Efter många om och men beslöt jag mig för att göra ett försök på "10 dålig-mamma-grejer jag gör" som veckans lista, men jag känner mig lite kluven inför listan. Jag tycker det är så få grejer man kan göra som förälder som är entydigt bra eller dåliga. Och jag tänker att ifall det finns någon som är en alldeles perfekt förälder i alla avseenden (vilket det självklart inte finns, men för en stund kan vi låtsas att det finns det), så är just det en allvarlig brist i personens föräldraskap.
Jag tänker också att eftersom vi ju faktist är två föräldrar i den här familjen så betyder det att i de allra flesta fall där jag anklagar mig själv för att vara en dålig mamma så anklagar jag samtidigt Joppe för att vara en dålig pappa. Och det vill jag inte riktigt gå med på att göra.
Men jag kör igång och ser hur långt jag kommer:
1. Jag glömmer D-vitaminerna oftare än jag kommer ihåg dem. För tillfället har vi inte ens D-vitamindroppar hemma, så det hjälper inte ens om jag kommer ihåg att vi borde ge sådana.
2. På matfronten finns ju en hel del jag kunde räkna upp, som bottnar i ett ganska stort ointresse för matlagning, men jag orkar inte hålla på och ha dåligt samvete för att vi nu och då äter halv- och helfabrikat. De matrelaterade grejer som jag dock på riktigt tycker att jag borde vara bättre på är;
- mer grönsaker. Det finns helt grönsaksfria måltider i vårt hus, och det grämer mig. Till de flesta lyckas jag nu ändå komma mig för att skala några morötter eller liknande. Att laga en sallad är ganska bortslösat på den här familjen eftersom J ändå är allergisk mot hälften av ingredienserna och både J och K tycker att det är ganska förkastligt att hålla på och blanda ihop saker.
- mindre socker. (I och för sig verkar K till min stora glädje igen börja föredra naturell youghurt framom smaksatt, men det är ju å andra sidan hennes eget val och inte mitt föräldraskap...)
3. Jag är en USEL förebild när det gäller städning. Är man en barnfamilj kan man alltid skylla på att barnen råddar fortare än någon hinner städa, men tittar man närmare på våra råddor märker man nog att barnen inte är de enda skyldiga.
4. De där grejerna som precis alla föräldrar verkar vara överens om att är de viktigaste (ibland de enda viktiga) när det kommer till barnuppfostran; att hälsa, att säga tack och att säga förlåt.. De fungerar inte här.
Dethär är en sådan där typisk "jag skulle inte bry mig så mycket själv, men vad ska alla andra tycka"-grej. K har sitt eget sätt att hälsa, och det är ingen tvekan om att hon är djupt bedrövad om hon märker att hon gjort någon ledsen eller arg. Och jag vet att de kommer, de där rätta orden, om några år. Men visst funderar jag ändå på "vad alla andra tycker".
5. Jag är så infernaliskt ointresserad av att leka att jag inte ens vill skriva ut hur ointresserad jag är, för då skulle jag göra mig skyldig till fler dålig-mamma-punkter.
6. När det kommer till skärm-användande kritiserar jag mig mest för att jag är så inkonsekvent. Ibland får K titta på hur många Mumin-avsnitt eller hjulena-på-bussen-varianter som helst, i flera timmar. Ibland säger jag tvärt nej. Ibland får hon titta på ETT avsnitt! men bara ETT! När avsnittet tar slut: " mamma fåååår jag titta på ett till???" Jaja.. Men bara ETT till...
Och dessutom kör jag med det där fullständigt meningslösa ; "jaja, du får väl titta då, men jag tycker INTE OM att du tittar så mycket!"
... Som om K borde ta ansvaret och bara: " aj men okej, då tittar jag inte"
7. Jag väljer alldeles för ofta att klä på K istället för att ta striden så hon skulle klä på sig själv.
8. Och så är jag just nu inne i ett "hur mycket kan jag blogga om barnen"-filosoferande som inte är klart ännu.
9. Jag beter mig som en fyra-o-ett-halvt åring när jag blir irriterad och fräser och är allmänt fånig, istället för pedagogisk och lugn och respektfull.
10. Jag utrustar K:s klädskåp enligt min egen klädsmak och inte så mycket hennes.
Intresseklubben kan notera att nästan alla mina dålig-mamma-grejer drabbar K. När V hinner ikapp har jag antingen accepterat bristen eller bättrat mig. Det måste vara tungt att vara äldst och få leva med att ens föräldrar utvecklas i samma takt som man själv.
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
SvaraRadera4. jag är inte alla andra föräldrar, faktiskt så känner jag också att jag är lite i opposition mot omvärlden här..
SvaraRaderamen.
a) blyga (små) barn ska inte behöva hälsa på alla världens främmande tanter (farbröder är sällan lika påträngande)och skaka hand eller så (tanter har en obehaglig tendens att inte nöja sig med handen, utan sen ska de klappa barnet på huvudet, paja på kinden, peta på klänningen eller annarsbara vara påträngande och närgångna.
Det är helt ok att vara blyg och försiktig, och reserverad (och förr eller senare är barnen så stora att de inte täcks gömma sig bakom sin mamma eller pappa mera, och eftersom de ju nog har sett hur det går till ända sedan de var små så kan de nog skaka hand sen)
b) att säga tack är det jag har minst aversioner mot, men här kommer jag ihåg från det jag var liten hur jag redan nästan hade ett tack på tungan, och så kom någon förnumstig och sade att jag måste säga tack, och då krympte liksom hela tacket... för det är inte alls samma sak om man säger tack för att någon sagt att man ska göra det, som om man säger tack för att man helt själv kom på att göra det. Det är som att precis komma igång med att börja städa sitt rum när någon kommenderar en att städa (utan att se att man nog lite börjat). Hela överraskningsmomentet med att man helt spontant städat försvinner...) (mina barn är inte världbäst på att säga tack, men de är ännu sämre på att städa sina rum)
jag föredrar att försöka föregå med gott exempel, och säga tack själv, också till mina barn (för jag tror det är lättare att lära sig om man själv också får vara mottagare)
c) att säga förlåt (d v s att tvinga barn att säga förlåt) är mitt speciella hatobjekt, men det beror på att det känns väldigt konstlat att barn som just slagits och gjort varandra illa ska säga förlåt "och sen är ni vänner igen" och helst ska de krama varandra också (om de är små) Dels skulle den som slog spaden i huvudet på den andra, eller kastade snöbollen i ögat, eller tog leksaken ur handen kanske behöva lite tid för att finna sin inre ånger, men framförallt behöver offret tid för att kunna förlåta och ta emot den andras ursäkt.
att hälsa, tacka och be om ursäkt är alla jätteviktiga saker, men de måste alla komma från hjärtat, och det är svårt att tvinga fram. (och sådär när man ser resultatet så.... de flesta vuxna kan hälsa, men det är sämre med tack, och att be om ursäkt, och ta emot andras ursäkter är verkligen svårt... så trots tvång genom alla dagisår så tycks inlärningen gå trögt... Så det skulle aksnek vara dags att hitta på något annat sätt att lära sina barn detta)
7. så småningom, när också V ska ha på en massa kläder för att kunna krypa omkring i slaskvattenpölar, och han dessutom rymmer hela tiden, eller klär av sig i samma takt som du klär på honom kommer det att ta så länge att klä på V att K inte orkar vänta utan klär på sig själv.
Intresseklubben tror att du säkert hittar på andra saker att få dåligt mammasamvete om tills V blir större (utom t ex 7. för sen när K klär på sig själv så går allt så mycket snabbare om du klär på V istället för att ens låta honom försöka själv)
På vissa fronter är det en fördel med att vara äldst, för då har inte föräldrarna ännu sett resultatet av sina övningar på något annat barn. Till barn nr 2 har föräldrarna hunnit få en massa "sådär ska vi inte göra en gång till"-idéer gällande uppfostran..
4a) jo, men om vi struntar i att tvingas riktigt gå fram och skaka hand-hälsa på halvbekanta tanter, och istället tänker på till exempel att säga hej då man kliver in över dagiströskeln, så är det kanske ändå en annan sak.
RaderaOch sen finns det kanske andra metoder att uppnå önskat resultat än tvång? (Jag vet inte.. Jag har ju som sagt inte kommit på något..)
Men annars håller jag nog helt med dig.
Menar du att det är en nackdel att föräldrarna har "såhär ska vi inte göra en gång till ideer? :)
Radera