Ska vuxna leka med barn?

Ska vuxna leka med barn? undras det bland familj-artiklarna på Yle, (översatt från denna originalartikel), och jag läser alltid sådant, för jag söker med ljus och lykta efter experter som kunde klappa mig på axeln och säga att jag inte behöver ha ett dyft dåligt samvete för att jag inte vill leka med Kia, och som gärna dessutom kunde ge mig tips på ett mer respektfullt sätt att säga "jag är så evinnerligt trött på den här leken att jag skulle kunna SPY på den, och jag får NIPPOR om jag blir tvungen att låtsas hitta en enda äcklig liten ledsen kanin till".

Tyvärr är alla experter i denna artikel, precis som i alla andra som jag snubblat över, rörande överens om att det är alldeles extremt viktigt att vuxna leker med barn, och att det egentligen bara är att bita ihop och stå ut.


...eller är de?

För när jag läser vad den andra experten, Saara Salo, skriver, så inser jag att ordet "lek" inte kommer med en särskilt smal och exakt definition.

Hon talar om att det är viktigt att prata med spädbarn, att förundras över leksaker med småbarn, att åka skridskor och skratta tillsammans med förskolebarn, och att intressera sig för barnens lek också när de blir så gamla att de inte vill leka med en mera.

Och efter att ha läst det där läser jag om alla experternas utlåtanden igen och konstaterar att jag trodde att jag förstod vad de säger, men att jag inte mera har en aning, eftersom jag inte vet hur de definierar lek. Ibland verkar det inte handla om något mer komplicerat än att helt enkelt bara vara närvarande, ha lite koll, visa lite intresse, och ibland låtsasdricka en framsträckt kopp låtsaste.

Det där känns ganska självklart. Det är väl självklart att jag gärna jollrar med Viggo, klättrar i klätterställningar med Kia, skrattar åt inbördes skämt, lyssnar intresserat till fantasifulla berättelser. Såklart inte precis hela tiden, men helt tillräckligt mycket. Jag har inte heller något emot att lägga pussel, bygga med lego, måla med vattenfärger, sova i tält, mata änder...

Men när jag letar igenom artiklar om vikten av att leka med barn så är det inte sådana saker jag tänker på som lek, och någonstans ifrån har jag känslan av att andra som ställer frågan "måste jag leka med mitt barn" avser ungefär samma sorts lek som jag. Okej, alla vill säkert inte klättra i träd, medan några säkert mer än gärna leker sjörövare, men inte finns det väl någon som på allvar tror att det skulle finnas experter som säger att det är helt okej att totalignorera sitt barn 24/7, vilket alternativet till att leka med sitt barn ju nästan blir om man i ordet lek inbegriper i stort sett all form av aktivitet och kommunikation.

Samma Saara Salo säger att det är bra att låtsasdricka den där koppen låtsaste, men att man inte behöver sitta ner för en entimmes tebjudning.

Och det är kanske mera just de där tebjudningarna, de där "ska vi leka hem"-lekarna (Där fortsättningen oberoende om svaret var ja eller nej är ett "jag var storasyster och du var min mamma". Ifall mitt svar var nej sägs det där följande bara med lite högre volym.), de där färdigt utstakade och exakt dirigerade lekarna som leks gång på gång på gång, där replikskiftet bör vara exakt samma som senast och där inga nya idéer accepteras. Det är kanske mera DEM jag känner att jag inte orkar leka mer än någon enstaka gång ibland.

Trots experttrions rungande JA till frågan om vuxnas lekande med barn, kan jag då alltså ändå tolka uttalandet som ett "nå okej, låt bli" när det gäller det som jag talar om när jag talar om lek?