Dagisstart 2.0

I morse kände jag mig nästan lika ynklig som i början av januari. Det var dags för dagisstart igen.

Efter så många veckor sommarlov att jag tappat räkningen, ytterst få ord finska och nästan noll kontakt med dagisfolket (bortsett från den supersnabba påhälsningen på måndag), så var jag lite rädd för att Kia skulle ha glömt hela stället och inte förstå ett ord av språket.

Plock bland saker jag funderade på:
- Nu när hon pratar en del och är van vid folk som förstår vad hon säger så kanske hon har svårare att kommunicera med personalen och de andra barnen än på våren då hon körde ett teckenspråk som var gångbart på både finska och svenska...
- Nu när hon är över ett halvt år äldre och förstår mer kanske hon också har svårare att acceptera förändringen!?
- Nu när hon inte mera är yngst och dagisets baby så kanske hon inte trivs lika bra! (Härriguud så idiotiskt tänkt!)

Vi gick till dagis. Jag var inte säker på att hon visste var hon var, eller att hon kom ihåg att de barn som klev in genom dörren samtidigt som vi (och som genast började paja och krama henne) var två av dem som hon lekt massor med på våren.

När hon förstod att jag tänkte gå och lämna henne kvar blev hon hjärtskärande ledsen. Hon grät sådär riktigt på riktigt som om hon kunde fortsätta gråta hela dagen.
Redan när vi vinkade åt varandra genom fönstret såg hon tappert behärskad ut, men jag var fortfarande orolig för hur främmande hon upplevde stället.

När jag hämtade henne flera timmar senare hittade jag en glad typ som satt och kiknade av skratt i en hög med andra ungar, iklädd enbart blöja och en T-skjorta som inte var hennes egen och med en cool tofs i håret som hon var väldigt stolt över.

På frågan vad hon gjort under dagen svarade hon - inte helt förvånande - "äta mat!" (Av personalen fick jag sedan den mer utförliga rapporten att hon bortsett från den första timmen hade varit på gott humör och helt tydligt både kommit ihåg rutinerna och förstått språket.)

Tjejen jag förde dit på morgonen var en ganska ängslig typ som ville "hoppa tamm" så fort vi skulle ta oss fram en meter. Tjejen jag hämtade därifrån sprang framför mig och visade vägen och hojtade "Kia tinga hårt!" (Kia springer hårt).

Resten av dagen har hon varit rätt hispig, och nu efter att hon somnat har hon vaknat och gråtit några gånger, och vi har inte ännu listat ut om hon kan ha ont någonstans eller om det är den överväldigande dagen som satt sina spår. Helt odramatiskt har det alltså inte varit, men igen SÅ mycket lättare än jag oroade mig för.