Jag är ett yngsta barn. De första kanske 15 åren av mitt liv tyckte jag att detta utgjorde den största orättvisan i världen; att jag måste vara yngst.
Sen insåg jag så småningom att det knappast finns något så självcentrerat, bortskämt och jobbigt som ett yngsta barn.
Efter det har jag försökt dämpa mig lite...
I vilket fall som helst så minns jag hur jag en gång under de där första 15 åren argt gormade åt min familj att "Ni får inte vara på bra humör när jag är så här arg!"
Idag är en dag när jag känner på samma sätt. Inte för att jag är speciellt arg, men jag tycker inte om att det finns en massa folk som verkar vara på bra humör. Missunnsamheten svävar som ett moln över mig. Sluta vara så jävla glada! Det här är en sådan där dag när jag för ovanlighetens skull faktiskt förstår den där omtalade Facebook-stressen: alla andra är så glada och lyckliga och springer maraton och bakar cupcakes och syr sina egna kläder och renoverar och inreder och lyckas perfekt i sitt föräldraskap och har kloka barn och strålande jobb och dessutom är de smarta och roliga och bra på att ta bilder och kan formulera sig så mycket bättre än jag och det är bara jag som är misslyckad och dum och självcentrerad och bortskämd och jobbig.
(Fast till och med idag anser jag att lösningen på problemet är att jag ändrar attityd, snarare än alla andra börjar censurera sina statusupdates och bloggar. )
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar