Vad kostar mest?

Via Hanna hittade jag ett klipp från svenska TV-nyheter (där hon själv är med) där det pratas babylåda (mammalåda).

För den händelse att länken i nåt skede slutar fungera, eller du inte orkade gå in och se det: klippet 
innehåller info om mammalådan, lite historia, lite innehåll, lite intervju med Hanna och lite intervju 
med Tua Kyrklund på FPA, lite bild av prinsessan Estelle iförd lådans halare och pipo och lite 
nyhetsklipp där britter förfasar sig (eller vad de nu gör) över att nyfödda prinsen tydligen förväntas 
sova i en låda.

Tua berättar att det ibland har varit tal om att lådan borde bli behovsprövad, 
men att det skulle bli dyrare att reda ut vem som behöver få den än att bara dela ut den åt alla.

Helt sjukt smart tänkt! Jag undrar hur många andra områden den där tanken borde tillämpas på. Att 
det faktiskt är enklare och billigare att hjälpa alla än att sätta massa tid och byrokrati på att reda ut 
vem som behöver hjälpen mest.

Nu vill regeringen gå in för att begränsa den subjektiva rätten till dagvård, dvs. det kommer inte mera att vara okej att ha sitt barn på dagis heltid ifall den ena föräldern är hemma (till exempel hemma med ett yngre barn eller arbetslös).

Jag förstår att under hårda tider måste alla dra sitt strå till stacken och spara. Men jag undrar; hur mycket kommer man faktiskt att spara på detta? Det är ju inte så att man tar bort rätten till dagvårdsplats helt (gudskelov!), utan skär ner den lite (jag har inte hittat uppgifter om hur mycket, dock). Bland de här barnen som är på dagis heltid trots att en eller båda föräldrarna är hemma finns barn som faktist på riktigt behöver vara på dagis heltid. Dessa barn behöver vi inte oroa oss för, har jag fått höra, för den subjektiva rätten till dagvård ska göras behovsprövad, så de barn som verkligen behöver få vara på dagis heltid (och de föräldrar som verkligen behöver få ha dem där) ska få vara det också i fortsättningen.

Hmm.. vem ska avgöra det? och hur mycket kommer inte det att kosta?

Jag gissar att rätt många föräldrar som har sitt barn på dagis fast de är hemma redan nu kör med färre och/eller kortare dagar. Bland de som inte gör det finns säkert rätt många som av en eller annan anledning behöver ha det så. Skulle man faktist spara hemskt mycket pengar på det här ens om man bortser från vad det kostar att räkna ut vem som hör till vilken kategori?

Nå, jag antar (och hoppas) att någon människa som är avsevärt mycket klokare än jag har räknat med alla aspekter och konstaterat att det här nu faktist är den bästa av dåliga lösningar. Åtminstone måste jag väl sätta mig in i saken mer innan jag kan utgå ifrån att det inte är så.

Fredag

Nedplitad diskussion:

K: Mommo emta toota!

G: Jo, det är sant. Mormor hämtade dig igår, på torsdag.

G: Vet du vad det är för dag idag?

K: häh?

G: Idag är det fredag!

K (skakar på huvudet): Nä-ä! Yvva!

(Inte helt långsökt.. Finns det en fre(j)dag måste det väl finnas en ylvdag. Och Ylva har ju faktist födelsedag idag, så nog är det väl en ylvdag, även om jag har hemskt svårt att tro att Kia har så bra koll.)

Sen spårade diskussionen ut till att handla om Tatto! Too tatto! Gäs kippa!

Slugt barn

Kia låg och viskade för sig själv: "Äiti tui hakimaan", "iti tui hakimaan" och sen fnittrade hon konspiratoriskt, och jag är helt säker på att hon fortfarande på daglig basis lurar dagisfolket att de enda "finska" ord hon uttalar högt är lippis och pipo. Bakom den söta, leende masken myser hon för sig själv och tänker "Jag kan prata hur mycket som helst, men det är så mycket roligare att tvinga er att gissa vad jag vill!"

Det blev en bra dag idag också!

Vi sparkade av oss sandalerna och spred ut klädesplagg i varierande mängd över backen. Redan efter 15 minuter gav jag upp alla försök att övertala Kia att hålla sig ifrån vattentunnorna. Vi grävde ner tårna i sanden, hoppade jämfota på trampolinen, gungade... och medan Kia sov under morföräldrarnas vakande öga hann jag paddla en sväng bland öarna.

Hisnande vyer

Det har varit ett helt exeptionellt bra veckoslut! Jag försökte blogga om varför, men det blev som med sådana där foton av hisnande vyer i alperna. De är inte så hisnande på bild.

Men jag kan ju avslöja att det handlat mycket om härligt väder, massvis med tankar och inspis, en sprudlande glad 2-åring, Sommarö-fiilis, bara fötter på dagg-vått gräs, många skratt och en jätteskön kvällspromenad genom den här lilla Olarsbyn som vi bor i.

Och det allra bästa är att veckoslutet fiilismässigt fortsätter ännu imorgon, för jag är ledig, och Kia är också ledig och vi ska ut till Moisö och njuta av fint väder. Kia lär ska ha sovit till 9 i morse. Tyvärr är jag rädd att fasadremppa-arbetarna väcker henne tidigare imorgon, men vem vet, kanske de också är lediga?

Men i och för sig...

...så kan jag tipsa er om det här blogginlägget. (Och det här om samma ämne av samma bloggare.)

För även om jag blir deprimmerad av allt ljusrött krusidulligt och hatar allt prinsessigt och "flickor ska vara söta och ljuva och fina och vackra" så förstår jag utan vidare vad hon säger.

Eller det behövs inte egentligen något "även om", för det hon säger är ingen motsättning till vad jag tänker. Tvärtom kanske hon säger just precis det jag tycker, men den andra sidan av det.

Jag säger att flickor inte ska behöva vara prinsessiga eller fina, hon påminner om att de ska FÅ vara det, och att man inte alltid behöver blanda in sina vegna tolkningar av fenomen som prinsessigt eller ord som fin, för det kan hända att barnet ser på dem på ett helt annat sätt.

Men fast jag vet det här så kommer jag nog att behöva bli påmind om det. Många gånger. 

Jaha.. Vad ska nästa blogginlägg handla om då?

Jag borde kanske inte ha skrivit det där förra inlägget, för nu känns det hemskt V I K T I G T vad jag skriver kommande inlägg om. Prestationsångest. Kanske måste bloggpausa några dagar.

Om att blogga om Kia

Nu har jag tänkt skriva det här inlägget så länge att det är bäst att jag slutar skjuta upp det.

Ingen har (öppet åtminstone) ifrågasatt mitt bloggande om Kia, men många funderar ju nog sådär i största allmänhet (jag också) på var gränsen går för hur mycket man får skriva om en annan, riktig, levande person som inte kan opponera sig. Och ibland stockar sig mitt Kia-bloggande i halsen på mig och jag blir illamående för att den här bloggen så totalt uteslutande handlar om henne.

Jag är inte speciellt rädd för att någon idag eller i framtiden ska använda information ur den här bloggen för att skada Kia eller mig eller någon annan. Det är säkert en teoretisk möjlighet, men det känns långsökt.

Jag är inte heller speciellt rädd för att Kia sen när hon lär sig läsa ska gå in här och bli sårad eller ledsen eller upprörd eller känna sig kränkt. Jag hoppas tvärtom att hon ska tycka det är roligt att läsa om sig själv och sin familj, och om hon hittar något här som sätter allvarligare funderingar i huvudet på henne så hoppas jag hon vågar fråga mig om det.

Ibland händer det att jag sitter och tänker; "Kan jag faktist skriva såhär? Tänk om någon av hennes skolkamrater hittar det om 10 år och får för sig att mobba henne för det." Det känns ändå också lite... fantasilöst? Skärp er! liksom. Man kan inte mobba en människa för att hon varit två och haft en fånig mamma. Det har ALLA.

Så mina funderingar handlar egentligen inte om en rädsla för att kränka hennes integritet. (Lite känns det som om en två-åring kanske inte ens HAR så mycket integritet att kränka. Eller är det i och med det resonemanget jag kränker allra mest?) 

Det är egentligen mest balansen jag funderar på.

Varför känns det så mycket lättare att blogga om Kia än att blogga om något annat? Är det inte lite snedvridet? Kränkande eller inte; varför tycker jag det är okej att berätta så mycket om Kia när det känns så svårt (eller ointressant?) att tala om mig själv?

Jag har inte räknat, men jag gissar att 95% av bilderna i bloggen föreställer Kia, och av de resterande 5 % är största delen säkert framtvingade för att skapa någonsorts balans. Varför laddar jag obehindrat upp bild efter bild på Kia när det tar så emot att sätta upp en bild där någon annan - eller jag själv - figurerar.

Och det fånigaste är att det känns som om det här inte är MIN blogg mera. Det här har blivit Kias blogg. Blir hon i framtiden mobbad för något som står här så är det inte de otaliga berättelserna om henne själv som är orsaken, utan de förvirrade och fåniga inläggena som jag skapat då jag försökt blogga om något annat. Om det är något som är kränkande för henne så är det blogginläggen som jag skriver om mig själv, eftersom de tvingar fram en koppling mellan henne och tankar och åsikter som inte är hennes.

Jag får ibland lust att kasta hela bloggen i väggen. Som till exempel när jag inledde de där "saker Kia gör just nu"-inläggen. Jag försöker tänka mig att någon, till exempel min mamma, skulle börja skriva en blogg som till 95% handlar om MIG. "Saker Gunilla, 33 år, gör just nu" med ingående beskrivningar av när jag stiger upp på morgnarna och vad jag har för frukostrutiner samt information om att jag brukar gå från Kampen till jobbet i bortre Tölö. (Det brukar jag förresten. Det är jätteskönt!)

Jag skulle antagligen inte känna mig kränkt, men kanske lite uthängd. Det skulle vara jätte intressant (för mig personligen alltså) och säkert tidvis nedslående att läsa om mitt liv sett med någon annans ögon. Men framförallt skulle det kännas helt absurt. På samma sätt känns det ibland helt absurt att fundera på hur ingående Kias liv finns dokumenterat här.

Jag tänker inte sluta skriva om Kia. Inte alls. Men kanske försöka, ens tidvis, skapa någon form av balans. Tvinga mig att skriva lite mer om något annat. Och jag tänker sluta leva i villfarelsen att det ändå bara är Kia folk vill läsa om. (Eller, det kanske inte är en villfarelse, men jag tänker sluta bry mig...)

Jag tänkte avsluta med en bild på mig själv, men vet ni, jag tog tre stycken och ratade dem alla. Lite övning behövs alltså.

Bra tisdag!

Vilken bra dag det blev det här!

Jag är riktigt positivt överraskad och full av inspiration. 

Det enda som lite stör är att jag valde att inte promenera hem från Stensvik.

Scouter är nog bra typer, och ett besök i Karis nu och då verkar göra gott.

När jag kom hem alldeles nyss möttes jag av ett glatt tjut från spjälsängen, vilket var roligt för mig, men lite enerverande för husets andra förälder, som tydligen just gått och hoppats på att barnet äntligen somnat.

Så nu kör vi då de sedvanliga:

- mea tatti (mera vatten)

- mamma kia (snälla mamma, kan du klia mig under foten)

och

- tette på (täcke på)

på repeat. Får se hur länge det fortsätter.

Nya nalle som Kia fick igår har varit med hela dagen och sover nu viktigt på dynan.

Grejer jag tänkt blogga om - ett urval

Argh! Bloggstop igen! (Bortsett från igår då alltså.) Jag tycker ju inte att jag alltid måste blogga, men jag har velat blogga, och jag har haft saker att skriva om (problemet är att de känts helt meningslösa när jag haft tid att skriva om dem). Jag har tänkt skylla på tröttheten som drabbade mig efter att jag stigit upp kl.6 flera dagar i följd, jobbat hela dagen och sedan umgåtts med Kia på kvällen, men jag insåg att det ju är så min vardag ser ut och att det bara är att skärpa sig lite och gå och lägga sig tidigare om kvällarna.

Jag har tänkt blogga om att första hela dagisveckan inte var helt smärtfri. På dagis trivdes Kia bra, men detdär med att gå dit och bli lämnad där var definitivt inget kul. Hon storgrät från den stund hon vaknade till ca en halv minut efter att man stängt dagisdörren efter sig. Det är såklart tröstande att veta att hon är glad hela resten av dagen, men det känns så fel att tvinga dit henne när hon så tydligt visar att hon just då inte vill.

Jag har tänkt blogga om den där olustkänslan som fyller en när telefonen ringer och man ser att det är från dagis. Jag har inte speciellt dramatisk fantasi. Jag får inte för mig att Kia dött eller körts i ilfart till sjukhus, så det är inte med kallsvetten rinnande och paniken stockande sig i halsen som jag svarar. Men det är ju ändå aldrig något alltigenom roligt de har att berätta. Min första tanke är alltid "Nej! Nu har hon fått spysjuka!" 

Jag har tänkt blogga om hur jag försökt shoppa kläder åt Kia, men gett upp direkt då jag fått syn på utbudet. Jag har bloggat om det många gånger så jag behöver kanske inte göra det alltför ingående igen, men jag blir SÅ LEDSEN av avsaknaden på mellanting. Pojkig blir inte automatiskt neutralt bara för att man sätter plagget på en flicka. 

Jag har tänkt blogga om hur otroligt skönt för huvudet det var att gå ut och äta sallad och dricka öl på Tin Tin Tango en onsdagkväll efter jobbet med scoutkompis-Anna. Trots att våra samtalsämnen mest berörde homofobi, genusfrågor, våldtäkt, miljöförstöring och jordens undergång i största allmänhet så kände jag mig så otroligt uppfriskad i hjärnan efteråt. Jag undrar om jag en enda gång på två år haft ett (icke jobbrelaterat) samtal som så lite har handlat om Kia.

Och idag har vi hämtat italienska faster Ulla-Britt från flygfältet och kört henne till någon annans faster Anna i Kyrkslätt och på köpet träffat härliga glada släktingar. Jag insåg att jag riktigt mycket vill fara ut och resa, men att jag inte vet vart, och att vi oftare borde komma ut och träffa folk.

Sand

Vi har varit i Hangö hela veckoslutet. Det betyder sand, sand, sand överallt. I kajaken, i sovsäcken, i barnvagnen, i kläderna och nu i stora högar på golvet.
Det har också betytt regn och sol och blåst.
Vi var alltså på Hanko Seakayak Gathering med ca 300 andra paddlare.

Själv paddlade jag bara en gång, men det var desto coolare, för det var nattpaddling och det var mörkt på riktigt. När jag anmälde mig till kursen hette den "solnedgångspaddling" och jag reflekterade aldrig över att det skulle bli mörkt. Under genomgången innan vi for ut hann jag bli riktigt nervös när instruktören talade om hur svårt det är att hålla balansen när man inte ser vågorna, hur svårt det är att navigera när man inte ser landmärkena och hur skrämmande hela situationen kan bli Men sen var det bara coolt. Spännande på ett bra sätt. En bidragande orsak kan såklart vara att det var månsken och att det fanns en enorm upplyst Hangö hamn och att det nu inte blev helt mörkt.

Vi sov ju såklart i tält, men så här med facit på hand så var det kanske inte så lyckat. Första natten sov Kia relativt okej, men jag själv insåg att det är nästan omöjligt att sova helt utan dyna. Andra natten byggde jag dyna av några tröjor och skulle ha sovit som en stock, men då vaknade Kia istället flera gånger och gallskrek i flera minuter. Det var ju synd om både henne och oss, men framförallt skickade jag en medlidsam och ursäktande tanke till våra tältgrannar som antagligen låg och svor över idioter som släpar med sig sina tvååringar på en paddlingsträff.

Förlåt!

Dagisstart 2.0

I morse kände jag mig nästan lika ynklig som i början av januari. Det var dags för dagisstart igen.

Efter så många veckor sommarlov att jag tappat räkningen, ytterst få ord finska och nästan noll kontakt med dagisfolket (bortsett från den supersnabba påhälsningen på måndag), så var jag lite rädd för att Kia skulle ha glömt hela stället och inte förstå ett ord av språket.

Plock bland saker jag funderade på:
- Nu när hon pratar en del och är van vid folk som förstår vad hon säger så kanske hon har svårare att kommunicera med personalen och de andra barnen än på våren då hon körde ett teckenspråk som var gångbart på både finska och svenska...
- Nu när hon är över ett halvt år äldre och förstår mer kanske hon också har svårare att acceptera förändringen!?
- Nu när hon inte mera är yngst och dagisets baby så kanske hon inte trivs lika bra! (Härriguud så idiotiskt tänkt!)

Vi gick till dagis. Jag var inte säker på att hon visste var hon var, eller att hon kom ihåg att de barn som klev in genom dörren samtidigt som vi (och som genast började paja och krama henne) var två av dem som hon lekt massor med på våren.

När hon förstod att jag tänkte gå och lämna henne kvar blev hon hjärtskärande ledsen. Hon grät sådär riktigt på riktigt som om hon kunde fortsätta gråta hela dagen.
Redan när vi vinkade åt varandra genom fönstret såg hon tappert behärskad ut, men jag var fortfarande orolig för hur främmande hon upplevde stället.

När jag hämtade henne flera timmar senare hittade jag en glad typ som satt och kiknade av skratt i en hög med andra ungar, iklädd enbart blöja och en T-skjorta som inte var hennes egen och med en cool tofs i håret som hon var väldigt stolt över.

På frågan vad hon gjort under dagen svarade hon - inte helt förvånande - "äta mat!" (Av personalen fick jag sedan den mer utförliga rapporten att hon bortsett från den första timmen hade varit på gott humör och helt tydligt både kommit ihåg rutinerna och förstått språket.)

Tjejen jag förde dit på morgonen var en ganska ängslig typ som ville "hoppa tamm" så fort vi skulle ta oss fram en meter. Tjejen jag hämtade därifrån sprang framför mig och visade vägen och hojtade "Kia tinga hårt!" (Kia springer hårt).

Resten av dagen har hon varit rätt hispig, och nu efter att hon somnat har hon vaknat och gråtit några gånger, och vi har inte ännu listat ut om hon kan ha ont någonstans eller om det är den överväldigande dagen som satt sina spår. Helt odramatiskt har det alltså inte varit, men igen SÅ mycket lättare än jag oroade mig för.

Onödigheter i tidningen

De senaste dagarna har homosexualitet varit på tapeten i HBL, närmast på debattsidorna. Det är inte de homosexuellas rättigheter som debatteras, utan vilken mängd mediabevakning* som är lämplig. En del tycker att homosexuella får finnas men inte synas, andra tycker att de nu till och med får synas, men måste de synas så mycket och finns det nu inte viktigare saker att skriva om? och så finns det såklart en massa människor som tycker att mediabevakningen är bra.

Själv hade jag inte alls märkt att medierna uppenbarligen svämmar över av homon, men nu när jag blivit upplyst om saken så sällar jag mig till den sista gruppen.

Jag tycker att så länge de homosexuella inte har samma rättigheter som de heterosexuella så är det bra att man skriver om det, jag tycker framför allt att så länge bilder och texter kring homosexualitet provocerar så behövs provokationen, och jag är fullt medveten om att det helt säkert finns viktigare saker att skriva om och annat som också borde lyftas upp i lika hög eller till och med högre grad, för det kommer det alltid att finnas, vad man än skriver om. Det är klart att varje mening som skrivs om en sak är bort från något annat, och det är såklart synd, men det finns alldeles för många saker som är så viktiga att vi inte får sopa dem under mattan med argumentet att de inte är allra viktigast.

Men jag började fundera på vilka saker jag själv tycker att det skrivs för mycket om. Vilka saker tycker jag att man kunde skippa till förmån för annan rapportering. Jag kom på det direkt;

Sport!

Varenda eviga dag! Två-tre uppslag i tidningen och ofta minst en notis på första sidan. Enorma bilder av svettiga män (Här finns också utrymme för genusrelaterad upprördhet om man så vill.) som slåss om en boll eller kämpar fram i skidspåret,  och jag frågar mig på vilket sätt det kan vara viktigt för någon. De som bryr sig har ju högst antagligen redan sett det på TV. (Och har de det inte så har de "tagit det på band" och vill absolut inte på förhand få veta hur det går.)

Jag tycker man kunde skippa sportsidorna helt och hållet och ersätta dem med något viktigare. Samtidigt tycker jag att det jag tycker inte ska få påverka medieflödet. Jag tycker det är konstruktivt att komma med förslag om vad man borde skriva om. Jag tycker inte det är konstruktivt att joma om saker man inte borde skriva om.

(Och om det nu var någon som (med all rätt) tycker att jag ju just varit precis så icke konstruktiv så vill jag påpeka att det handlade om att prove a point.)

* jag måste medge att jag inte har koll på användningen av orden media/medie, förutom att jag vet att jag antagligen använder dem fel.

Grejer Kia gör, del ööh... 5?: äter

Joppe handlar i Skärgårdsbutiken med Kia. Kia rusar tvärs igenom butiken till stället där de har färskpasta, tar ett paket,  springer med det till kassan och ropar "Mat!"

Kia gillar mat! "Kia omm petta" kan hon till exempel säga. Men det finns också saker hon inte gillar. Gröt hör till en av dem. "Kia nä omm!" sade hon med eftertryck när jag frågade om vi skulle äta gröt till kvällsmat. Nå, man kan knappast klandra henne. Hon åt gröt till morgonmål och kvällsmat dagligen i typ ett år, så hon kanske har sin kvot fylld.

För några dagar sedan bjöd jag på blomkålssoppa till lunch. Hon åt utan minsta protester upp allt. Följande dag lekte hon ute med mormor medan jag lagade mat. När jag gick ut för att hämta henne kom hon rusande och hojtade "maat!" Sen stannade hon tvärt och tittade misstänksamt på mig och sade bestämt "äta toppa nä". Tydligen inte enbart positiv upplevelse, den där blomkålssoppan.

Plock bland Kias "mat"-ord och uttryck:
- tuiss (russin)
- tatt (glass)
- tast (saft)
- tapa pimba (svarta vinbär)
- töna pimba (röda vinbär)
- majs
- böna
- eppi (äppel)
- ott (ost)
- tatten (vatten)
- hett
- nä hett meja
- Kia mätt!
- Kia tatta (tacktack) (mamma tatta, pappa tatta, mommo tatta = sluta snarvla och kom och lek!)

Skulle behöva större säng?

Jag rensar lite i Kias säng inför den begynnande flytten hemåt. Hittar förutom det självklara (täcke, dyna, lakan):
- Mumi
- Puppu
- Najje
- en namnlös groda
- en luggsliten hund (som någon gång varit min) med en tygblöja på (inspirerat av "Mats böja")
- en blå mus (som också någon gång varit min)
- en av husets många Maria-dockor
- en extra dyna med muminmotiv
- Max dockvagn-boken
- Sune tar semester-boken
- Viggos bok
- en tom halvliters jaffa-flaska
- två koppar, en liten tallrik och en kastrull ur några olika leksaksserviser i plast
- en liten megafonliknande grej som hör till J:s telefonhögtalarförstärkare.
- två pusselbitar

Morgonvemod

Kia ligger ännu och sover i ljuset som silar in mellan trädkronor, smutsiga fönsterrutor och de tjusiga bruna svampgardinerna.

Jag borde väcka henne, för imorgon ska hon upp vid sju-tiden, och ju längre hon sover idag, desto svårare blir det imorgon, känns det som. Men jag fastnade i ett nu-är-sommaren-slut-och-den-långa-vintern-börjar-vemod.

Imorgon vaknar vi inte här inanför svampgardinerna, utan i Olars innanför fasadrenoveringsskynkena och bygg-bullret.

Och så fort hon vaknat ska hon iväg till dagis där hon inte varit på en och en halv månad. Undrar hur hon tar det.

Och på måndag börjar också jag jobba, och så är hela familjen tillbaka i vardagen igen. Lite funderar jag på om vi ändå kunde fortsätta bo här, och nog skulle det säkert gå. Det finns ju många som har minst lika långa dagisresor, och i vårt fall ligger dagis ändå på väg till jobbet. Men är man bortskämd med 200 meter så kanske 15 kilometer känns för mycket.

Grejer Kia gör just nu, del 4: inomhus

Inne gillar Kia att "tita" (rita) och "kippa" och då behöver hon "pappi". (Hon klipper så att hon håller i saxen med båda händerna och så behöver hon assistans av någon som håller i pappret.) Lyckligtvis tycker hon inte att klippandet är roligt i längden, så ganska snart hörs ett "nä kippa meja".

Dessutom bygger hon en hel del med lego (duplo) och tågbana. Det är kul, för då får man bygga själv också...

En tid sysslade hon mycket med att duka och servera Kia-mat åt folk;  "mommo ha där, pappa ha där, mottertitti ha där".

Annars gör vi inte så mycket inne. (Utom äter, som säkert får ett eget inlägg om jag orkar och hinner så långt.) Så gott som alla Kias lekar slutar ganska snabbt med att hon kliver upp och säger "hem!".

Händelserik dag

Idag har följande hänt:

- Vi har lekt i Olars-parken och träffat ett gäng från Kias dagis. Kia var ganska förbryllad.

- Kia och jag har ätit lunch hem-hemma för första gången på säkert en månad. Kia var rätt så ängslig hemma. Jag vet inte om det är hemmet som känns ovant eller om det är fasadrenoveringen som gör henne bekymrad. Överlycklig blev hon i alla fall av att återse sin matstol.

- Efter lunch fick vi sällskap av Joppe på tvåårsgranskning på rådgivningen. Efter allt ifrågasättande av hälsovårdarna tidigare så kan jag konstatera att vår nuvarande hälsovårdare är helt bäst. Har jättebra hand med barn och är genuint intresserad av såväl barnets som föräldrarnas välmående.
Något annat speciellt att rapportera finns väl inte. Kia är så stor som hon ska enligt sin egen kurva och kan det som en tvååring förväntas kunna.

- När vi kom ut från rådgivningen var Kia redan riktigt trött, så hon somnade såklart i bilen och sov de 15 minuter som det tog att köra till Moisö, och lät sedan bli att somna om i vagnen, så dagssömnen blev lite kort. Jag gick hoppfullt en lång vagnpromenad ändå och bongade inte mindre än fem pyttesmå snokar på vägen. Alla verkade överkörda vid första anblicken, men när jag gick tillbaka samma väg kunde jag konstatera att minst tre av dem nog rörde på sig.

- Det var en bra dag för två-årsgranskning också för att Joppe och jag idag har varit gifta i två år. Det blev inte så mycket möjligheter att fira det, men det känns bra i alla fall!

- Och för en stund sedan gick jag för att ta ett snabbt kvällsdopp. Det var obeskrivligt skönt och blev en längre simtur.

Grejer Kia gör just nu, del 3: utomhus

Kia pratar allt mer. Ofta får man fundera en stund och använda sin fantasi för att förstå vad hon säger, men det finns egentligen bara en grej som hon säger direkt fel. Det händer fortfarande väldigt ofta att hon tittar bedjande på en och gnäller att hon vill "hem", och det kan ju verka lite sorgligt, men hon menar att hon vill gå ut. Hon vill nästan alltid ut, och det är ju sunt och bra, så för det mesta går vi.

Det härliga med sommar och med att bo här på Moisö är att det är så lätt att gå ut och att det finns så oändligt mycket att göra.

- Man kan plocka hallon. Den saken har vi redan behandlat.

- Man kan "oppa!" på trampolinen. Helt på riktigt kan hon ju inte hoppa ännu, så mest springer vi runt-runt, men en del hoppliknande skutt har hon börjat ta. Om mormor finns i närheten vill Kia helst hoppa med henne, och då kommenderar hon "mamma pois!". Jag har många gånger tänkt att jag borde idka lite uppfostran och försöka lära henne det där om att alla ska få vara med, men faktiskt tar jag oftast gärna emot chansen att ta en liten paus. Komplicerad prioritering. 

-Man kan "tunna", dvs. gunga. I babygungan, eller i vanliga gungan om någon håller i, eller i tarzan-gungan om man sitter i någons famn, eller med morfar i trädgårdsgungan och då kan man spänna ögonen i honom och beordra "hårt!".

-Man kan leka i sandhögen. Försökte komma på vad Kia har för uttryck för det, men har för mig att hon inte har något. Till sandhögen bara går man. 

-Man kan rutscha. Men det är antingen tråkigt eller lite skrämmande. Jag vet inte vilket. I lekparkernas minsta rutschbana vågar och kan hon nog rutscha, men det kan hända att den vi har här är lite för hög. 

-Man kan räfsa och kratta och "topa" (sopa) och plocka sten och klättra på stolar och kasta och sparka bollar och spana efter "bi!", "hunn!" och "tatt! där titta! äta mat! ".

-Men allra roligast är så klart att leka med vatten, och det roligaste av det roliga är att gå till "tanden" för att "timma". Trots (eller på grund av?) babysimmandet är Kia rädd för att doppa sig, och det där med att jag skulle ha henne i famnen och gå ut på djupare vatten vägrar hon. Men i knä-midjedjupt vatten kan hon stå och plaska hur länge som helst, och när man börjar prata om att gå upp så tycker hon alltid att "tunn tanna" (stanna en stund).

Den senaste veckan har Kia mest varit barfota, men hon tycker inte riktigt om när det sticker i fötterna, och dessutom är hon rädd för en del grejer, bland annat insekter (alla går under samlingsnamnet "mya") och "tatto" (traktorn, fast den är ju så klart också mycket fascinerande), så rätt ofta när vi är på väg någonstans vill hon "oppa tamm!" (upp i famnen). Här slits jag mellan "Aj! ryggen gillar inte, du får gå själv", "Här ska det inte sjåpas, du får gå själv" och "Nåmen visst, trygghet och närhet och känslan av att någon bryr sig och tar hand om en är viktigt för två-åringar. Jag bär dig." Jag gillar inte min oförmåga att vara konsekvent, men antagligen är slutresultatet en rätt så lämplig kompromiss.

Kia tycker också om att vara ute när det regnar och stormar och är uselt väder. Den inställningen skulle jag i teorin villa understödja, men jag måste ärligt medge att vi i allmänhet hålls inne då.

Edit 6.8: Jaha. Det visade sig att Kia visst kan hoppa riktigt på riktigt på trampolinen. Måste ju uppdatera.

Sovit i tält

Jag har slutat sura. :)

Igår slog vi upp ett tält på gården. Kia var väldigt ivrig och skulle hjälpa till och släpade med stort besvär fram en trädgårdsstol och klättrade upp i den och ställde sig och vinglade, och det var först då som jag insåg att hon såklart trodde att vi skulle sätta upp ett fest-tält i stil med det som stått på gården i några veckor.

Vi satt upp vårt helt annorlunda tält och Kia accepterade det också. Så fort det var uppsatt kröp hon in, lade sig i ett hörn och sa "natinati".

När vi sedan släpat ned sovsäckar och täcken och dynor och ätit kvällsmat och borstat tänderna var det då dags att gå och lägga sig. Det tog nog väldigt länge innan Kia slutade studsa upp stup i kvarten för att böka omkring, hoppa, bädda åt Pupu eller liknande, men det har det gjort annars också de senaste veckorna, så jag vet inte om det nu egentligen var tältsovandets fel.

Kia har en sovsäck, men att få henne att hållas i den funkar inte. Eventuellt kunde man försöka peta in henne i den efter att hon somnat, men ganska snabbt krälar hon ur den också i sömnen. Så knepet är att ha ett täcke som man slänger över henne när hon äntligen somnat, och sedan göra om samma procedur varje gång man vaknar till.

Hur länge det tog innan vi äntligen alla hade somnat vet jag inte, men i morse sov vi till 9.

Kia har förberett sig med pannlampa.

Det är så synd om mig buhuu gnällgnäll

Jag är ett yngsta barn. De första kanske 15 åren av mitt liv tyckte jag att detta utgjorde den största orättvisan i världen; att jag måste vara yngst.

Sen insåg jag så småningom att det knappast finns något så självcentrerat, bortskämt och jobbigt som ett yngsta barn.
Efter det har jag försökt dämpa mig lite...

I vilket fall som helst så minns jag hur jag en gång under de där första 15 åren argt gormade åt min familj att "Ni får inte vara på bra humör när jag är så här arg!"

Idag är en dag när jag känner på samma sätt. Inte för att jag är speciellt arg, men jag tycker inte om att det finns en massa folk som verkar vara på bra humör. Missunnsamheten svävar som ett moln över mig. Sluta vara så jävla glada! Det här är en sådan där dag när jag för ovanlighetens skull faktiskt förstår den där omtalade Facebook-stressen: alla andra är så glada och lyckliga och springer maraton och bakar cupcakes och syr sina egna kläder och renoverar och inreder och lyckas perfekt i sitt föräldraskap och har kloka barn och strålande jobb och dessutom är de smarta och roliga och bra på att ta bilder och kan formulera sig så mycket bättre än jag och det är bara jag som är misslyckad och dum och självcentrerad och bortskämd och jobbig.
(Fast till och med idag anser jag att lösningen på problemet är att jag ändrar attityd, snarare än alla andra börjar censurera sina statusupdates och bloggar. )

Grejer Kia gör just nu, del 2: sjunger

Kia gillar musik. Hon shake'ar loss till sommarprat-signaturmelodin på yle, till AngryBirds-musiken, och ibland till vilket som helst fågelkvitter.

Hon tycker också om att sjunga, eller dvs. lyssna när någon annan sjunger. Rörelse-låtar är mest pop just nu, och hon klarar alla rörelser till imse-vimse-spindel, ibland till och med i rätt ordning. Fast imse-vimse ska absolut sjungas på finska, av någon okänd men rätt så välkommen anledning. "Hamma-hamma" heter den då.
En annan favorit är "pappas tilla tåta" (Pappas lilla kråka. Jag sjunger ibland prästen av ren distraktion och då blir det gnäll.)

Grejer Kia gör just nu, del 1: läser böcker

Hmm.. Jag tänkte mig en serie inlägg om vad Kia 2 år gillar att göra. Sådär så jag senare kan gå tillbaka och kolla hur hennes liv sett ut sommaren 2013.
Men när jag ser den där rubriken så tänker jag att den är urtypen för en rubrik som en mammabloggkritiker skulle lyfta upp som en otänkbar parodi på mammabloggsinlägg.
Men om jag lovar att ganska snart skriva det där inlägget om hur jag tänker om att blogga om Kia så kanske jag kan skriva de här inläggen just så här nu.

Kia gillar att läsa.  (Titta bot!)
Bäst funkar böcker med en stor bild och en kort mening per sida, typ Mats böja (Max blöja) och Tatti bot (Katti-boken=Kattungen Katti). (Några gånger har vi bläddrat i Kalle Ankas pocket. Jag försöker introducera henne till Knatte, Fnatte och Tjatte, och så har hon noterat att farbror Joakim har hatt. Dessutom pekade hon på Oppfinnar-Jocke och sa Pappa!)

Kia läser för apan.