Genusbabblet

Jag har nu några gånger försökt ge mig i kast med det där utlovade (och påhejade) blogginlägget om könskodade kläder och mina egna fördomar, trots ihärdigt försök att inte ha sådana.

Det blir oftast bara långt och yrt, men nu gör jag ett sista försök att fatta mig LITE kortare och LITE redigare.

Jag vill börja med det där om att jag de senaste åren har varit aningen mindre intresserad av ämnet än tidigare.
Det är egentligen inte sant.
Det är mera det att jag resignerat.

Jag har varit skitförbannad på klädbusinessen som så otroligt hårt delar in kläder i flick- och pojkkläder. Vill man shoppa kläder som inte bokstavligen eller indirekt skriker "I´m a girl" eller "I´m a boy" så får man vara beredd på att ha en ganska mycket större klädbudget än vad som funkkar i "vanliga" klädbutiker.
Men.. Jag inser att butiker följer det de tror att kunderna vill ha, och jag måste säga att en snabb titt runtomkring mig får mig att starkt misstänka att det är just det här kunderna vill ha.

Jag har varit riktigt förtvivlad över att så många föräldrar vill ha det på det här sättet. Att så många vill klä sina döttrar i sött och mjukt, och sina pojkar i tufft och mörkt.
Men... Jag inser att det här är något jag inte kan påverka. Visst, jag kan försöka prata om saken och komma med upplysningar, åsikter och drömmar, men hur en förälder väljer att klä sitt barn är ju helt enkelt upp till den (och så småningom barnet självt). Då jag köper kläder åt Kia så väljer jag ju också kläder som jag själv tycker om. Jag kan ju inte klandra andra för att de tycker om andra kläder än jag.

Jag har varit lite beklämd över att se hur snabbt och hur starkt det här rotar sig också hos barnen. Hur till exempel Kia upprepade gånger säger att hon vill ha "fina" kläder på sig. Hur hon de dagar då hon har klänning på sig ivrigt säger att "Nu blir de nog glada när de ser att jag har klänning."
Men... Jag tycker inte barn ska behöva bära ansvaret för att vara genusmedvetna eller normbrytande. Genusmedvetenheten borde finnas runtomkring dem, så att de inte behöver vara det själva. Normerna borde brytas av andra, så att barnen inte behöver ta smällen.

Så vad kan jag göra? Annat än göra mitt bästa för att själv vara genusmedveten, erbjuda mina barn alla möjlighetr och hjälpa dem att vara de de vill vara.

Varför är det här så viktigt för dig? frågade en kompis (då jag frustrerat berättade om hur jag i en barnklädsloppis vid kassan blivit tillfrågad om babykläderna jag köpte var till en pojke eller en flicka, för loppiset hade ljusblå påsar för pojkkläder och ljusröda för flickkläder, för att på detta sätt uppmärksamma och hedra den lilla).

Ja, varför? Skulle det här BARA handla om kläder eller färgen på plastpåsarna man får då man köper dem så skulle jag hålla med om att det är en struntsak som är direkt löjlig att hetsa upp sig över.

Men jag tror inte det handlar bara om kläder.
Ojämlikhet är det värsta jag vet. Det viktigaste för mig; det jag baserar min röst i ett val på, det jag skulle önska om anden i lampan skulle visa sig här hemma, det jag vill jobba för om jag någonsin får tummen ur reven och börjar jobba för något på riktigt; är att alla människor skulle ha samma möjligheter och samma förutsättningar oberoende av kön, hudfärg, sexualitet, ursprung etc. Jag upplever inte att alla har det, och jag tror att det är det som ligger bakom de flesta större och mindre problem vi har under våra liv; prestationsångest, utseendehets, utanförskap, mobbning, dålig självkänsla, diskriminering, främlingsfientlighet, alltför stora skillnader i levnadsstandard, etc.etc.etc.. (i helt oprioriterad ordning)

Jämställdhet mellan könen är ju inte hela jämlikheten mellan människor, och genusmedvetenhet är långt ifrån den enda faktorn som främjar jämställdhet, men jag tror ändå alla dessa grejer hänger tätt ihop, och att vi når långt redan med genusmedvetenheten.

Det är därför det här är viktigt för mig. Det är därför jag är så skitskraj för att Kia ska behandlas och begränsas och vallas in i en färdigstöpt förväntning kring vem hon ska vara. Det är därför jag bävar för de färdigstöpta förväntningar som kommer att möte hennes lillabror.

Ja, det blir antagligen en lillabror, och vi vet det därför för att vi frågade, och vi frågade därför för att vi (ja, jag också) ville veta, och det att jag ville veta var en svår nöt för mig att knäcka. Om det är så viktigt för mig att barn ska få vara barn i första hand, och inte i första hand motsvara någons ihopdiktade bild av flickor eller pojkar; varför är jag då intresserad av att veta om barnet jag har i min mage är en flicka eller en pojke?

Jo, för att barnets kön har en ganska stor betydelse för hur barnet bemöts. Och för att det att vi nu får en pojke blir mitt eget eldprov. Jag talar mycket om genusmedvetenhet och hur bra och fint och viktigt det är, men är jag själv så genusmedveten som jag skulle önska?

Jag är rädd för att jag inte är det.

Det är enkelt med flickor/kvinnor, först och främst för att jag själv har varit/är flicka/kvinna. Dessutom var alla mina vänner fram tills jag blev ca 15 flickor, och en stor del av mina närmaste vänner efter det har likaså varit kvinnor. Det finns helt enkelt inte ens en undermedveten del av mig som skulle tycka att det finns ett enda, eller ens många, specifika sätt som man är kvinna på. Det finns ingen definierbar kvinlighet, inga utstakade mönster.  Trots att jag oroat mig en del för hur Kia bemöts av omvärlden, så har jag aldrig egentligen behövt fundera på hur jag själv bemöter henne, för det finns liksom ingen särskild väg som jag förväntar mig att hon ska följa. (Inte baserad på hennes kön åtminstone.) När det gäller flickor/kvinnor är jag inte det minsta orolig för min genusmedvetenhet.

Men pojkar var bråkiga och hade pojkbaciller när jag var liten. I yngre tonåren var de hopplösa och barnsliga. Från och med äldre tonåren blev några av dem uppskattade vänner, men fortfarande var de mest ett stort mysterium och i allmänhet folk som man på ett eller annat sätt blev förtjust i och sen ägnade timmar och dagar och år åt att analysera. Män.. helt omöjliga att förstå sig på.

Trots att jag på ett förnuftsmässigt plan inser att det är lika omöjligt att skapa en eller flera mallar för pojkar/män som det är att göra det för flickor/kvinnor, så märker jag att jag ofta utgår ifrån att pojkar följer ett visst pojkmönster. Härjar en flicka så gör hon det för att hon är sån; för att hon är av den härjigare sorten, eller för att hon just då ville härja. Härjar en pojke så gör han det för att han är en pojke. Vill en flicka spela fotboll så vill hon det för att hon gillar fotboll. Vill en pojke spela fotboll så vill han det för att pojkar i allmänhet vill spela fotboll..

Så jag är lite orolig, lite nyfiken och lite spänd faktist. Klarar jag av att vara mamma till en pojke utan att haka upp mig på att han är just pojke?

Men jo, jag tror nog det. Det här handlar ju ändå om en typ som jag kommer att lära känna väldigt bra. Mer än jag är orolig, så är jag nog hoppfull över att han ska lyckas sudda ut de förutfattade meningar jag tydligen har om pojkar.

(I och för sig skulle man ju kanske tycka att till exempel min bror eller min pappa skulle ha haft samma inverkan på mig redan från början av mitt liv, men de har liksom inte räknats, för min bror är ju min bror (och även om han aldrig i sitt liv har bråkat med någon annan så har han bråkat med mig (eller vem det nu var som bråkade), så han krossade på inget sätt bilden av att pojkar bråkar) och min pappa är liksom min pappa. De räknas inte. Kanske min son inte heller räknas eftersom han är min son?)

Nåja.. vi får se. Det blir spännande. Jag ska försöka vara uppmärksam och kanske till och med rapportera.

Det som stör mig är att Joppe aldrig verkar ägna de här sakerna en tanke (utom när jag tvingar honom till det med mina egna tankar), men ändå klarar av att behandla barn som barn utan att ens reflektera över det. Jäkla orättvist!