Jul på kommande

På sidan terve.fi finns en artikel om hur du tar det här "finns julgubben påriktigt?" snacket med ditt barn. Det är ju fint, men jag skulle behöva en artikel om hur du överhuvudtaget introducerar julgubben i ditt barns liv till att börja med. Eller nå, just det har jag ju egentligen hela tiden tänkt att vi inte alls ska göra, men det är ju fullständigt otänkbart att julgubben inte skulle introduceras i Kias liv ändå, och det gäller väl att börja fundera på om man behöver förhålla sig till honom på något speciellt sätt och i så fall hur.

Kia vet inte så mycket om julen. Hon har sett på Mumin. Berättelsen om när mumintrollen råkar vakna mitt i vintern och hamnar mitt in i julstressen är kanske den underbaraste julsaga jag känner till. De får veta att julen kräver en julgran, att julen vill ha en massa god mat och att julen vill ha presenter, så de gnor och sliter och stretar och bär sig åt, och så när det blir julafton sitter de där på sin veranda insvepta i filtar och väntar på att få se vad den där julen egentligen är för konstigt väsen. Medan de sitter där dyker det upp några små knytt som beundrar deras gran och mat och presenter, och till slut bestämmer sig mumintrollen för att strunta i hela saken och donerar hela julstöket åt knytten och går själva tillbaka i ide. Så underbart! Så härligt! Ett så fullständigt missförstånd som ändå träffar så totalt rätt.

Men sagan är ju kanske tänkt för barn och vuxna som vet vad jul är och som kan dra på munnen eller nicka instämmande eller bli tok-fascinerade som jag, inte för tre-åringar som inte minns sina egna jular och som tror att mumin är de klokaste och fullkomligaste väsen som finns och som därför ser ganska bekymrad ut när det blir tal om jul och säger att "men jag vill inte att julen ska komma!"

Det är inte bara julgubbspratet som är utmanande i det här huset den här senhösten.

Världens kanske sämsta lediga dag

Alltså vilken totalt bortkastad dag det här varit!

Huvudvärk hela dagen och ont i magen halva.
Trött som en trasa, och ändå sov jag två timmar mitt på dagen.
Kom mig inte iväg till butiken förrän vid 16-tiden och åt inget annat på hela dagen fram till middag än några skorpor.
Drack inget heller och blev så förbannad på den krypande huvudvärken att jag tänkte att jag i ren protest mot hela grejen skulle låta bli att dricka en stund till.
Skulle ju alltså vara ledig, men dels snurrade höstmötestankarna fortfarande i huvudet, och dels.. tja.. blev det ju inte riktigt så annars heller.
Skulle städa men var för sur.
Skulle köpa farkkun men var för trött.
Skulle simma, men var för oinspirerad.
Skulle klippa håret, men hade glömt att boka tid.
Skulle vara hälsosam, men råkade köpa en påse chips..

Och igen har Kia precis hela dagen klagat på att hon är så trött och hon orkar inte och hon vill vila, och sen kl.20:00 när vi äntligen kommit så långt att det var läggdags så piggnade hon till, och så tog det IGEN till 22:30 innan hon somnade. Varför somnar hon inte på kvällarna?

Fy bubblan! Bättre dag imorgon, okej?

Fullspäckat veckoslut

Det har varit ett intensivt veckoslut.

Först vanhempien viini-ilta på Kias dagis på fredag. Riktigt kul! Ganska annorlunda stämning på dagis än man är van vid, kan man ju säga... Också bekvämt att vara på partaj så nära hemdörren man kan komma utan att vara den som behöver städa efteråt.

Resten av veckoslutet gick helt och hållet till FiSScs roverscout- och ledardagar och höstmöte. Jätte-intensivt, otroligt roligt och verkligt spännande. Massvis ivriga diskussioner, ställningstagande och åtminstone för min del en viss nervositet.

När jag kom hem var jag alldeles slut i huvudet och kände ett behov av att älta och fundera igenom alla beslut, alla diskussioner,  allt som inte diskuterats.. Försökte ivrigt tömma huvudet genom att prova Kias maskeringsfärger ocg genom att sova igenom buu-klubbens muminavsnitt. Det gick inte jättebra, men det var skönt att vara hemma.

Vid läggdags ville Kia att jag skulle sjunga en sång som hon inte hört tidigare. Det börjar bli lite utmanande att hitta på sådana, men den här gången hade jag faktiskt förberett mig genom att leta tips i sånghäftet igår.

Så jag sjöng

Jag hade en gång en båt
med segel och ruff och köl.
Men det var för länge sen
så länge sen.
Var är den nu?

- Jag tror att någon har tagit den och sagt att Nej det är MIN båt!
avbröt Kia.

Uppfostringsmetoder del 3

Dags att avsluta uppfostringsmetodföljetongen med de sista problemsituationerna i småbarnsfamiljer.

7. Barnet härjar omkring i kyrkan under de vackraste julsångerna.
Svarsalternativ: A. sitter kvar lugnt och tänker att barn är barn. B. tar barnet åt sidan och förklarar hur man beter sig. Återvänder sedan till salen. C. inser att man inte ska ta med sig småbarn till tillställningar som riktar sig till vuxna. Lämnar kyrkan.

Jag vet inte riktigt om jag skulle svara något av dessa alternativ. Barn ÄR ju barn, och måste få vara det, men man ska ju inte heller störa andra. Man ska inte släpa med sig barn till alla ställen och tillställningar, men å andra sidan är barn också människor och borde kanske få uppleva vuxenvärlden ibland. Ifall de själva får ut något av det, åtminstone. Jag skulle väl antagligen inleda med att där i kyrkbänken viskande försöka lugna ner barnet, men funkkar det inte så går vi väl ut. Tror jag. Alternativ B känns kanske inte helr fungerande med en tre-åring åtminstone.
Jag försätter mig ganska sällan i sådana här situationer. Jag försätter ganska sällan Kia i sådana här situationer.

8. Spelsessionen drar ut över den överenskomna tiden.
Svarsalternativen: A tar apparaten ur händerna på barnet. B. låter barnet spela en stund till. varför förbjuda när barnet har roligt? bra att färdigheterna utvecklas! C. konstaterar milt men bestämt att "jag förstår att du vill spela, men din hjärna tål det inte ännu"

Kias iPad-användande handlar hemskt mycket om Mumin (och om ett paint-by-number-spel som har fått henne att koppla ihop siffror med färger till den grad att jag lite funderar hur det kommer att påverka hennes sinne för matematik..). Hon förstår ju inte ännu vad "en halvtimme" betyder, så att införa speltid skulle vara ganska meningslöst (och med Joppe i huset misstänker jag att det där med i sten spikade spel-tider knappast ens kommer att komma på fråga senare heller).
Och mest handlar det här ju om att det är ganska skönt för mig när hon kollar på Mumin, för då kan jag syssla med vad jag vill i 20 minuter, så det är ganska lockande för mig att låta henne titta på ett avsnitt till. Sorgligt ofta B alltså, men inte i uppfostringssyfte, utan av bekvämlighetsskäl..

9. Barnet, 4-åring, vill inte sova i egen säng utan tränger sig med i föräldrarnas säng.
Svarsalternativ: A. Låter barnet sova i sängen. Ni sover där alla tre. B. Låter barnet sova i sängen och en av försäldrarna flyttar till soffan. C. För tillbaka barnet till barnets egen säng.

Målsättningen är nog C, utom på morgonen då Kia får komma till vår säng och morna sig. Men det händer ju ibland att man inte orkar vara så principfast vid 4-tiden på natten, utan låtsas att det nästan är morgon. Och under den senast veckan har hon två gånger haft häftigt näsblod mitt i natten, och då finns dels motviljan mot att mitt i natten vilja byta lakan i hennes säng, och dels medlidandet med henne, för näsblod är inget hon är speciellt förtjust i att ha, om man säger så...
Men annars får hon nog i allmänhet trava tillbaka till egen säng. Ibland går det riktigt bra, ibland vill hon inte alls, och då brukar någon av oss sova i hennes rum.
Alla tre alternativ i princip alltså i bruk i vårt hus, förutom att B-alternativet är aningen modifierat.

Det är fortfarande oktober, jag har fortfarande inte tröttnat

Kanske höstens finaste dag idag? Säkert höstens finaste paddlingstur över såväl rätt så djupa som mycket grunda vatten; öppna havsvidder och smala sund. Rimfrost på bryggan och is i vattentunnorna. 

Jag är riktigt äckligt höstlycklig. Ber om ursäkt för överentusiasmen och prutthurtigheten. Det går nog om imorgon när det är regnigt och ruskigt..

Det går inte riktigt att tröttna på oktober

Här är mitt söndagsinlägg:

Det här veckoslutet har vi gjort sådana där underbara oktobriga saker som paddlat för någon av de sista gångerna, krattat, plockat höstlöv och andats höstluft. Det har också varit första veckoslutet på ett tag som jag inte haft jobb eller annan scouting, så det var skönt att vara hemma!

Vi har dessutom varit gruvligt husliga. På dagis har Kia för ett tag sedan fått baka potatisrieska, och sedan dess har hon talqt om att vi ska göra det hemma. Så igår lagade jag pressad potatis (huslighetspoäng 1) till middag, och sen bakade vi rieska av resterna (huslighetspoäng 2), och de blev riktigt riktigt goda!  (huslighetspoäng 3).

Förra veckoslutet hade jag med mig vårt våffeljärn på ett möte, och sedan dess har Kia också pratat (parallellt med rieska-pratet, om att vi borde göra våfflor. Så ikväll åt vi sådana till kvällsmat (huslighetspoäng 4).

Dessutom har vi städat och dammsugit under sängen! (huslighetspoäng 5, 6 och 7).

Så läste jag också någonstans (någon blogg.. vems? Hemsolen tror jag, och ska kolla upp det och länka när jag sitter vid en smidigare maskin) att efter att man får barn slutar måndag vara den jobbigaste veckodagen. Värst blir istället torsdag. Åtminstone ikväll känns den tanken både trösterik och sann. Det har varit ett bra veckoslut! Låt det bli måndag.

Nya skor

Vanligtvis då jag klagar på kläder och kön och stereotypier så är det barnkläder det gäller, men idag fick jag vara lite upprörd i skoaffären också. Jag skulle köpa sneakers. Sådana är ju ganska könsneutrala, och visst, samma (till synes) röda sneakers fanns på både damhyllan och herrhyllan. På damhyllan i storlek 36-39 och på herrhyllan i storlek 41-44. Gissa vilken storlek jag har!
Att få en 40a från lagret var också svårare än man kunde tänka sig, för skon som jag tagit som utgångssko var en 41:a, och då såklart från herrhyllan, så den hade en annan kod än den exakt likadana skon på damsidan.

(Så nu är jag kanske inte så upprörd över indelningen i dam- och herrstorlekar som över att den där transstorleken däremellan saknades. )

Det här gällde inte bara de fina röda skorna, utan precis alla andra skor på den avdelningen. Större än 40 på herrsidan, mindre än 40 på damsidan.

Jag kom hem med ett par fina röda sneakers i rätt storlek. Men också påmind om att jag avskyr att köpa skor.

Misslyckat söndagsinlägg

Jag skrev ett fint inlägg igår om vårt fina veckoslut, och så lade jag till många bilder (det var huvudsakligen för bildernas skull som jag skrev.. för det har varit ganska ont om bilder här på senaste tiden)

Sen försökte jag ladda upp inlägget med min telefon.

Det laddar fortfarande.. lite för många bilder kanske...

Eftersom det fortfarande laddar så kommer jag inte heller åt att redigera det och till exempel ta bort några bilder. Det är ju lite snopet..

Uppfostringsmetoder del 2

Bäst att fortsätta med det här temat nu fort innan jag tappar intresse och ork och lyckas bli på hälft till och med med ett futtigt tredelat projekt..
Vi fortsätter alltså med familjelivets problemsituationer:

4. Barnet tar en leksak av ett annat barn i parken
(Svarsalternativ ungefär: A. förklarar för barnet att det inte går för sig och lämnar tillbaka leksaken. B. förklarar för det andra barnet och hens förälder att "vi övar ännu" och ger sen tillbaka leksaken. C. Säger åt det andra barnet och hens förälder att "vi får säkert leka med den här leksaken en stund" och börjar sedan leka med den.)

Nu blev det lite lite oklart för mig om leksaken som Kia då förväntas ta är i aktiv användning i det andra barnets lek, eller om det bara tydligt framkommer att det är det andra barnets leksak. Är leksaken i aktiv användning, eller om det är lite oklart huruvida den är i aktiv användning, så blir det utan vidare alternativ A. (Sen är jag inte riktigt tillräckligt klok och pedagogisk för att förstå den stora skillnaden mellan A och B, men A blir det hur som helst.) Ifall leksaken helt tydligt inte är i aktiv användning så blir det ändå ofta A, men ibland händer det att jag frågar om det är okej att vi lånar den en stund. (Det är ju dock inte heller samma sak som alternativ C.)

5. Ett främmande barn tar en leksak av ditt barn i parken.
(Svarsalternativ ungefär: A. du pratar med det främmande barnet och hens förälder och ber om att få tillbaka leksaken. B. Du säger åt ditt barn att det andra barnet ska få låna leksaken. C. du förklarar åt ditt barn att det andra barnet inte ännu förstår att man inte får ta andras leksaker och hämtar tillbaka leksaken.)

Här blir det nog alltid alternativ B, och det stör mig lite, för jag ser ju den solklara konflikträdslan i mitt eget beteende: Det är alltid Kia som ska förstå att inte ta andras leksaker, men samtidigt ska hon alltid låta andra barn låna hennes. Konflikträdsla är helt från helvete, och jag skulle SÅ vilja att Kia skulle slippa ärva min, men hur kommer man ifrån det? Helst skulle jag ju åtminstone ha A-alternativet som.. ja.. ett reellt alternativ.

6.Barnet gnäller om sötsaker i butiken fast det enligt dig inte är rätt tidpunkt för sånt.
(Svarsalternativen ungefär A. Du säger nej och håller fast vid det fast barnet bara gnäller ihärdigare. B. Du ger efter för att slippa gnället, men betonar för barnet att sötsaker är ohälsosamt. C. Du går med på att köpa sötsakerna och glädjer dig åt det tillsammans med barnet.)

Det här är ganska enkelt. På vardagar gäller A, på lördagar gäller C, (men oftast är det dessutom Joppe som sköter den biten (bl.a. för att jag inte varit hemma på lördag på hemskt länge), så jag behöver inte ens växla om till C, utan kan köra på A fullt ut). Kia är dessutom också ganska medgörlig i det fallet. Oftast nöjer hon sig med att vi konstaterar att det nu tyvärr inte är lördag, och om hon mot förmodan inte slutar gnälla efter den kommentaren så är det ganska enkelt att avleda hennes uppmärksamhet genom att föreslå något helt annat som man kan köpa istället (som broccoli..).

Dagisfotografering

Det här skrev jag i bussen mot stan.

"Idag har Kias dagis fotografering och i morse drabbades jag av stora klädangsten, för jag vet ju hur dagisfotona brukar se ut. Det är ljusröda volangklänningar och vita spetsblusar och näpna tröjor (på flickorna).

Och så får det såklart vara (!), men så ser inte Kia ut idag. Dels för att det inte finns sådana kläder i vårt hus, och dels för att jag vill ha ett foto av Kia som föreställer Kia, och Kia ser ju inte ut så någon annan dag heller. Så Kia gick på fotograferingen iklädd farkkun och en härligt färggrann randig blus. En borste dragen över håret några gånger för att dölja de största knutarna.

Nå, ännu igår upplevde jag inte det här som ett problem. Barnen ser ut så som de eller deras föräldrar vill att de ser ut och alla är nöjda.

Men idag när jag lämnade av Kia i havet av ljusröda klänningar så kom tvivlet, och jag fick kämpa emot lusten att förklara varför Kia ser ut som hon gör.

Jag minns hur illa till mods jag blev då jag insåg att dresscodes på inbjudningskort inte bara handlar om gästernas trivsel i sig själva, utan att det finns folk som på allvar kan ta illa upp över andra människors val av klädsel (också i de fall då klädseln inte är uppenbart frånstötande).

Tänk om det finns föräldrar eller personal på Kias dagis som tar illa upp över en flicka som inte är uppklädd till tänderna på "rätt" sätt. Tänk om det stör deras fotografi. Tänk om de blir provocerade och ledsna."

Sen tänkte jag "än sen då" och ryckte på axlarna. Angsten på avtagande.

Broccolidag

"Ska vi äta broccoli idag?!" frågade jag Kia hemskt entusiastiskt.  Lite FÖR entusiastiskt, egentligen, men Kia är ännu för oskyldig för att genomskåda mig.

"Jo!" svarade hon lika entusiastiskt. Sen blev hon lite fundersam.
"Men... är det lördag idag?"

Sen pratade vi en lång stund om varför man får äta broccoli också på vardagar.

Uppfostringsmetoder

Oj! I min facebookfeed dök det upp 9 problemsituationer i hemmet och hur du löser dem, med då alltså 9 problemsituationer, tre vanliga lösningsalternativ och sen två "experter" som gav sin syn på saken. (Mina citationstecken kring experter är inte menat att vara nedlåtande. Jag orkade bara inte sätta mig in i vadför sorts experter de nu sist och slutligen var, och valde därför citationstecken framom närmare fakta.)

Det här tycker jag är en kul grej att fundera på nu och skriva ner hur jag tänker (så att jag kan himla med ögonen åt mig själv om några år). Jag hoppas ju att folk som läser detta inser att jag är medveten om att det inte finns så många rätt eller fel svar, att alla barn och alla föräldrar och alla situationer är olika. Det här är inga så kallade pekpinnar.

Okej, med det ur världen så kör vi:

1. Vid matbordet. Barnet vägrar äta.
(Svarsalternativen ungefär A. Säger att barnet inte får gå från bordet innan hen ätit, B. Försöker muta barnet med efterrätt, C. Försöker gömma in det som barnet inte gillar i mat som barnet gillar.)

Kia äter det som bjuds om hon vill. Eller de bitar av det som bjuds som hon tycker om. Om hon inte vill så låter hon bli. Jag kan(/vill) inte välja någon av svarsalternativen (muta har jag kanske försökt någon gång, men vid ordet "efterrätt" försvinner allt intresse för maten). Jag tänker ibland på att ifall vi några gånger skulle övertala henne att smaka på mat som hon inte på eget initiativ äter så skulle hon kanske märka att hon egentligen tycker om det. Men å andra sidan, ordet "övertalning" skulle kräva ganska mycket mutor och ilska och tjat och frustration och skulle knappast ändå fungera i slutändan, så ingen större id'e att försöka.

På jobbet diskuterade vi nyligen om man måste äta upp den mat som man själv tagit. Jag tyckte så tidigare, men försöker komma ifrån det. Man ska äta tills man är mätt! Inte mer, inte mindre. Sen kan man såklart gärna när man tar mat tänka på att inte ta mer än man kommer att orka äta. Den här tanken försöker jag också pränta i Kia, men än så länge fungerar det dåligt, för hon vill ha MYCKY MAT! Det slutar med att jag äter upp inte bara det jag har på min tallrik utan också det hon har på sin. För jag avskyr att slänga mat och den avskyn sitter djupare än den nya insikten att man ska lyssna på sin mage.

Det enda som ibland oroar mig med vår matuppfostran är att både Joppe och jag är rätt så ointresserade av matlagning, så vår kost är ganska ensidig. Kia kommer knappast att bli ett barn som fördomsfritt sätter i sig sniglar eller svamp eller ens äggplanta, för det ingår hemskt sällan i vår meny.

2. Påväg till dagis. Barnet försöker fördröja processen.
(Svarsalternativen ungefär: A. Erbjuder sig att klä på barnet. B. Låtsas att det är helt ok att bli försenad, men skriver ursäktande sms till arbetsplatsen. C. Klär på barnet och släpar det till dagis.)

Ojoj, dendär dagliga striden. Jag lämnar så ofta jag bara kan över den åt Joppe. Han verkar få det att funkka bättre. Under mina försök gråter vi turvis och fast jag påbörjade processen tio minuter tidigare än senast så är vi ändå senare på dagis än någonsin. Jag brukar väl börja med A, men det hjälper ju sannerligen inte, så ofta blir det sedan C. I min idylliskt uppmålade bild av hur det ser ut när Joppe för Kia till dagis så behöver han inte ta till något av knepen, för han är så smart att han förstår vad hon behöver för att tycka att det är kul att klä på sig och gå iväg... (Kanhända att han har en annan åsikt.)

3. Ditt barn slår ett annat barn.
(svarsalternativ ungefär A. Bestraffar barnet. B. Ignorerar slaget. Tröstar det andra barnet. C. Lugnar barnet t.ex genom att ta det i famnen och diskuterar situationen och förklarar att det är fel.)

Jag kan inte minnas att jag någonsin sett (eller hört ryktesvägen) att Kia skulle ha slagit någon, så när hon första gången gör det blir det nog definitivt ett C. Och andra gången, och tredje... Skulle hon vara ett mer utåtagerande barn skulle jag antagligen ta till A åtminstone ibland. Första halvan av B har jag ganska noll förståelse för, åtminstone om det är själva uppfostringsmetoden (där kom kanske en pekpinne i alla fall.. Förlåt!), men förstås kan det säkert finnas situationer då det just i stunden är mer akut att trösta det slagna barnet än att tillrättavisa/lugna/diskutera med det slående.

Det här var del 1/3. Fortsättning följer någon annan dag.

Edit: uppdaterar med link till själva juttun: http://yle.fi/uutiset/9_pulmatilannetta_lapsen_kanssa__vertaile_arjen_ratkaisujasi_kasvatusgurujen_mietteisiin/7502465

Slut på skitpratet!

Jag känner mig  nog lite vänligare inställd mot mig själv idag, men med viss försiktighet. Det är sträng självdisciplin som gäller ett tag framåt nu.

Såhär är det:

Under Extrems Fixa mobbningen-kampanj, under #kutsumua-kampanjen och under alla andra mobbningsrelaterade diskussioner som dykt upp på senaste tiden är det en fråga som vuxit sig allt större i mitt huvud; Var finns alla de där mobbarna? Den klassiska bilden är ju kanske en stackars trakasserad ledsen människa, en eller två hjärtlösa och hårda plågoandar och sen ett helt gäng tysta eller nervöst skrattande människor som inte tar den aktiva mobbarrollen, men aldrig heller någonsin går emellan och säger ifrån. Men mobbade, trakasserade, utfrysta och olyckliga människor finns ju överallt. Då måste ju också mobbarna finnas överallt. I jättemånga av oss, och jag tror att jättemånga av oss är, eller åtminstone i vår ångesttyngda berg-och-dal-bane-ungdom var, rätt så omedvetna om hur mycket det går att såra en annan människa utan att själv tänka på det.

Jag har rannsakat mig själv och hittat framförallt två personer i mitt liv som jag känner att jag är skyldig något. Inte kanske en bön om ursäkt, för det känns på något sätt själviskt att be om ursäkt. Typ; jag kan ha bidragit till att förstöra många år av ditt liv (eller åtminståne låtit bli att göra ditt liv bättre trots att jag hade möjligheten) och du kanske fortfarande lider av det dåliga självförtroende som bland annat jag gav dig (eller åtminstone lät bli att försöka höja), men jag har insett det nu och nu mår också jag dåligt, så nu hoppas jag att du snabbt kan förlåta mig så att jag kan gå vidare och må bra igen... Skulle inte tro det. Jag tänker inte be om ursäkt, för jag förtjänar inte att få den. Däremot finns det kanske människor som skulle förtjäna att veta att jag vet det.

Jag är inte en så mycket bättre människa idag, därav självföraktet. (Eller just IDAG har jag försökt vara det. Det är det min nya självdisciplin handlar om. Men låt oss säga att jag inte var en så mycket bättre människa igår.) Det händer fortfarande att jag tycker att det är okej, till och med roligt, att bakom någons rygg säga något som med största sannolikhet skulle såra hen om hen hörde det, istället för att antingen hålla tyst helt och hållet eller försöka ta konflikten eller lösa frustrationen på ett konstruktivare sätt.

Det finns en förklaring. Inte en BORTförklaring, för det är inte okej hursomhelst, men en orsak till varför just jag har svårt att minnas att också jag kan såra. Jag lever med uppfattningen att jag står ett pinnhål lägre ned. Jag är lite tråkigare, lite dummare, lite klumpigare, lite långsammare, lite svagare, lite fulare, lite mindre cool helt enkelt, än alla andra i min omgivning. Det ger mig uppfattningen att det jag gör inte kan såra på riktigt. Vem skulle lyssna på mig? Vilken hånfull tanke som jag kväker ur mig skulle kunna bli en hånfull tanke hos någon annan? Vem skulle ta åt sig av något som jag säger?

Ibland, till exempel då igår, kommer insikten: 1. Jag kanske inte står på det där lägre pinnhålet. Det kanske har en betydelse också vad JAG säger. 2. Det har ju inte ens någon betydelse på vilket pinnhål jag kanske står. Det är ÄNDÅ inte okej. 3. Om det är så att jag faktist står på det där lägre pinnhålet så är ju kanske det här en stor orsak till att jag gör det.

Så nu har jag två självdisciplinära målsättningar för resten av oktober (efter det hoppas jag att båda två löper vidare av sig själva), varav den första har allt med detta att göra och den andra inget:
1. Inget skitprat!
2. Inget socker!

Inget värt att se här

Idag känner jag mig som en dålig människa som inte förtjänar att få presentera sina tankar och ta upp någon annans tid. Surfa vidare till någon trevligare människas blogg. Jag återkommer när jag känner mig värdigare igen.

Höstoptimism en onsdag kväll

Jag har ju börjat jobba igen och märker till min förvåning att dagarna bara springer iväg! Hittade massa bloggar som uppdaterats på veckoslutet, men jag märkte det först nu. Har inte själv orkat blogga. Poddar har blivit olyssnade och nyheter ignorerade.

I och för sig höll jag på att skriva att "dagarna bara springer iväg och det är redan torsdag", men det är det ju inte, så kanske dagarna egentligen rör sig i normal takt och jag springer för att hinna med?

Igen samlar sig bloggämnen på en lista, men känns antingen alldeles för banala eller alldeles för invecklade för en vanlig onsdag kväll när tvättmaskinen borde tömmas.

Hösten är som bäst just nu. Vi har pratat om det en del, jag och Kia, för det började kännas för dystert:
"Varför behöver man ha mera kläder på sig nu?"
"För att det blivit höst och det är kallare nu."
"Det är ju natt! Varför är det natt?"
"Det är inte natt. Det är bara det att det blir mörkt tidigare nu när det är höst. "
"Jag vill plocka blommor. "
"Det finns inte så många mera. De försvinner nu när det blivit höst. "
"Varför finns det inga flugor? "
"De har dött nu när det blivit höst."

Så vi började prata om färger istället, och löv, och blå himmel. Och om att löven faller ur träden, men sen kommer det snö. Det tyckte Kia var kul, så jag lät bli att prata med henne om november. Hon behöver kanske inte veta så mycket om november.

Höstoptimism: