Men så för en dryg vecka sedan passerade vi ju 29.8, och plötsligt insåg jag att jag inlett en ny period; "inte mera sjukt länge kvar".
Visserligen talar vi fortfarande om en tidsperiod som är "längre än ett sommarlov" (sommarlov är en helt sjukt praktisk tidsenhet när det gäller att uppskatta tider på några månader), men nedräkningen och slutstressen på jobbet har börjat, och de där sista sex veckorna (tar ut en vecka semester före modaren börjar på riktigt) riskerar nog att gå i ett huj. Speciellt eftersom förlossningar ju inte brukar vara så noga med tiden, och man måste vara förberedd på att de kan ske mycket tidigare än väntat.
Så nu har rädslan kommit smygande tillbaka. Den som jag kände av i maj, men som sen tagit paus en lång period, eftersom det ju faktist varit galet länge kvar, och eftersom jag trivs så bra med att vara gravid.
En liten rädsla för förlossningen. Inte för att jag har traumor från senast, utan just på grund av att förra förlossningen var så odramatisk (I och för sig blev jag nästan lite sårad när hälsovårdaren på mitt rådgivningskort, där man ska fylla i info om tidigare förlossningar och med ett ord ska beskriva förlossningens förlopp, skrev in "sugklocka". Jag inser ju att helt sådär medicinskt så är det det som måste stå där, men eftersom sugklockans andel av min förlossningsupplevelse utgör en ganska ynklig procent så känns det fel att det är den som får vara det beskrivande ordet...) Jag antar (har inte brytt mig om att kolla) att kvinnor som haft en helt odramatisk första förlossning statistiskt sett med ganska stor sannolikhet har en helt odramatisk andra förlossning, men det känns ändå liksom direkt orättvist av mig om jag skulle få två enkla förlossningar.. Därav oron. (Dessutom så var det ju nu ändå inte direkt ROLIGT att föda barn första gången heller.)
Men större delen av förlossningsrädslan handlar ändå om att den ju utgör skiljelinjen mellan graviditet, som jag ju trivs med mycket bra (hur många gånger kan jag tjata om det innan någon kommer och slår mig?), och spädbarnsmoderskapet som jag åtminstone senast hade jätte-jättesvårt att hitta mig själv i.
Tiden efter förlossningen har jag ganska svårt att ens fundera på. Jag vill helst förtränga den helt och hållet tills jag är mitt inne i den, och sen bara bita ihop och överleva. Men det borde jag antagligen inte göra. Det finns ju en risk att jag tvärtom nu skapar just de där problemen som jag är rädd för, istället för att ta dem vid hornen och slänga ut dem och sist och slutligen klara av att tycka att det är kul att ha en pyttemänniska att älska.
Men det här förde nåt positivt med sig. Jag lyckades äntligen boka tid hos den där psykologen som jag haft numret till sedan i maj. Det har känts så otroligt dumt att tänka sig att besöka en psykolog under en tid när man känner sig så totalt bekymmerslös.. Nu känner jag mig som om jag skulle vara i ett perfekt mellanläge; fortfarande rätt så glad och lugn och försedd med massvis med energi att bearbeta problem med, men ändå medveten om vad det är jag behöver prata om och vilka problem det är jag behöver bearbeta.
Annars knallar graviditeten på.. Magen växer och är allt oftare ivägen, ungen därinne har boxningsmatcher med jämna mellanrum och pigmentmustaschen längs överläppen får mig att se ut som om jag konstant smygäter choklad - vilket i och för sig inte heller är långt ifrån sanningen. (Fast när jag försökte fotografera den så blev det inte riktigt något.)
Kia är fortfarande ivrig inför att bli storasyster, och funderar mycket på vad hon kommer att vara för människa sen. "Mamma, kommer jag att kunna simma sen när jag blir storasyster?", "Visst är det så att storasystrar går i skolan?", "Sen när lillabror kommer så ska jag hjälpa honom att äta/klä på sig/cykla...."
Klättrande snart-storasyster
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar