, men ändå ganska mycket med ett gallskrikande barn. Men lyckligtvis somnade han om, så det var först lagom till första mötet med farföräldrarna som han började gallskrika på riktigt. Kia sov mindre än tidigare, men klarade tålamodet med bland annat ljudböcker och högläsning.
Så vi kom fram till Vasa vid helt vettig tid och madrasserade golvet i arbetsrummet och spred ut våra tillhörigheter där och i resten av huset, klappade hundar och pratade på far-/svar-/-föräldrar.
 |
| Viggo och hund |
Söndag
Själv inledde jag dagen med att skuffa ut Viggo på balkongen och sen oavsiktligt somna på en madrass. Halvsovande registrerade jag hur Joppe övertalade Kia att komma med ut, och sen rumlade de omkring på gården i flera timmar, byggde massvis med snögubbar, och klättrade på stenar, åkte i backen, gjorde snöänglar och gjorde annat sånt där som gör att man kommer in med röda kinder, lysande ögon och snö i håret.
 |
| Kia och snögubbarna; pappa, mamma, fammo, faffa, Kia, Viggo, Olli och Urho |
På eftermiddagen hälsade vi på hos Joppes bror Oskar och Heidi samt deras chihuahua Urho (den som för några år sedan gick under benämningen hauhauheppa). Kia fick en leksakschihuahua av O&H och döpte såklart också den till Urho. Urho Kakkonen, fick det bli, för att kunna skilja den från originalet. (Några dagar senare berättade jag för Kia att Finland haft en president som hetat något liknande. Sen fick jag såklart med ifrågasattbar framgång förklara vad en president är. Efter det satt hon en lång stund och skrålade "Urho Kekkonen". Det kändes lite surrealistiskt i 2016 Finland.)
 |
| Viggo och en annan hund |
Måndag
Kia och Joppe tog pulkan till en enorm och öde skridskobana och skrann omkring där. Jag tog en promenad med Viggo i underbar retrovagn och beundrade härliga vintervyer.
På eftermiddagen fick Kia sällskap i snödrivorna av sina jämnårigaste kusiner, och på kvällen hälsade vi på hos dem. När vi kom fram insåg vi att vi glömt skötväskan och alla Viggos blöjor "hemma", men vi vågade ändå stanna tillräckligt länge för att gå grundlig husesyn i deras nya hem och prata bort en stund.
Tisdag
Ny sport varje dag. Den här dagen började med besök i sportaffär för att skaffa nya skidor åt Kia. Efter det skidade Kia omkring i parken i några timmar tillsammans med Joppe, medan jag igen körde omkring på sovande Viggo.
 |
| Kia "grillar korv" |
Onsdag
På onsdag var det dags att åka hem. Kia grät lite över att behöva lämna hundarna. Först hann de med ytterligare någon timme snöhärjande på gården, sen packade vi in oss i bilen och körde hemåt.
Hemresan gick inte riktigt lika smärtfritt som ditresan. Det blev två planerade stop plus en nödamning efter att Viggo gallskrikit alldeles för länge för någons mentala välmående. Kia sov väl nästan inte alls, men vi utökade högläsning och ljudböcker med Arne Alligator och Sås och Kopp.
Torsdag
Har man skidor så ska man använda dem, så vi åkte iväg till Pirttibacka. (Där var riktigt underligt lite folk.) Våra ca fyra timmar där såg ut såhär:
- Kia och Joppe; skida-skida-skida, först varv på varv på en sportplan, sedan av och ann i några spår. Korvgrillning och varm saft, sen ännu lite skidning, lite back-träning och till slut snabblek i lekparken. Sammanlagt ca 3 km skidning.
- Jag: Promenad med vagnViggo, tändsticksletande, eldslagande, amning, grillad korv ätande + varm saft, lite mera vagnpromenad, lite mera amning, kakao.
- Viggo: sova-sova-sova, äta, sova-sova, glatt sprattla på ett bord på cafeet medan jag drack kakao, äta, sömnigt titta på lekande Kia, sova.
På kvällen gick Kia och jag till mina föräldrar. Det var en skoj liten utflykt och vi stannade där och lekte en stund. Inte så skoj för Joppe dock, för vi hade ju inte tänkt på möjligheten att Viggo skulle vägra äta ur flaskan. (Vi har testat två relativt lyckade gånger tidigare, men det är några veckor sedan. Vi hoppas att vägrandet beror på att hålet i tutten är för litet, och att det är enkelt åtgärdat med tutt med större hål.) Så det blev ett plötsligt uppbrott. Lyckligtvis var Kia på superhumör, så vi sprang, skuttade, hoppade, tjoade och tjimade hela vägen hem och kom fram på rekordfart. Lite stressad var jag några gånger över vetskapen om hur ledsen Viggo måste vara och hur stressad Joppe måste bli, men jag insåg också att jag inte kommer hem snabbare av att oroa mig, och att jag lika gärna kan njuta av det glada humöret.
 |
| Dockan Törnrosa hade bott hos oss under Vasavistelsen, men fick nu åka hem till mormor... |
 |
| ... i den likaså av mormor lånade dockvagnen. det går snabbare att ta sig mellan ställena när man har något att skuffa. |
Fredag
Fredagens möjligheter till häftigt idrottande hade jag (vem annars) effektivt förstört genom att boka in passfix åt Viggo och mig hos Kyrkslätt-polisen mitt på dagen. Joppe gjorde ett försök i alla fall. Det fanns skäl att tro att Winellskas sportplan var vattnad, så Joppe och Kia kom med till Kyrkslätt för att kolla om det skulle gå att skrinna. Det gick det nu tyvärr inte, så de fick ta en promenad mot centrum medan Viggo och jag besökte polisen. Där löpte allt så snabbt att vi var klara innan vår ursprungligen bokade tid började, så hela familjen var snart hemma igen.
Lördag
Vilket helt strålande väder! Vi styrde kosan mot Oitans, vilket nog antagligen precis alla andra i hela världen också gjort. Kia och Joppe stakade sig, igen, runt en del skidspår, medan jag, igen, promenerade omkring med Viggo. Solen sken, himlen var klarblå, och skidspåren var fyllda av glada människor. En massa barn skrek och grät nog också, men det var de barn som släpades mot parkeringsplatsen för att åka hem. Och där och då kapitulerade jag. Nästa år ska också jag börja skida. Ett flataskidpaket skrivs upp på julklappsönskelistan för nästa jul.
Söndag
Vädret lika bra som dagen innan. Joppe ville skida från Oitans till Solvalla, så vi körde honom till först nämnda plats, och hann sedan ta en sväng via Moisö, där vi åt lunch, sjöng "Ja må hon leva*" för min faster och hann titta på isen, innan det var dags att åka till Solvalla för att hämta hem Joppe. (Ifall Joppe eller någon annan bryr sig om hans skidhastighet så måste jag väl tillägga att han fick lägga till några extra rundor i Solvalla-spåren för att inte behöva stå och vänta på oss i långt över en timme.)
Och ännu på måndag hade Kia ledigt, och ännu då var vädret härligt. Vi kastade lite frisbee på sportplanen och i lekparken och var ute hyfsat mycket, men i jämförelse med tidigare veckans hurtigheter kände jag mig nog som familjens soffpotatis.
* en diskussion dök förresten upp om "ja må hen leva"s lämplighet, i och med att det nuförtiden är, om inte vanligt, så i alla fall inte heller sjukt ovanligt, att folk blir äldre än hundra. Jag har tänkt mig att man menar hundra år till, från och med "nu". Kanske lite naivt, men bättre så, liksom.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar