Talterapi

Vi ska på talterapi på måndag, Kia och jag, och det är ju så otroligt spännande! Det är ju såklart hennes talterapi, men jag hoppas de inte blir sura om jag ställer nyfikna frågor om huruvida JAG månne ännu har förutsättningar att lära mig säga R. (Jag lovar! Jag ska inte ta upp mer än på sin höjd en halv minut av tiden!)

Jag har ju själv gått i talterapi när jag var 5-6-7, ca. Jag minns såklart ytterst lite, men jag minns att det aldrig liksom fanns en tanke hos mig att syftet med talterapin skulle ha varit att jag skulle lära mig säga R. Det var mer liksom en extra "hobby" som jag fick dras med för att jag hade R-fel.

En bekant till mig som är lite insatt i ärendet sade att det inte egentligen finns några hinder för vuxna att arbeta bort ett R-fel. Det är mest det att barn har lägre tröskel för att pröva sig fram fast det blir ännu mera fel i början.

Jag tror att det stora problemet för mig skulle kunna vara att jag inte ens mera (eller mera och mera.. jag vet inte egentligen om jag någonsin gjort det, men jag reagerade för det här för något år sedan när jag började grubbla på saken) kan tänka R. Jag har R-fel också på insidan av huvudet, inte bara i tungans muskulatur.

Och jag märkte att jag redan höll på att överföra mina tvivel att det alls går att lära sig att säga R om man har R-fel åt Kia. För hon frågade (såklart) vad talterapi betyder, och jag förklarade att om det till exempel finns bokstäver som man inte kan säga, som till exempel R som jag (och jag! ropade hon lyckligt) inte kan säga, så kan man gå på talterapi och då kan det hända att man sen lär sig.

Då "kan det hända" att man sen lär sig.
Kia går på Lek och plask som ett led i att någon dag lära sig simma (eller mest går hon ju på Lek och plask för att det är helt himla kul och för att det gör att vi besöker simhallen mycket oftare än om vi skulle göra det helt bara på spontan basis, men såklart finns OCKSÅ baktanken (hos åtminstone mig) att hon får bättre förutsättningar att lära sig simma.. och hon är själv ivrig på det också; att en dag kunna.)
Kia deltar på dagis i en engelska-klubb, och när vi pratade med henne om den innan den skulle börja sade hon oroligt att "nämen jag KAN ju inte engelska" och vi förklarade att det gör absolut ingenting, för det är just det engelska-klubben är, en stund då man kan lära sig engelska (och hon sken upp och förstod direkt poängen)

I alla andra sammanhang är det en självklarhet att om man övar sig på något så lär man sig det förr eller senare, men när det gäller talterapi pratar jag då alltså från allra första början om att "det kan hända att man sen lär sig", underförstått; "det kan också hända att hela proceduren är helt bortkastad och att man inte lär sig något alls." Skärpning i inställningen!

(Kias talterapi handlar trots allt inte om R-fel. Fyra-åringar behöver inte kunna säga R, bekräftade också rådgivningen. Men det finns andra bokstäver som kanske behöver övas på istället. Det besök vi ska på på måndag handlar om att kolla upp om det är något att ta stress över ännu.)

När funkkar det som bäst?

Jag hade tänkt skriva om inspirerande jobbstress och hur otroligt taggad jag är inför min idag inledda, och helt fullspäckade, sista månad före modaren. (Så taggad att jag måste använda ordet taggad, trots att det känns lite malplacerat i min vokabulär.. jag tänker i allmänhet mest på älgar då ordet taggad kommer upp..) Det jag oroar mig för är att min familj inte kommer att gilla mig så mycket, men annars är det här ganska skön utmattningsterapi. (Finns det något sånt? betyder det i så fall något helt annat än vad jag just menade?)

MEN!

Nu har jag stött på två blogginlägg och en kolumn (Eller är det en artikel? Någon som vill förklara skillnaden för mig?) som jag tycker att ni ska läsa, för det gjorde jag, och det passade så sjukt bra in, för jag har just funderat massor på det där. Vid vilken barn-ålder är jag bäst som mamma? 

Jag har inte funderat massor på hur oärsättlig jag är som mamma, och tycker därför det är ganska skönt att läsa kolumnen och märka att jag inte känner mig mer än riktigt lite träffad.

Jaja.. läs-läs (eller låt bli, och läs bara mitt snarvel):

- Janina Nyström: Det blir inte enklare, tvärtom (om att det är enklare att ha småbarn än att ha skolbarn)

- Linn Jung: Stora barn rocks (om att det är just precis tvärtom)

och 

- Heidi Grandell-Sonck: Mammor - gör fingertestet (om att mammor kanske inte är oersättliga, och kanske ibland borde påminna sig om det)

Kolumn-artikelgrejen har alltså inte egentligen något annat att göra med de tidigare än att det också är en sådan där typisk föräldra-grej och att jag råkade läsa dem efter varandra. Jag börjar med mina tankar kring det, för de är kortare, enklare och konkretare.

Om du inte orkade läsa den så kan du kanske läsa det här, för det sammanfattar på ett ungefär:

"Det är fortfarande bara fem procent av dem som lyfter vårdbidrag i Finland i dag som är män. Min gissning är att det finns väldigt många mammor som upplever att de fortfarande har förstahandsansvar över barnen och barnens behov när de själva återvänder till arbetslivet."

(Och om du inte läste något annat än detta, och nu tror att kolumnens huvudbudskap var fördelningen av föräldraledigheten, så kan jag ännu tillägga att huvudbudskapet var mammors ofta förekommande upplevelse att de har förstahandsansvaret.)

Min gissning är att Heidi Grandell-Soncks gissning är rätt; att många mammor upplever att de fortfarande har förstahandsansvaret. Men det som är så underbart skönt är att jag inte är en av dem. 

Okej, visst, det finns småsaker; det finns morgnar då Joppe ska föra Kia till dagis och jag sitter på jobbet och funderar på om han månne kommer ihåg att ta med rätt kläder (fast då handlar det väl i 9 fall av 10 om huruvida jag kom ihåg att berätta åt honom vilka kläder jag tog hem från dagis när jag hämtade henne dagen innan, så att han ens skulle ha en förutsättning att komma ihåg att ta med dem tillbaka dit...) Men annars är det lugnt. Ingen som helst oersättlighetskänsla här. Jag vet inte hur det skulle ha varit om Joppe inte skulle ha varit vårdledig alls, utan Kia skulle ha börjat dagis då jag började jobba. Kanske min uppfattning skulle vara annorlunda då. För före det kände jag väl nog att jag hade lite bättre koll. Men har tre månader för tre år sedan faktist så stor betydelse?

Men hej, över till det som jag tycker är spännande på riktigt; det där om små barn vs stora barn och vilket som är enklare, vilket såklart alltid är en högst subjektiv upplevelse som helt och hållet påverkas av vem man är själv och vem ens barn är.

Jag lutar mot samma upplevelse och uppfattning som Linn. Jag har alltid avskytt talesättet "små barn, små problem - stora barn, stora problem". Hittills har jag tyckt att varje månad som läggs till Kias ålder ökar min trivsel i moderskapet alldeles enormt.

Och då var Kia ändå en "lätt" baby. Det var aldrig speciellt mycket strul med sömnbrist eller kolik eller matvägran eller andra spädbarnsbekymmer som jag inte ens kommer ihåg att existerar. Hon har alltid varit ganska "medgörlig", och det är först nu hon överhuvudtaget har börjat visa något som helst tecken på trotsålder, och det är åtminstone än så länge mer uppmuntrande än utmattande.

Det var alltså inte det att det skulle ha varit extremt jobbigt att vara småbarnsförälder på det sättet. Mera bara det att det kändes så mentalt utmattande att ha en person som var så beroende, så nära, så hjälplös. Så lite utbyte, så mycket stress kring vad man själv har att ge. Jag behöver inte tjata om hur lite jag gillar att vara spädismamma. Jag har tjatat om det tidigare och börjar väl snart igen.

Jag gillar med 4-åringar att det går att prata med dem, resonera, fantisera, idéa, skämta, skratta. Jag gillar med 4-åringar att de är så fruktansvärt nyfikna och livsglada. Jag gillar med fyra-åringar att de kan en massa själv, att de hela tiden lär sig nya saker och att de gläds så ofantligt mycket åt allt de lär sig. 

Men.. nu är ju Kia såklart inte ett stort barn ännu. En fyra-åring är antagligen till och med, enligt talesättet, ett av de där små barnen. Och redan nu har hon börjat förstå lite av världens sorgligheter, och det har ju nog, redan nu, känts lite svårt för mig att hantera det. Med åren som går förstår hon allt mer, med åren som går blir hennes tillit till mig allt mindre, och så småningom är hon en tonåring som tycker jag är världens största idiot, och som jag oroar mig för precis hela tiden. Jag är inte alls övertygad om att jag blir en speciellt lyckad tonårsmamma heller.

Så, det kan ju nog hända att jag ännu landar på Janinas sida, och tycker att stora barn innebär stora bekymmer. Däremot tror jag inte att jag någonsin kommer att påstå att mina "problem" i småbarnsåren vara en fis i rymden. 

Mitt mantra får kanske bli: 

små barn, enorma problem - fyra-åringar, inga problem - stora barn, jättelika problem

Kanske jag är bäst som fyraårs-mamma? Bäst att passa på att njuta riktigt ordentligt så länge det varar!



EDIT (två minuter senare): Nä, vet ni, nu orkar jag inte vara sådär jäkla mjäkig och gardera mig mot alla risker att jag skriver något som jag om några år märker att var fel. Jag tror faktist att det kommer att fortsätta gå uppåt i många år ännu. Och den tron tänker jag också njuta av så länge den varar!

Nu blåste storm, därute och stängde sommarens dörr

Nå, det var ju inte storm, men lite sådär symboliskt blåste det, och åtminstone jag har nog nu stängt sommarens dörr och välkomnat hösten.

Vi sov på Moisö det här veckoslutet, men jag gissar att det kanske var sista gången för i år. 14 grader i sovrummet, kallt vått och mörkt att treva sig ut för att kissa på nätterna.. Ja.. egentligen är det väl inte värre än så, men med den här gravid-pissblåsan är det illa nog.

Så jag andades in några extra andetag ute i den friska Moisö-nattluften, bligade upp på stjärnhimlen, lyssnade på gräshopporna och tänkte några kärleksfulla tankar, och tyckte sen att det kanske får vara det för i år. Får se om jag blir nedröstad av resten av familjen nästa veckoslut.

Jag är tacksam för den här sommaren. Trots lite tveksamt väder har det nog varit min bästa sommar på länge. Jag hittade några oanvända bilder i kameran:

Bilden är tagen  i juni. Men såhär såg lekstugan ut ännu för några veckor sedan. Nu har den fått ny färg och ser glad och hemtrevlig ut. Kia har med hjälp av sin mormor målat största delen. Jag har också fått hålla i en pensel. I höst ska vi ännu hinna med lekstuge-invigningsfest. Kia planerar ivrigt.

Bild från Kytö, nästan så långt ut i Esbo skärgård som man kan komma. Där fanns mycket smultron...

... och härliga klippor mot ett härligt hav.

Såpbubblor i parken. Hela augusti, när Kia grät floder för att hon längtade till Moisö så mycket, så var såpbubblorna i parken vår vardagsräddning.

Brygghäng..

..och hallonsnår.

Hallon, lekstugemålning, trampolinhopp, plask i hav och plaskbassänger, mata fiskarna, umgås med Maria (person) och Vidar (hund), plocka sniglar, blåbär, Vasa, Oslo, scoutläger, Moisö, festligheter, paddling, sandstränder, såpbubblor, prinsessklänningar, cykling, långa sagor, tält...

Det ryms mycket spännande i en sommar när man är fyra år, eller när man är förälder till en fyraåring.

Inte mera så jättelänge kvar

Så, min graviditetstideräkning har inte räknats i veckor, eller månader, utan har hittills definierats som "evigheter kvar" och "fortfarande ganska sjukt länge kvar".

Men så för en dryg vecka sedan passerade vi ju 29.8, och plötsligt insåg jag att jag inlett en ny period; "inte mera sjukt länge kvar".

Visserligen talar vi fortfarande om en tidsperiod som är "längre än ett sommarlov" (sommarlov är en helt sjukt praktisk tidsenhet när det gäller att uppskatta tider på några månader), men nedräkningen och slutstressen på jobbet har börjat, och de där sista sex veckorna (tar ut en vecka semester före modaren börjar på riktigt) riskerar nog att gå i ett huj. Speciellt eftersom förlossningar ju inte brukar vara så noga med tiden, och man måste vara förberedd på att de kan ske mycket tidigare än väntat.

Så nu har rädslan kommit smygande tillbaka. Den som jag kände av i maj, men som sen tagit paus en lång period, eftersom det ju faktist varit galet länge kvar, och eftersom jag trivs så bra med att vara gravid.

En liten rädsla för förlossningen. Inte för att jag har traumor från senast, utan just på grund av att förra förlossningen var så odramatisk (I och för sig blev jag nästan lite sårad när hälsovårdaren på mitt rådgivningskort, där man ska fylla i info om tidigare förlossningar och med ett ord ska beskriva förlossningens förlopp, skrev in "sugklocka". Jag inser ju att helt sådär medicinskt så är det det som måste stå där, men eftersom sugklockans andel av min förlossningsupplevelse utgör en ganska ynklig procent så känns det fel att det är den som får vara det beskrivande ordet...) Jag antar (har inte brytt mig om att kolla) att kvinnor som haft en helt odramatisk första förlossning statistiskt sett med ganska stor sannolikhet har en helt odramatisk andra förlossning, men det känns ändå liksom direkt orättvist av mig om jag skulle få två enkla förlossningar.. Därav oron. (Dessutom så var det ju nu ändå inte direkt ROLIGT att föda barn första gången heller.)

Men större delen av förlossningsrädslan handlar ändå om att den ju utgör skiljelinjen mellan graviditet, som jag ju trivs med mycket bra (hur många gånger kan jag tjata om det innan någon kommer och slår mig?), och spädbarnsmoderskapet som jag åtminstone senast hade jätte-jättesvårt att hitta mig själv i.

Tiden efter förlossningen har jag ganska svårt att ens fundera på. Jag vill helst förtränga den helt och hållet tills jag är mitt inne i den, och sen bara bita ihop och överleva. Men det borde jag antagligen inte göra. Det finns ju en risk att jag tvärtom nu skapar just de där problemen som jag är rädd för, istället för att ta dem vid hornen och slänga ut dem och sist och slutligen klara av att tycka att det är kul att ha en pyttemänniska att älska.

Men det här förde nåt positivt med sig. Jag lyckades äntligen boka tid hos den där psykologen som jag haft numret till sedan i maj. Det har känts så otroligt dumt att tänka sig att besöka en psykolog under en tid när man känner sig så totalt bekymmerslös.. Nu känner jag mig som om jag skulle vara i ett perfekt mellanläge; fortfarande rätt så glad och lugn och försedd med massvis med energi att bearbeta problem med, men ändå medveten om vad det är jag behöver prata om och vilka problem det är jag behöver bearbeta.

Annars knallar graviditeten på.. Magen växer och är allt oftare ivägen, ungen därinne har boxningsmatcher med jämna mellanrum och pigmentmustaschen längs överläppen får mig att se ut som om jag konstant smygäter choklad - vilket i och för sig inte heller är långt ifrån sanningen. (Fast när jag försökte fotografera den så blev det inte riktigt något.)

Kia är fortfarande ivrig inför att bli storasyster, och funderar mycket på vad hon kommer att vara för människa sen. "Mamma, kommer jag att kunna simma sen när jag blir storasyster?", "Visst är det så att storasystrar går i skolan?", "Sen när lillabror kommer så ska jag hjälpa honom att äta/klä på sig/cykla...."

Klättrande snart-storasyster

Inbesparingar

Jag vet väldigt väldigt lite om nationalekonomi, och mitt oekonomiska huvud trivs annars också bäst när det inte behöver fundera på pengar överhuvudtaget. Jag gillar inte regeringens sparlista alls, och varken vill eller kan försvara den, men jag är helt för dåligt insatt i Finlands ekonomi för att överhuvudtaget kunna uttala mig om vad som skulle vara bättre, och därför gör jag det inte just nu åtminstone.

Men det som jag tycker är nedslående är detta;

Igår, när SoMe och traditionell medias kommentarsfält fylldes av arga röster som konstaterade att dessa sparåtgärder slår hårdast mot dem som förtjänar minst i samhället, så fanns också de förmanande rösterna med de huvudsakliga budskapen:

1. Regeringens förra sparlista drabbade de som inte förtjänar något alls och därmed är ännu mer utsatta; pensionärerna, arbetslösa, studeranden... Därför är det nu positivt med sparåtgärder som drabbar de som har det lite bättre.

2. Vi skulle inte ha det här problemet om vi skulle sluta ta emot flyktingar och skära ännu mer i biståndet.

Så alltså; de som finns där nere på ca tredje steget borde alltså trösta sig med att de som står nedanför har det ännu sämre, och båda grupperna borde skylla trångmålet på de som ligger på botten?

Jag kan inte riktigt förstå varför inte det mest logiska skulle vara att dessa tre grupper skulle vända sig uppåt och titta anklagande/krävande på dem som har det bra och på dem som har makten att diktera vem som står var.

Jag VET inte vad lösningen på Finlands ekonomiska problem är, men utgångspunkten "mina problem beror på de som har det sämre än jag" leder knappast någon vart.

Glada dagen

Vilken bra måndag det här är! har jag tänkt många gånger idag, och sen ännu till min stora förtjusning märkt att det inte ens ÄR måndag.

Romantik

Efter att ha läst en massa skiljmässo-berättelser på Yles #inödochlust kände jag ett behov av att göra något riktigt fånigt romantiskt, sådär för att vara på den säkra sidan, liksom, så jag gick och inhandlade en påse med alla hjärtformade lösgodisar jag hittade. I fånigt romantisk anda tänkte jag också att jag skulle lägga upp dem i en fin skål medan Joppe läste godnattsaga för Kia, men just då ringde en god kompis och behövde hjälp med sin egen fåniga romantik, så när jag kom fram till köket var ju påsen såklart hittad och så gott som uppäten..

Han HADE märkt att alla godisar var hjärtformade, men han trodde det var Kias överblivna lördagsgodis han satt och smygåt...

Våra romantiska gester blir så gott som aldrig riktigt som det var tänkt, men träffar ändå ganska rätt i alla fall...

Bråttom-bråttom

Från katastrof på världsnivå till genusmedvetenhet, och från genusmedevetenhet till vardagsgnäll. Nästa inlägg torde bli riktigt positivt med den här takten. Men vardagsgnäll först, alltså.

Det här inlägget kommer att låta som om jag skulle tycka att fyraåringar är fullständigt hopplösa att ha att göra med. Jag vill därför påpeka att jag inser att det är jag själv som är hopplöst dålig på att handskas med fyra-åringar.

En sak jag lärt mig idag är att fyra-åringar inte nödvändigtvis förstår konceptet "bråttom". Eller visst, de förstår väl vad ordet betyder, men de förstår inte riktigt varför de borde känna sig berörda (för det är så gott som aldrig de som har bråttom), och vad de i så fall borde göra åt saken.

"Kia, vi MÅST gå nu, för vi har BRÅTTOM! Och vi är redan sena."

Leder ingen vart. I bästa fall.
I värsta fall, oftast, leder det till ännu större motsträvlighet, ännu mera släpande fötterna efter sig, ännu mera tankfullt studerande av varje vattenpöl på vägen.

Innan Kia föddes gjorde jag en lista på "mammalöften"; saker jag lovade att jag skulle sträva till att aldrig göra, eller alltid göra. Jag visste ju redan då att listan inte var realistisk, men trots det så avspeglade den ju en bild av hurudan jag ville vara som mamma, och vad jag tyckte att var viktigt.
En av punkterna på listan var visst att jag lovade att inte ha bråttom. Att jag alltid skulle planera min tid så att jag inte skulle behöva stressa och bli frustrerad och gräla på mitt barn, eftersom det ju bara var jag som planerat min tid dåligt.

Inte nog med att jag har konstaterat att det är ganska omöjligt och inte alltid ens ändamålsenligt att planera in en halv timme extra för allt man vill göra; jag har också insett att det inte överhuvudtaget hjälper. Kanske till och med tvärtom. Ju mer tid det finns, desto mer frustrerade diskussioner blir det om vilka alla saker man inte kommer att hinna med.

Jag ogillar skarpt sådana morgnar då jag förväntas ta mig någonstans med Kia inom utsatt tid. För de morgnarna innebär nästan alltid att vi gnäller på varandra från det att vi båda vaknat på morgonen tills det att vi är framme på stället dit vi skulle. Och oftast är vi minst 15 minuter efter i min ursprungligen planerade tidtabell.

Jag tjatar på henne om att stiga upp - hon vill inte.
Jag tjatar på henne om att gå på wc - hon vill inte (sen går hon med på att gå på wc medan vi pratar om vilket sjukt fascinerande ämne det nu sen är hon just den gången vill prata om, men sen glömmer hon bort det och hinner kissa färdigt, och så blir det ett herrans liv när hon insett att det inte blev som hon tänkt)
Jag tjatar på henne om att borsta tänderna - hon vill inte nu, och jag säger att jo, nu, och hon gråter om att det tar så lääänge att borsta tänderna, och jag säger att det gör det inte alls, och hon säger att det gör det visst! och sen stampar hon i golvet och riktigt vrider sig av ilska och skriker att NEJ! för det tar för länge! och jag snäser frustrerat att det är hennes protester mot att borsta tänderna som tar länge, och efter att vi bråkat och tjatat på varandra i en evighet så har vi till slut lyckats få de där tänderna borstade, och sen har ju tiden faktist tagit slut och hon hinner inte göra vad-det-nu-sen-var-hon-ville-göra-istället-för-att-borsta-tänderna, och galltjutet och de sprutande tårarna är ett faktum, igen.

Och sen är vi sena och jag frustrerad och hon ledsen och då börjar bråket om kläderna. För jag vet att hon kan klä på sig själv, och jag tycker att det är helt löjligt att jag ändå klär på henne, och jag ber henne gång på gång på gång att klä på sig, men hon orkar inte och hon kan inte och framförallt totalt ignorerar hon mina böner om att hon skulle klä på sig. Så sen är jag arg på att vi är sena, arg på att hon inte klätt på sig och arg på att jag klär på henne medan hon på sin höjd sträcker fram ett ben eller en arm, men oftast inte ens det. Har hon smittats av min frustration så surar hon och vägrar samarbeta; är hon mot förmodan ännu på bra humör så pajasar hon och ramlar omkull eller ska kramas eller ska klättra upp i min famn så att det blir nästan omöjligt att klä på henne, och jag blir skitförbannad och tjatar och ber och snäser och inser i mitt eget huvud att det är hemskt att som förälder snäsa av sitt barn när hon vill kramas.

Och sen... ska hon sätta på sig jackan.. och få fast dragkedjan.. och håller emot i fel ända så att dragkedjan gång på gång bara hakar upp sig.. och så får hon inte upp den själv.. och då.. plötsligt.. mitt i allt.. så ska hon göra själv. Fram tills dess har hon inte velat så mycket som lyfta ett finger själv, men nu får jag under inga omständigheter vare sig hjälpa eller visa eller förklara hur hon ska göra . Och jag tittar på klockan och ser att vi är 20 minuter efter min planerade tidtabell och jag halvt gråter och halvt skriker "Kia vi HINNER inte med det här! Vi har inte tid! Vi måste gå! Vi blir sena! Jag ORKAR INTE MED DET HÄR JUST NU!!"

Och så fortsätter vi gräla och gnälla och tjata. Och när jag sen just precis hunnit samla mig, skärpa mig och skaffat ett lite bättre humör, så är det dags för nästa tidtabell som börjar komma emot, och sen är rumban i gång igen.

Älskade unge.

Genusbabblet

Jag har nu några gånger försökt ge mig i kast med det där utlovade (och påhejade) blogginlägget om könskodade kläder och mina egna fördomar, trots ihärdigt försök att inte ha sådana.

Det blir oftast bara långt och yrt, men nu gör jag ett sista försök att fatta mig LITE kortare och LITE redigare.

Jag vill börja med det där om att jag de senaste åren har varit aningen mindre intresserad av ämnet än tidigare.
Det är egentligen inte sant.
Det är mera det att jag resignerat.

Jag har varit skitförbannad på klädbusinessen som så otroligt hårt delar in kläder i flick- och pojkkläder. Vill man shoppa kläder som inte bokstavligen eller indirekt skriker "I´m a girl" eller "I´m a boy" så får man vara beredd på att ha en ganska mycket större klädbudget än vad som funkkar i "vanliga" klädbutiker.
Men.. Jag inser att butiker följer det de tror att kunderna vill ha, och jag måste säga att en snabb titt runtomkring mig får mig att starkt misstänka att det är just det här kunderna vill ha.

Jag har varit riktigt förtvivlad över att så många föräldrar vill ha det på det här sättet. Att så många vill klä sina döttrar i sött och mjukt, och sina pojkar i tufft och mörkt.
Men... Jag inser att det här är något jag inte kan påverka. Visst, jag kan försöka prata om saken och komma med upplysningar, åsikter och drömmar, men hur en förälder väljer att klä sitt barn är ju helt enkelt upp till den (och så småningom barnet självt). Då jag köper kläder åt Kia så väljer jag ju också kläder som jag själv tycker om. Jag kan ju inte klandra andra för att de tycker om andra kläder än jag.

Jag har varit lite beklämd över att se hur snabbt och hur starkt det här rotar sig också hos barnen. Hur till exempel Kia upprepade gånger säger att hon vill ha "fina" kläder på sig. Hur hon de dagar då hon har klänning på sig ivrigt säger att "Nu blir de nog glada när de ser att jag har klänning."
Men... Jag tycker inte barn ska behöva bära ansvaret för att vara genusmedvetna eller normbrytande. Genusmedvetenheten borde finnas runtomkring dem, så att de inte behöver vara det själva. Normerna borde brytas av andra, så att barnen inte behöver ta smällen.

Så vad kan jag göra? Annat än göra mitt bästa för att själv vara genusmedveten, erbjuda mina barn alla möjlighetr och hjälpa dem att vara de de vill vara.

Varför är det här så viktigt för dig? frågade en kompis (då jag frustrerat berättade om hur jag i en barnklädsloppis vid kassan blivit tillfrågad om babykläderna jag köpte var till en pojke eller en flicka, för loppiset hade ljusblå påsar för pojkkläder och ljusröda för flickkläder, för att på detta sätt uppmärksamma och hedra den lilla).

Ja, varför? Skulle det här BARA handla om kläder eller färgen på plastpåsarna man får då man köper dem så skulle jag hålla med om att det är en struntsak som är direkt löjlig att hetsa upp sig över.

Men jag tror inte det handlar bara om kläder.
Ojämlikhet är det värsta jag vet. Det viktigaste för mig; det jag baserar min röst i ett val på, det jag skulle önska om anden i lampan skulle visa sig här hemma, det jag vill jobba för om jag någonsin får tummen ur reven och börjar jobba för något på riktigt; är att alla människor skulle ha samma möjligheter och samma förutsättningar oberoende av kön, hudfärg, sexualitet, ursprung etc. Jag upplever inte att alla har det, och jag tror att det är det som ligger bakom de flesta större och mindre problem vi har under våra liv; prestationsångest, utseendehets, utanförskap, mobbning, dålig självkänsla, diskriminering, främlingsfientlighet, alltför stora skillnader i levnadsstandard, etc.etc.etc.. (i helt oprioriterad ordning)

Jämställdhet mellan könen är ju inte hela jämlikheten mellan människor, och genusmedvetenhet är långt ifrån den enda faktorn som främjar jämställdhet, men jag tror ändå alla dessa grejer hänger tätt ihop, och att vi når långt redan med genusmedvetenheten.

Det är därför det här är viktigt för mig. Det är därför jag är så skitskraj för att Kia ska behandlas och begränsas och vallas in i en färdigstöpt förväntning kring vem hon ska vara. Det är därför jag bävar för de färdigstöpta förväntningar som kommer att möte hennes lillabror.

Ja, det blir antagligen en lillabror, och vi vet det därför för att vi frågade, och vi frågade därför för att vi (ja, jag också) ville veta, och det att jag ville veta var en svår nöt för mig att knäcka. Om det är så viktigt för mig att barn ska få vara barn i första hand, och inte i första hand motsvara någons ihopdiktade bild av flickor eller pojkar; varför är jag då intresserad av att veta om barnet jag har i min mage är en flicka eller en pojke?

Jo, för att barnets kön har en ganska stor betydelse för hur barnet bemöts. Och för att det att vi nu får en pojke blir mitt eget eldprov. Jag talar mycket om genusmedvetenhet och hur bra och fint och viktigt det är, men är jag själv så genusmedveten som jag skulle önska?

Jag är rädd för att jag inte är det.

Det är enkelt med flickor/kvinnor, först och främst för att jag själv har varit/är flicka/kvinna. Dessutom var alla mina vänner fram tills jag blev ca 15 flickor, och en stor del av mina närmaste vänner efter det har likaså varit kvinnor. Det finns helt enkelt inte ens en undermedveten del av mig som skulle tycka att det finns ett enda, eller ens många, specifika sätt som man är kvinna på. Det finns ingen definierbar kvinlighet, inga utstakade mönster.  Trots att jag oroat mig en del för hur Kia bemöts av omvärlden, så har jag aldrig egentligen behövt fundera på hur jag själv bemöter henne, för det finns liksom ingen särskild väg som jag förväntar mig att hon ska följa. (Inte baserad på hennes kön åtminstone.) När det gäller flickor/kvinnor är jag inte det minsta orolig för min genusmedvetenhet.

Men pojkar var bråkiga och hade pojkbaciller när jag var liten. I yngre tonåren var de hopplösa och barnsliga. Från och med äldre tonåren blev några av dem uppskattade vänner, men fortfarande var de mest ett stort mysterium och i allmänhet folk som man på ett eller annat sätt blev förtjust i och sen ägnade timmar och dagar och år åt att analysera. Män.. helt omöjliga att förstå sig på.

Trots att jag på ett förnuftsmässigt plan inser att det är lika omöjligt att skapa en eller flera mallar för pojkar/män som det är att göra det för flickor/kvinnor, så märker jag att jag ofta utgår ifrån att pojkar följer ett visst pojkmönster. Härjar en flicka så gör hon det för att hon är sån; för att hon är av den härjigare sorten, eller för att hon just då ville härja. Härjar en pojke så gör han det för att han är en pojke. Vill en flicka spela fotboll så vill hon det för att hon gillar fotboll. Vill en pojke spela fotboll så vill han det för att pojkar i allmänhet vill spela fotboll..

Så jag är lite orolig, lite nyfiken och lite spänd faktist. Klarar jag av att vara mamma till en pojke utan att haka upp mig på att han är just pojke?

Men jo, jag tror nog det. Det här handlar ju ändå om en typ som jag kommer att lära känna väldigt bra. Mer än jag är orolig, så är jag nog hoppfull över att han ska lyckas sudda ut de förutfattade meningar jag tydligen har om pojkar.

(I och för sig skulle man ju kanske tycka att till exempel min bror eller min pappa skulle ha haft samma inverkan på mig redan från början av mitt liv, men de har liksom inte räknats, för min bror är ju min bror (och även om han aldrig i sitt liv har bråkat med någon annan så har han bråkat med mig (eller vem det nu var som bråkade), så han krossade på inget sätt bilden av att pojkar bråkar) och min pappa är liksom min pappa. De räknas inte. Kanske min son inte heller räknas eftersom han är min son?)

Nåja.. vi får se. Det blir spännande. Jag ska försöka vara uppmärksam och kanske till och med rapportera.

Det som stör mig är att Joppe aldrig verkar ägna de här sakerna en tanke (utom när jag tvingar honom till det med mina egna tankar), men ändå klarar av att behandla barn som barn utan att ens reflektera över det. Jäkla orättvist!

När man öppnar kranen..

Min snart-igen-kollega Heidi (Hej Heidi!) påpekade när hon senast stack sig in på kansliet att hon läst min blogg och att hon kunnat märka att jag också har lite ångest för det världspolitiska läget.

Det gjorde mig lite glad att hon märkt det, för jag tycker jag lyckats få ur mig ALLDELES för lite om det. (Fast i och för sig; vem har nu inte ångest för det världspolitiska läget.. hon kanske bara vågade sig på en ganska säker gissning...)

Idag har det varit påtagligare än vanligt. Till dagens arbetsuppgifter hörde att försöka sammanställa lite info om vad scoutkårerna i Nyland kan göra för att till exempel hjälpa de asylsökande som kommit till Finland. Det betyder att jag surfat omkring mer än vanligt på sidor som beskriver katastrofen. Försök nu sen mellan varven ta itu med fullkomligt vardagliga arbetsuppgifter och ringa helt vanliga "har du kommit ihåg att redovisa dina resekostnader och blir vi månne tvugna att inhibera det här ena evenemanget"-samtal.

Och så damp det för första gången in en bild på ett drunknat barn i min Facebook-feed. Min lunchpaus gick sen åt till att febrilt försöka tänka på något annat för att inte sitta där och lipa rakt ner i min ugnspotatis. Samtidigt skamkänslorna över att jag är så otroligt lyckligt lottad att jag kan "vända bort blicken" och tänka på något annat då det blir för mycket.

Det kunde ha varit Kia. Eller, det kunde såklart inte ha varit Kia, för Kia är en lycklig unge som aldrig behövt vara rädd för något farligare än getingar. Men det är inget särskilt som jag har gjort för att förtjäna att det är den lyckliga verkligheten som är vår. Vi har bara haft den enorma turen att födas just här.

Jag tycker också att 15000 är en absurd summa. En absurt LÅG summa i förhållande till hur många som behöver hjälp och hur många jag är fullkomligt övertygad om att vi kunde hjälpa. Hur kan det komma sig att 15000 människor i nöd är en så skrämmande tanke för så många? Jag är inte orolig för vad flyktingströmmen har för effekt på vårt land eller vår kultur eller på min personliga trivsel. Men jag är skiträdd för rasismen och xenofobin och motviljan att hjälpa "eftersom vi ska hjälpa på plats", och "vi ska se till de nödställda Finländarna först" och "visst ska vi ju hjälpa, men det är ju helt fel människor som kommer hit" och kanske framförallt undrandena om varför de inte stannar och slåss för sitt land eller varför de måste komma just hit, till oss.
Hur länge kommer DET att sätta sina spår i vårt land och vår kultur och min personliga trivsel?

Alltså alla inblandade utom eventuellt människosmugglarna skulle väl vara mer än lyckliga om vi kunde hjälpa folk som behöver hjälp i deras eget hemland, men det faktum att det finns 60 miljoner flyktingar i världen är väl ett ganska tydligt tecken på att det nu inte fungerat så bra.. Att Finland skär ned biståndet kraftigt är ju inte riktigt lovande det heller, och hur har man liksom tänkt sig att den där hjälpen i till exempel fallet Syrien skulle se ut? Det är ju liksom inte bara att skicka pengar och säga att "här, varsågod, fixa det"
Jag har ganska svårt att tro på att de som vill att vi stänger våra gränser och istället "hjälper på plats", när det kommer till kritan är villiga att göra vad som krävs för att vi ska kunna hjälpa på plats.

Och klart att det är skitviktigt att inte heller någon finländare behöver svälta och fara illa, men varför är det så att när vi vill förbättra förhållandena för någon så tittar vi anklagande på dem som har det ännu sämre? Jag tror inte att flyktinghjälpen är den avgörande orsaken till att folk i Finland har det skit. Dessutom; hur kommer det sig att då man tittar på finländare så ses socialskyddet som något som är totalt omöjligt att leva på, och vi kan absolut inte släppa in flyktingar som tuggar på det ytterligare, men då vi ser på flyktingarna så är socialskyddet plötsligt något som man kan leva glada "ligga på soffan och göra ingenting"-dagar på resten av sitt liv?

Och det är klart att vi inte kan hjälpa alla, och det är klart att det finns folk som är i RIKTIGT extremt akut behov av hjälp och sen folk som är i "bara" extremt akut behov av hjälp, men det verkar som ett ganska stort slöseri av resurser och tid att nödvändigt måsta analysera och mäta och beräkna exakt vilka 15 000 av de här 60 000 000 som är i allra mest akut behov av hjälp. De behöver alla hjälp. Och på grund av vår och resten av Europas inställning till flyktingströmmarna så är det nu bara ett faktum att de riktigt mest akut hjälpbehövande inte lyckas ta sig hit. Inte kan väl vår flyktingpolitik gå ut på att "ifall du lyckats ta dig hit så är du inte i tillräckligt dåligt skick för att behöva vår hjälp"?

Och varifrån kommer bilden av att en enorm mängd flyktingar kommer just till oss för att vi är så generösa med stödfunktioner? Då det jämförs med de som flydde från Finland till Sverige under krigen här så är det alltid någon som påpekar att "ja, de flydde till ett GRANNLAND, inte till ett land många tusentals kilometer bort. Varför kommer de just hit? Varför stannar de inte i någo länder på vägen? Det måste ju handla om att de är ute efter våra socialstöd!!!"

Eh??
http://pejl.svt.se/syriska-flyktingar-per-land/
Den överlägsna majoriteten kommer faktist inte hit. Den överlägsna majoriteten stannar faktist i grannländerna (eller inne i det egna landet) eller i länderna häremellan.

När jag nu öppnat kranen så bara väller det fram åsikter och tankar, men jag ska stänga kranen igen och utnyttja det underbara lyckosamma sammanträffandet att jag har möjligheten att försöka tänka på något annat och sedan somna lugnt i min egen säng.