Kia pratar allt mer. Ofta får man fundera en stund och använda sin fantasi för att förstå vad hon säger, men det finns egentligen bara en grej som hon säger direkt fel. Det händer fortfarande väldigt ofta att hon tittar bedjande på en och gnäller att hon vill "hem", och det kan ju verka lite sorgligt, men hon menar att hon vill gå ut. Hon vill nästan alltid ut, och det är ju sunt och bra, så för det mesta går vi.
Det härliga med sommar och med att bo här på Moisö är att det är så lätt att gå ut och att det finns så oändligt mycket att göra.
- Man kan plocka hallon. Den saken har vi redan behandlat.
- Man kan "oppa!" på trampolinen. Helt på riktigt kan hon ju inte hoppa ännu, så mest springer vi runt-runt, men en del hoppliknande skutt har hon börjat ta. Om mormor finns i närheten vill Kia helst hoppa med henne, och då kommenderar hon "mamma pois!". Jag har många gånger tänkt att jag borde idka lite uppfostran och försöka lära henne det där om att alla ska få vara med, men faktiskt tar jag oftast gärna emot chansen att ta en liten paus. Komplicerad prioritering.
-Man kan "tunna", dvs. gunga. I babygungan, eller i vanliga gungan om någon håller i, eller i tarzan-gungan om man sitter i någons famn, eller med morfar i trädgårdsgungan och då kan man spänna ögonen i honom och beordra "hårt!".
-Man kan leka i sandhögen. Försökte komma på vad Kia har för uttryck för det, men har för mig att hon inte har något. Till sandhögen bara går man.
-Man kan rutscha. Men det är antingen tråkigt eller lite skrämmande. Jag vet inte vilket. I lekparkernas minsta rutschbana vågar och kan hon nog rutscha, men det kan hända att den vi har här är lite för hög.
-Man kan räfsa och kratta och "topa" (sopa) och plocka sten och klättra på stolar och kasta och sparka bollar och spana efter "bi!", "hunn!" och "tatt! där titta! äta mat! ".
-Men allra roligast är så klart att leka med vatten, och det roligaste av det roliga är att gå till "tanden" för att "timma". Trots (eller på grund av?) babysimmandet är Kia rädd för att doppa sig, och det där med att jag skulle ha henne i famnen och gå ut på djupare vatten vägrar hon. Men i knä-midjedjupt vatten kan hon stå och plaska hur länge som helst, och när man börjar prata om att gå upp så tycker hon alltid att "tunn tanna" (stanna en stund).
Den senaste veckan har Kia mest varit barfota, men hon tycker inte riktigt om när det sticker i fötterna, och dessutom är hon rädd för en del grejer, bland annat insekter (alla går under samlingsnamnet "mya") och "tatto" (traktorn, fast den är ju så klart också mycket fascinerande), så rätt ofta när vi är på väg någonstans vill hon "oppa tamm!" (upp i famnen). Här slits jag mellan "Aj! ryggen gillar inte, du får gå själv", "Här ska det inte sjåpas, du får gå själv" och "Nåmen visst, trygghet och närhet och känslan av att någon bryr sig och tar hand om en är viktigt för två-åringar. Jag bär dig." Jag gillar inte min oförmåga att vara konsekvent, men antagligen är slutresultatet en rätt så lämplig kompromiss.
Kia tycker också om att vara ute när det regnar och stormar och är uselt väder. Den inställningen skulle jag i teorin villa understödja, men jag måste ärligt medge att vi i allmänhet hålls inne då.
Edit 6.8: Jaha. Det visade sig att Kia visst kan hoppa riktigt på riktigt på trampolinen. Måste ju uppdatera.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar