Det här inlägget kommer att låta som om jag skulle tycka att fyraåringar är fullständigt hopplösa att ha att göra med. Jag vill därför påpeka att jag inser att det är jag själv som är hopplöst dålig på att handskas med fyra-åringar.
En sak jag lärt mig idag är att fyra-åringar inte nödvändigtvis förstår konceptet "bråttom". Eller visst, de förstår väl vad ordet betyder, men de förstår inte riktigt varför de borde känna sig berörda (för det är så gott som aldrig de som har bråttom), och vad de i så fall borde göra åt saken.
"Kia, vi MÅST gå nu, för vi har BRÅTTOM! Och vi är redan sena."
Leder ingen vart. I bästa fall.
I värsta fall, oftast, leder det till ännu större motsträvlighet, ännu mera släpande fötterna efter sig, ännu mera tankfullt studerande av varje vattenpöl på vägen.
Innan Kia föddes gjorde jag en lista på "mammalöften"; saker jag lovade att jag skulle sträva till att aldrig göra, eller alltid göra. Jag visste ju redan då att listan inte var realistisk, men trots det så avspeglade den ju en bild av hurudan jag ville vara som mamma, och vad jag tyckte att var viktigt.
En av punkterna på listan var visst att jag lovade att inte ha bråttom. Att jag alltid skulle planera min tid så att jag inte skulle behöva stressa och bli frustrerad och gräla på mitt barn, eftersom det ju bara var jag som planerat min tid dåligt.
Inte nog med att jag har konstaterat att det är ganska omöjligt och inte alltid ens ändamålsenligt att planera in en halv timme extra för allt man vill göra; jag har också insett att det inte överhuvudtaget hjälper. Kanske till och med tvärtom. Ju mer tid det finns, desto mer frustrerade diskussioner blir det om vilka alla saker man inte kommer att hinna med.
Jag ogillar skarpt sådana morgnar då jag förväntas ta mig någonstans med Kia inom utsatt tid. För de morgnarna innebär nästan alltid att vi gnäller på varandra från det att vi båda vaknat på morgonen tills det att vi är framme på stället dit vi skulle. Och oftast är vi minst 15 minuter efter i min ursprungligen planerade tidtabell.
Jag tjatar på henne om att stiga upp - hon vill inte.
Jag tjatar på henne om att gå på wc - hon vill inte (sen går hon med på att gå på wc medan vi pratar om vilket sjukt fascinerande ämne det nu sen är hon just den gången vill prata om, men sen glömmer hon bort det och hinner kissa färdigt, och så blir det ett herrans liv när hon insett att det inte blev som hon tänkt)
Jag tjatar på henne om att borsta tänderna - hon vill inte nu, och jag säger att jo, nu, och hon gråter om att det tar så lääänge att borsta tänderna, och jag säger att det gör det inte alls, och hon säger att det gör det visst! och sen stampar hon i golvet och riktigt vrider sig av ilska och skriker att NEJ! för det tar för länge! och jag snäser frustrerat att det är hennes protester mot att borsta tänderna som tar länge, och efter att vi bråkat och tjatat på varandra i en evighet så har vi till slut lyckats få de där tänderna borstade, och sen har ju tiden faktist tagit slut och hon hinner inte göra vad-det-nu-sen-var-hon-ville-göra-istället-för-att-borsta-tänderna, och galltjutet och de sprutande tårarna är ett faktum, igen.
Och sen är vi sena och jag frustrerad och hon ledsen och då börjar bråket om kläderna. För jag vet att hon kan klä på sig själv, och jag tycker att det är helt löjligt att jag ändå klär på henne, och jag ber henne gång på gång på gång att klä på sig, men hon orkar inte och hon kan inte och framförallt totalt ignorerar hon mina böner om att hon skulle klä på sig. Så sen är jag arg på att vi är sena, arg på att hon inte klätt på sig och arg på att jag klär på henne medan hon på sin höjd sträcker fram ett ben eller en arm, men oftast inte ens det. Har hon smittats av min frustration så surar hon och vägrar samarbeta; är hon mot förmodan ännu på bra humör så pajasar hon och ramlar omkull eller ska kramas eller ska klättra upp i min famn så att det blir nästan omöjligt att klä på henne, och jag blir skitförbannad och tjatar och ber och snäser och inser i mitt eget huvud att det är hemskt att som förälder snäsa av sitt barn när hon vill kramas.
Och sen... ska hon sätta på sig jackan.. och få fast dragkedjan.. och håller emot i fel ända så att dragkedjan gång på gång bara hakar upp sig.. och så får hon inte upp den själv.. och då.. plötsligt.. mitt i allt.. så ska hon göra själv. Fram tills dess har hon inte velat så mycket som lyfta ett finger själv, men nu får jag under inga omständigheter vare sig hjälpa eller visa eller förklara hur hon ska göra . Och jag tittar på klockan och ser att vi är 20 minuter efter min planerade tidtabell och jag halvt gråter och halvt skriker "Kia vi HINNER inte med det här! Vi har inte tid! Vi måste gå! Vi blir sena! Jag ORKAR INTE MED DET HÄR JUST NU!!"
Och så fortsätter vi gräla och gnälla och tjata. Och när jag sen just precis hunnit samla mig, skärpa mig och skaffat ett lite bättre humör, så är det dags för nästa tidtabell som börjar komma emot, och sen är rumban i gång igen.
Älskade unge.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar