Såhär i mammaledighetstider när man inte träffar så mycket folk så känns det skönt med en lista som intresserat (om rätt dock passivt) ställer en en massa frågor om hur man tycker och tänker.
En lista i veckan, tänkte jag. Om jag hittar tillräckligt många. Annars tar det kanske slut efter det här..
Jag börjar med gravidlistan, som jag hittade hos Carola.
När blev du mamma?
Jag blev mamma som 31-åring.
Hur många barn har du?
Två
Var graviditeterna planerade?
Planerad? Njaa, njoo, alltså jo.. och nä. Ju mer jag tänker på det, desto mindre lämpligt tycker jag att ordet planerad är för de här graviditeterna. Men ingendera innebar någon särskilt stor förvåning, om vi säger så.
När berättade du om graviditeterna?
Under båda graviditeterna ville vi vänta till efter första ultran innan vi berättade för folk, men när jag väntade Kia var det på något sätt hysteriskare än med Viggo.
Med Kia hade jag någon hysterisk uppfattning om att folk måste få veta i någon viss rangordning. Med Viggo kändes det ju ganska viktigt att Kia skulle höra till de första som fick veta, men efter det satt jag ju ut det på bloggen och Joppe på Facebook.
Hur många barn vill du ha?
Jättespännande fråga, för just precis nu inser jag att den inte alls är viktig.
Före Kia tänkte jag två-tre. Kanske fyra. Kanske inget. Inte ett.
Före Viggo tänkte jag ett, eller allra högst två (plus att jag tänkte mig att det fanns parallella universa där jag var barnlös och mycket lycklig med det). (För den händelse att det behövs så vill jag påpeka att det såklart aldrig varit Kia det varit något fel på, utan bara jag själv som haft svårt med den där mammarollen.)
I och med Viggo tänkte jag två. Punkt.
Men nu börjar jag känna att det inte finns något särskilt antal barn jag vill eller inte vill ha. Det blir nog med största sannolikhet inte fler än två, men det handlar inte om att jag vill ha just precis två barn eller att jag absolut INTE vill ha tre eller fler, utan det handlar nu mer om att jag känner att jag vill börja gå vidare till nästa fas, och inte om två-fyra år vara tillbaka i spädbarnslivet igen. Jag vill att vårt yngsta barn om 4 år är 4 år. Skulle jag vara 10 år yngre, Joppe övertalbar och biologin medgörlig så skulle det säkert bli fler barn, men nu är jag trots allt väldigt nöjd med att inte vara 10 år yngre, och två barn känns därför helt perfekt.
(Jagjagjag.. Man är ju två om att få barn, så det känns dumt att skriva om vad JAG vill, men såklart har man egna åsikter även om man i frågor som denna måste bolla dem med en annan människa innan man fattar beslut.)
Tätt ihop eller långt isär?
Just nu känns långt isär väldigt skönt. Åtminstone med just de här barnen, åtminstone än så länge, gör åldersskillnaden att det faktist inte är så stor skillnad mellan ett och två barn.
Jag tycker att denna spädistid verkar bli mycket lättare än den som var för drygt fyra år sedan, trots att det nu finns också en fyraåring att ta hand om och trots att detta spädbarn inte är lättare än det förra. Visst finns såklart en del utmaningar, men barnen är i så olika åldrar att utmaningarna är så totalt olika att de liksom lite tar ut varandra.
4 1/2 känns kanske ändå i längre laget. Skulle man kunna planera sånt här i efterhand så skulle kanske 3 1/2 ha känts som den perfekta åldersskillnaden mellan barnen. Men samtidigt vet jag inte om det skulle ha varit perfekt då..
Hah! Jag har det! Om man kunde få barn så att det andra barnet föds fem år efter det första, men sedan växer med större hastighet så att åldersskillnaden då det äldre barnet är, låt oss säga 13, är bara ett år, så då skulle jag kanske köra på det.. (Såvida inte det skulle innebära alltför mycket stress för det äldre barnet som på det sättet hela tiden skulle känna sig jagat av sitt ursprungligen mycket yngre syskon. Och så har ju också 4,5 skillnaden fördelen att de inte kommer att vara i värsta puberteten samtidigt. (Om det nu är en fördel..))
Har du oroat dig mycket under graviditeterna?
Njäää.. Det börjar redan ha gått tillräckligt lång tid så jag har kunnat börja förtränga. Men jag har nog inga sådana minnen. Med Kia oroade jag mig väl mest för att allt skulle vara en jättebluff och jag inte alls var gravid, men det kändes nu ändå allt mindre sannolikt..
Hur var graviditeterna?
Om vi tar det här en sista gång då? Sen lovar jag släppa det!
Graviditeterna har varit så totalt underbara! En månad trötthet och illamående i början, sen bara flyt, med bättre själförtroende och en konstant vinnarfiilis. Jag är som bäst gravid! Jag är lyckligast gravid! Det är så mycket som är så jättebra! Också roligt, sen när fostret börjar böka omkring ordentligt och man kan böka tillbaka. Värst var väl det ständiga kissbehovet.
Gillade du att vara gravid?
Det blev väl ganska klart?
Visste du vilket kön det skulle bli?
Ja.
Hur har förlossningarna varit?
Har nog varit lyckligt lottad där! Inte skulle jag ju beskriva dem som njutbara, men tror nog att mina varit i absolut enklaste ändan av skalan. Öppningsskedets sista timmar var riktigt smärtsamma, men sen fick jag ju båda gångerna bedövning som tog bort allt ont. Krystningsfasen har båda gångerna varit lite frustrerande eftersom det aldrig hände något och båda slutade med sugklocka. Ingendera gångerna har jag upplevt någon direkt rädsla för att något skulle gå fel. Ingendera gången fanns en enda svensktalande person inom synhåll, trots att det båda gångerna kryllade av folk i förlossningssalen. Ingendera gången var det här ett problem.
Egentligen tror jag att man skulle kunna säga att förlossning 2 var en fast forward av förlossning 1, och sedan normal speed i krystningsfasen.
Hur var första bebistiden?
Vänta nu.. Första bebistiden som i första tiden med bebisarna, eller som i hela bebistiden första gången? Jag väljer första tolkningen.
Kia: glad typ som åt bra, sov bra och var rätt angenäm att ha att göra med.
Jag: osäkerhet och självförakt
Viggo: rätt strulig amning --> inget strul med amningen, rätt jobbig sömnrytm --> rätt så hyfsad sömnrytm, jobbig jorv-vecka. Glad typ och rätt angenäm att ha att göra med.
Jag: stressad över amning, sömn och sjukdom --> rätt nöjd med tillvaron
Hade du bestämt namnen sedan innan?
Med Kia var Kia nog vårt starkaste namnförslag redan några månader i förväg, men vi slog inte fast det förrän hon fanns på riktigt.
Med Viggo tog det väl ca två veckor efter att han fötts innan vi kom på Viggo. Före han föddes kändes Noa (o uttalat som å) som bästa namnet, men när han sen fanns kändes det konstigt.
Ett råd till blivande mödrar:
Råd till föräldrar är en knepig grej. Det är ju såklart skitbra att det finns hela sjöar av tips och information att ta till ifall man själv känner sig vilsen eller stressad, men det finns folk, som till exempel jag, som blir bara mer vilsen och stressad just på grund av rådena. Det finns så många, de kan vara så diametralt olika, och man har noll koll på vilket man ska följa.
Det finns ett råd också för det; lyssna på din magkänsla! Men vilsna och stressade människor som jag är ibland vilsna och stressade just på grund av att vi inte hittar någon magkänsla. När vi sen får rådet att följa den blir de ännu mer vilsna och stressade.
Att alla är olika låter lite uttjatat självklart, men det är ju inte bara du och jag som är olika, det är ditt barn och mitt barn, din partner och min partner, era resurser och våra resurser... Allt är olika och när man kombinerar det blir det olikhet upphöjt i åtta.. Vissa tycker om att bli föräldrar, men alla gör inte det. Vissa växer ändå in i rollen ganska snabbt, för en del tar det längre, vissa behöver terapi för att hitta rätt, och säkerligen finns det folk som aldrig riktigt gör det. För mig tog det ett år innan det började svänga, och två innan det kändes riktigt bra. Tyngst var nog nästan skuldkänslorna för att det kändes tungt.
Mitt råd är kanske mer en rad konstateranden;
1. Det är jätteokej att må skit. Det är såklart inte bra. Men du behöver inte dessutom må skit för att du mår skit. Du har ingen skyldighet att inte må skit.
2. Om du känner dig vilsen och inte vet vilket av råden du ska följa, och inte hittar din inre magkänsla; kasta tärning, singla slant, snurra flaska, eller gör inget alls. Det finns väldigt få saker du kan göra som förstör ditt barn helt, och hur du än gör kommer du nog att förstöra ditt barn lite. Så om det inte känns som om det finns ett klart rätt svar för dig så är det inte så stor skillnad hur du väljer.
3. Så gott som alla bekymmer går om. Småbarnstiden innehåller snabba kast och tvära svängar. Många problem löser sig själv med tiden också om du inte själv hittar en lösning på dem. Det kommer alltså att bli bättre. Säkert värre också, ibland, men sen bättre igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar