Det gjorde mig lite glad att hon märkt det, för jag tycker jag lyckats få ur mig ALLDELES för lite om det. (Fast i och för sig; vem har nu inte ångest för det världspolitiska läget.. hon kanske bara vågade sig på en ganska säker gissning...)
Idag har det varit påtagligare än vanligt. Till dagens arbetsuppgifter hörde att försöka sammanställa lite info om vad scoutkårerna i Nyland kan göra för att till exempel hjälpa de asylsökande som kommit till Finland. Det betyder att jag surfat omkring mer än vanligt på sidor som beskriver katastrofen. Försök nu sen mellan varven ta itu med fullkomligt vardagliga arbetsuppgifter och ringa helt vanliga "har du kommit ihåg att redovisa dina resekostnader och blir vi månne tvugna att inhibera det här ena evenemanget"-samtal.
Och så damp det för första gången in en bild på ett drunknat barn i min Facebook-feed. Min lunchpaus gick sen åt till att febrilt försöka tänka på något annat för att inte sitta där och lipa rakt ner i min ugnspotatis. Samtidigt skamkänslorna över att jag är så otroligt lyckligt lottad att jag kan "vända bort blicken" och tänka på något annat då det blir för mycket.
Det kunde ha varit Kia. Eller, det kunde såklart inte ha varit Kia, för Kia är en lycklig unge som aldrig behövt vara rädd för något farligare än getingar. Men det är inget särskilt som jag har gjort för att förtjäna att det är den lyckliga verkligheten som är vår. Vi har bara haft den enorma turen att födas just här.
Jag tycker också att 15000 är en absurd summa. En absurt LÅG summa i förhållande till hur många som behöver hjälp och hur många jag är fullkomligt övertygad om att vi kunde hjälpa. Hur kan det komma sig att 15000 människor i nöd är en så skrämmande tanke för så många? Jag är inte orolig för vad flyktingströmmen har för effekt på vårt land eller vår kultur eller på min personliga trivsel. Men jag är skiträdd för rasismen och xenofobin och motviljan att hjälpa "eftersom vi ska hjälpa på plats", och "vi ska se till de nödställda Finländarna först" och "visst ska vi ju hjälpa, men det är ju helt fel människor som kommer hit" och kanske framförallt undrandena om varför de inte stannar och slåss för sitt land eller varför de måste komma just hit, till oss.
Hur länge kommer DET att sätta sina spår i vårt land och vår kultur och min personliga trivsel?
Alltså alla inblandade utom eventuellt människosmugglarna skulle väl vara mer än lyckliga om vi kunde hjälpa folk som behöver hjälp i deras eget hemland, men det faktum att det finns 60 miljoner flyktingar i världen är väl ett ganska tydligt tecken på att det nu inte fungerat så bra.. Att Finland skär ned biståndet kraftigt är ju inte riktigt lovande det heller, och hur har man liksom tänkt sig att den där hjälpen i till exempel fallet Syrien skulle se ut? Det är ju liksom inte bara att skicka pengar och säga att "här, varsågod, fixa det"
Jag har ganska svårt att tro på att de som vill att vi stänger våra gränser och istället "hjälper på plats", när det kommer till kritan är villiga att göra vad som krävs för att vi ska kunna hjälpa på plats.
Och klart att det är skitviktigt att inte heller någon finländare behöver svälta och fara illa, men varför är det så att när vi vill förbättra förhållandena för någon så tittar vi anklagande på dem som har det ännu sämre? Jag tror inte att flyktinghjälpen är den avgörande orsaken till att folk i Finland har det skit. Dessutom; hur kommer det sig att då man tittar på finländare så ses socialskyddet som något som är totalt omöjligt att leva på, och vi kan absolut inte släppa in flyktingar som tuggar på det ytterligare, men då vi ser på flyktingarna så är socialskyddet plötsligt något som man kan leva glada "ligga på soffan och göra ingenting"-dagar på resten av sitt liv?
Och det är klart att vi inte kan hjälpa alla, och det är klart att det finns folk som är i RIKTIGT extremt akut behov av hjälp och sen folk som är i "bara" extremt akut behov av hjälp, men det verkar som ett ganska stort slöseri av resurser och tid att nödvändigt måsta analysera och mäta och beräkna exakt vilka 15 000 av de här 60 000 000 som är i allra mest akut behov av hjälp. De behöver alla hjälp. Och på grund av vår och resten av Europas inställning till flyktingströmmarna så är det nu bara ett faktum att de riktigt mest akut hjälpbehövande inte lyckas ta sig hit. Inte kan väl vår flyktingpolitik gå ut på att "ifall du lyckats ta dig hit så är du inte i tillräckligt dåligt skick för att behöva vår hjälp"?
Och varifrån kommer bilden av att en enorm mängd flyktingar kommer just till oss för att vi är så generösa med stödfunktioner? Då det jämförs med de som flydde från Finland till Sverige under krigen här så är det alltid någon som påpekar att "ja, de flydde till ett GRANNLAND, inte till ett land många tusentals kilometer bort. Varför kommer de just hit? Varför stannar de inte i någo länder på vägen? Det måste ju handla om att de är ute efter våra socialstöd!!!"
Eh??
http://pejl.svt.se/syriska-flyktingar-per-land/
Den överlägsna majoriteten kommer faktist inte hit. Den överlägsna majoriteten stannar faktist i grannländerna (eller inne i det egna landet) eller i länderna häremellan.
När jag nu öppnat kranen så bara väller det fram åsikter och tankar, men jag ska stänga kranen igen och utnyttja det underbara lyckosamma sammanträffandet att jag har möjligheten att försöka tänka på något annat och sedan somna lugnt i min egen säng.
Det kunde ha varit Kia. Eller, det kunde såklart inte ha varit Kia, för Kia är en lycklig unge som aldrig behövt vara rädd för något farligare än getingar. Men det är inget särskilt som jag har gjort för att förtjäna att det är den lyckliga verkligheten som är vår. Vi har bara haft den enorma turen att födas just här.
Jag tycker också att 15000 är en absurd summa. En absurt LÅG summa i förhållande till hur många som behöver hjälp och hur många jag är fullkomligt övertygad om att vi kunde hjälpa. Hur kan det komma sig att 15000 människor i nöd är en så skrämmande tanke för så många? Jag är inte orolig för vad flyktingströmmen har för effekt på vårt land eller vår kultur eller på min personliga trivsel. Men jag är skiträdd för rasismen och xenofobin och motviljan att hjälpa "eftersom vi ska hjälpa på plats", och "vi ska se till de nödställda Finländarna först" och "visst ska vi ju hjälpa, men det är ju helt fel människor som kommer hit" och kanske framförallt undrandena om varför de inte stannar och slåss för sitt land eller varför de måste komma just hit, till oss.
Hur länge kommer DET att sätta sina spår i vårt land och vår kultur och min personliga trivsel?
Alltså alla inblandade utom eventuellt människosmugglarna skulle väl vara mer än lyckliga om vi kunde hjälpa folk som behöver hjälp i deras eget hemland, men det faktum att det finns 60 miljoner flyktingar i världen är väl ett ganska tydligt tecken på att det nu inte fungerat så bra.. Att Finland skär ned biståndet kraftigt är ju inte riktigt lovande det heller, och hur har man liksom tänkt sig att den där hjälpen i till exempel fallet Syrien skulle se ut? Det är ju liksom inte bara att skicka pengar och säga att "här, varsågod, fixa det"
Jag har ganska svårt att tro på att de som vill att vi stänger våra gränser och istället "hjälper på plats", när det kommer till kritan är villiga att göra vad som krävs för att vi ska kunna hjälpa på plats.
Och klart att det är skitviktigt att inte heller någon finländare behöver svälta och fara illa, men varför är det så att när vi vill förbättra förhållandena för någon så tittar vi anklagande på dem som har det ännu sämre? Jag tror inte att flyktinghjälpen är den avgörande orsaken till att folk i Finland har det skit. Dessutom; hur kommer det sig att då man tittar på finländare så ses socialskyddet som något som är totalt omöjligt att leva på, och vi kan absolut inte släppa in flyktingar som tuggar på det ytterligare, men då vi ser på flyktingarna så är socialskyddet plötsligt något som man kan leva glada "ligga på soffan och göra ingenting"-dagar på resten av sitt liv?
Och det är klart att vi inte kan hjälpa alla, och det är klart att det finns folk som är i RIKTIGT extremt akut behov av hjälp och sen folk som är i "bara" extremt akut behov av hjälp, men det verkar som ett ganska stort slöseri av resurser och tid att nödvändigt måsta analysera och mäta och beräkna exakt vilka 15 000 av de här 60 000 000 som är i allra mest akut behov av hjälp. De behöver alla hjälp. Och på grund av vår och resten av Europas inställning till flyktingströmmarna så är det nu bara ett faktum att de riktigt mest akut hjälpbehövande inte lyckas ta sig hit. Inte kan väl vår flyktingpolitik gå ut på att "ifall du lyckats ta dig hit så är du inte i tillräckligt dåligt skick för att behöva vår hjälp"?
Och varifrån kommer bilden av att en enorm mängd flyktingar kommer just till oss för att vi är så generösa med stödfunktioner? Då det jämförs med de som flydde från Finland till Sverige under krigen här så är det alltid någon som påpekar att "ja, de flydde till ett GRANNLAND, inte till ett land många tusentals kilometer bort. Varför kommer de just hit? Varför stannar de inte i någo länder på vägen? Det måste ju handla om att de är ute efter våra socialstöd!!!"
Eh??
http://pejl.svt.se/syriska-flyktingar-per-land/
Den överlägsna majoriteten kommer faktist inte hit. Den överlägsna majoriteten stannar faktist i grannländerna (eller inne i det egna landet) eller i länderna häremellan.
När jag nu öppnat kranen så bara väller det fram åsikter och tankar, men jag ska stänga kranen igen och utnyttja det underbara lyckosamma sammanträffandet att jag har möjligheten att försöka tänka på något annat och sedan somna lugnt i min egen säng.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar