När funkkar det som bäst?

Jag hade tänkt skriva om inspirerande jobbstress och hur otroligt taggad jag är inför min idag inledda, och helt fullspäckade, sista månad före modaren. (Så taggad att jag måste använda ordet taggad, trots att det känns lite malplacerat i min vokabulär.. jag tänker i allmänhet mest på älgar då ordet taggad kommer upp..) Det jag oroar mig för är att min familj inte kommer att gilla mig så mycket, men annars är det här ganska skön utmattningsterapi. (Finns det något sånt? betyder det i så fall något helt annat än vad jag just menade?)

MEN!

Nu har jag stött på två blogginlägg och en kolumn (Eller är det en artikel? Någon som vill förklara skillnaden för mig?) som jag tycker att ni ska läsa, för det gjorde jag, och det passade så sjukt bra in, för jag har just funderat massor på det där. Vid vilken barn-ålder är jag bäst som mamma? 

Jag har inte funderat massor på hur oärsättlig jag är som mamma, och tycker därför det är ganska skönt att läsa kolumnen och märka att jag inte känner mig mer än riktigt lite träffad.

Jaja.. läs-läs (eller låt bli, och läs bara mitt snarvel):

- Janina Nyström: Det blir inte enklare, tvärtom (om att det är enklare att ha småbarn än att ha skolbarn)

- Linn Jung: Stora barn rocks (om att det är just precis tvärtom)

och 

- Heidi Grandell-Sonck: Mammor - gör fingertestet (om att mammor kanske inte är oersättliga, och kanske ibland borde påminna sig om det)

Kolumn-artikelgrejen har alltså inte egentligen något annat att göra med de tidigare än att det också är en sådan där typisk föräldra-grej och att jag råkade läsa dem efter varandra. Jag börjar med mina tankar kring det, för de är kortare, enklare och konkretare.

Om du inte orkade läsa den så kan du kanske läsa det här, för det sammanfattar på ett ungefär:

"Det är fortfarande bara fem procent av dem som lyfter vårdbidrag i Finland i dag som är män. Min gissning är att det finns väldigt många mammor som upplever att de fortfarande har förstahandsansvar över barnen och barnens behov när de själva återvänder till arbetslivet."

(Och om du inte läste något annat än detta, och nu tror att kolumnens huvudbudskap var fördelningen av föräldraledigheten, så kan jag ännu tillägga att huvudbudskapet var mammors ofta förekommande upplevelse att de har förstahandsansvaret.)

Min gissning är att Heidi Grandell-Soncks gissning är rätt; att många mammor upplever att de fortfarande har förstahandsansvaret. Men det som är så underbart skönt är att jag inte är en av dem. 

Okej, visst, det finns småsaker; det finns morgnar då Joppe ska föra Kia till dagis och jag sitter på jobbet och funderar på om han månne kommer ihåg att ta med rätt kläder (fast då handlar det väl i 9 fall av 10 om huruvida jag kom ihåg att berätta åt honom vilka kläder jag tog hem från dagis när jag hämtade henne dagen innan, så att han ens skulle ha en förutsättning att komma ihåg att ta med dem tillbaka dit...) Men annars är det lugnt. Ingen som helst oersättlighetskänsla här. Jag vet inte hur det skulle ha varit om Joppe inte skulle ha varit vårdledig alls, utan Kia skulle ha börjat dagis då jag började jobba. Kanske min uppfattning skulle vara annorlunda då. För före det kände jag väl nog att jag hade lite bättre koll. Men har tre månader för tre år sedan faktist så stor betydelse?

Men hej, över till det som jag tycker är spännande på riktigt; det där om små barn vs stora barn och vilket som är enklare, vilket såklart alltid är en högst subjektiv upplevelse som helt och hållet påverkas av vem man är själv och vem ens barn är.

Jag lutar mot samma upplevelse och uppfattning som Linn. Jag har alltid avskytt talesättet "små barn, små problem - stora barn, stora problem". Hittills har jag tyckt att varje månad som läggs till Kias ålder ökar min trivsel i moderskapet alldeles enormt.

Och då var Kia ändå en "lätt" baby. Det var aldrig speciellt mycket strul med sömnbrist eller kolik eller matvägran eller andra spädbarnsbekymmer som jag inte ens kommer ihåg att existerar. Hon har alltid varit ganska "medgörlig", och det är först nu hon överhuvudtaget har börjat visa något som helst tecken på trotsålder, och det är åtminstone än så länge mer uppmuntrande än utmattande.

Det var alltså inte det att det skulle ha varit extremt jobbigt att vara småbarnsförälder på det sättet. Mera bara det att det kändes så mentalt utmattande att ha en person som var så beroende, så nära, så hjälplös. Så lite utbyte, så mycket stress kring vad man själv har att ge. Jag behöver inte tjata om hur lite jag gillar att vara spädismamma. Jag har tjatat om det tidigare och börjar väl snart igen.

Jag gillar med 4-åringar att det går att prata med dem, resonera, fantisera, idéa, skämta, skratta. Jag gillar med 4-åringar att de är så fruktansvärt nyfikna och livsglada. Jag gillar med fyra-åringar att de kan en massa själv, att de hela tiden lär sig nya saker och att de gläds så ofantligt mycket åt allt de lär sig. 

Men.. nu är ju Kia såklart inte ett stort barn ännu. En fyra-åring är antagligen till och med, enligt talesättet, ett av de där små barnen. Och redan nu har hon börjat förstå lite av världens sorgligheter, och det har ju nog, redan nu, känts lite svårt för mig att hantera det. Med åren som går förstår hon allt mer, med åren som går blir hennes tillit till mig allt mindre, och så småningom är hon en tonåring som tycker jag är världens största idiot, och som jag oroar mig för precis hela tiden. Jag är inte alls övertygad om att jag blir en speciellt lyckad tonårsmamma heller.

Så, det kan ju nog hända att jag ännu landar på Janinas sida, och tycker att stora barn innebär stora bekymmer. Däremot tror jag inte att jag någonsin kommer att påstå att mina "problem" i småbarnsåren vara en fis i rymden. 

Mitt mantra får kanske bli: 

små barn, enorma problem - fyra-åringar, inga problem - stora barn, jättelika problem

Kanske jag är bäst som fyraårs-mamma? Bäst att passa på att njuta riktigt ordentligt så länge det varar!



EDIT (två minuter senare): Nä, vet ni, nu orkar jag inte vara sådär jäkla mjäkig och gardera mig mot alla risker att jag skriver något som jag om några år märker att var fel. Jag tror faktist att det kommer att fortsätta gå uppåt i många år ännu. Och den tron tänker jag också njuta av så länge den varar!