Scoutinlägget

Idag har jag följt med två mycket olika scout-relaterade diskussioner.

Den ena handlar om kårens julfest och om hur roligt det var med julfester "då när vi var små" och hur viktigt det är att också de scouter som nu är små får en rolig julfest. Den diskussionen gjorde mig på gott humör.*

Den andra handlar om scoutpolitik, pengar och kommunikation (eller snarast bristen på) på riktigt hög nivå, och den diskussionen är rätt så obehaglig. Kanske mest obehagligt att den måste föras över huvudtaget, och att det verkar som om diskussionsparterna inte ens är helt överens om vad det är de diskuterar.

Och jag har funderat på hur otroligt lite de två diskussionerna påverkas av - eller påverkar - varandra, trots att de på något sätt borde ha allt med varandra att göra.

Det är för de där små (och lite större) scouterna som hela rörelsen finns till, och jag tycker det är så otroligt synd att det ska bråkas så mycket om hur kulisserna ska se ut.

Just nu är jag mammaledig från getingboet och kan betrakta det på lite lite avstånd, men surret ger också mig huvudvärk.

* Det enda jag kommer ihåg från julfesterna när jag var liten (bortsett från de luciatåg som jag vägrade delta i för jag hade sådan rampfeber) var någon form av dragqueen-skönhetstävlings-show som ett gäng unga ledare höll. Där ser man vad man minns.

Sovmorgon

Jag insåg att jag klagat mycket på att Kia somnar så sent på kvällarna (igår kändes 23:30 som lyxigt tidigt), men inte med många ord nämnt den andra sidan; att hon sällan vaknar före 9 på morgonen. Idag sov vi till exempel till 9:40.

Jag har funderat på om jag borde börja väcka henne tidigare för att råda bot på problemen i andra ändan av dagen, men de gånger jag försökt hittills så har det inte haft någon som helst effekt. Ibland för att hon ändå somnar sent på kvällen, men ofta för att hon helt enkelt inte vaknar, trots försöken. Två gånger stod jag idag och pratade högljutt med henne och kittlade henne lite snällt, men hon knep envist fast ögonen och sov vidare.

Nå, imorgon blir det väckningsförsök i alla fall. Annars försover vi oss från babyrytmiken.

Förlåt! Det har blivit lite tunnsått med bilder. Jag ska bättra mig!

EC

Jag funderade länge på om jag faktist vill skriva det här inlägget, eftersom det indirekt handlar bara om kacka och det känns liksom bokstavligen inte rumsrent. Men jag insåg att jag gärna vill ha inlägget för framtida bruk, så om vi kommer överens om att jag skriver det i alla fall, och så får ni helt enkelt låta bli att läsa om ni tycker det är äckligt eller bara i största allmänhet ointressant. Jag lovar att nästa inlägg ska handla om något annat.

EC = elimination communication = blöjfri baby = vessahätäviestintä (som vanligt tar finskan poängen för bäst beskrivande term).

EC handlar så att säga om omvänd potträning. Det är inte barnet som ska lära sig att förstå vad en potta är och hur den ska användas, utan det är föräldrarna som ska lära sig att förstå när barnet har behov och då erbjuda honom/henne en potta, eller liknande, att göra behoven i istället för blöjan. De mest inbitna EC-föräldrarna börjar med detta från barnets första levnadsdag och deras barn har i stort sett aldrig blöja, medan många barn nog har blöja helt som vanligt, men föräldrarna strävar efter att så många som möjligt av blöjorna ska vara onödiga. Som bieffekt lär sig ofta barnet vad det handlar om och förtydligar sina signaler.

Fördelen för barnet är ju att han/hon slipper ha våt blöja (och då i vissa fall slipper ha blöja helt och hållet). Fördelen för föräldrarna är att de slipper tvätta tygblöjor och/eller kan spara in en del på engångsblöjorna. Fördelen för både barn och föräldrar är att blöjavvänjningen (den "riktiga" potträningen) ofta sker mycket tidigare och går mer eller mindre av sig själv. (Nackdelen med metoden är att det kräver en hel del jobb och koncentration, kan orsaka stress och dåligt samvete hos såväl föräldrar som barn, och kan bli lite besvärligt när barnet ska ryckas iväg mitt i någon spännande lek, istället för att han/hon skulle få göra sina behov i blöjan i lugn och ro och leka färdigt.)

Jag läste om EC under graviditeten och tyckte det lät lite småroligt och bestämde mig för att testa på det, men inte ta någon som helst stress ifall det inte fungerar.

Jag har ju klagat en hel del på att jag inte kan tyda Kias signaler, och det gäller såklart också det här, så de första månaderna lät jag EC:andet vara helt och hållet. Jag började lite försiktigt för ca två månader sedan när Kia hade haft samma blöja på sig i några timmar och den ändå var helt torr och jag gissade att det betydde att hon skulle behöva kissa ganska snart. Det visade sig att jag hade rätt. Efter det EC:ade jag sporadiskt vid blöjbyten. Ibland fungerar det, ibland inte.

Det ledde ändå ganska snabbt till att hon helt tydligt började förstå vad det är frågan om. Hon verkar inte tycka det har så stor betydelse om hon kissar i wc:n eller i blöjan (eller på skötbordet), men det tycker jag inte heller, så det är hur ok som helst. Och nu har jag så småningom börjat lyckas tyda hennes kacka-signaler, och Kia och jag har med gemensamma krafter den senaste veckan lyckats undvika fyra kacka-blöjor.

Jag får en sådan där underlig euforisk känsla när det lyckas. Självfortroendehöjande upplevelse. Ett tecken på att jag varit borta från arbetslivet och den vanliga vardagen för länge?

Nu väntar jag med spänning på att se hur det fortsätter. Blir vi bättre på det? Kan vi snart glömma allt vad kacka-blöjor heter? Eller kommer vi att ramla tillbaka till läget då jag inte har någon aning om när hon behöver göra vad?
Jag återkommer med rapport, men lovar att inte göra det för ofta.

Banankaka

Jag hittade ett recept på en sockerfri banankaka, som lär ska vara super att ge åt barn om man vill ge dem något gott men inte vill att de ska äta socker. Jag blev inspirerad och har idag testat det.

Bedömning: Om Kia redan skulle äta "riktig" mat så skulle hon få leva på banankaka resten av veckan, för jag skulle helst slippa äta upp den själv.

Men jag tror ändå jag ska baka den igen sen när hon kan äta av den. Kanske hon tycker det är gott.

Recept:

2 ägg
50 g margarin
1 dl mjölk
3 dl mjöl
1,5 dl bakpulver
3 övermogna bananer, mosade

Vispa äggen pösigt. Smält margarinet och blanda i mjölken. Häll mjölk-margarinblandningen i äggskålen och blanda. Rör i mjöl-bakpulverblandningen. Vänd i de mosade bananerna.
Häll i en smord och bröad form och grädda i ugnen 200 grader i ca 25 minuter.

Telefontant

Jag lider inte direkt av telefonskräck, men nog kanske lite telefonobehag. Jag har en mental snooze-knapp för telefonsamtal; tänker "NU borde jag ringa! men äh, jag väntar fem minuter."

Men idag lyckades jag motivera mig själv att ringa igenom halva min telefonbok på ca en halv timme. Moroten var att ifall jag sköt upp ringandet till senare på kvällen så skulle alla jag försökte nå vara på fest och småberusade, och eftersom de alla är över tio år yngre än jag och har varit mina vargungar så tycker de det är så genant att jag kommer på dem med att dricka annat än saft.

Jag besparar dem mer än gärna den plågan, men känner att jag har fått tant-stämpel.

Hon har tår!

Det här inlägget är knappast intressant för någon annan än mig själv. Men det är MIN blogg!

Kia är inne i en period när hon har riktigt svårt att förstå att det är natt och att man ska sova. Igår somnade hon först efter 12. När hon har tänkt somna idag vet ännu ingen.
Jag är ganska trött på det, för nattningsproceduren äter upp mina kvällar ganska totalt, har gjort det i några månader och kommer väl att göra det i några månader till, och också om Joppe brukar avlösa mig nån halv timme här och där så verkar hon vara fast besluten att bara somna medan hon ammas, och det kan han ju inte fixa, så mentalt är jag ganska fast.
Så lätt frustrerad satt jag här och skrev ett långt mejl, när Joppe ropade att jag skulle komma och titta på Kia, så jag släpade mig suckande till sovrummet.

Och där satt en liten liten människa och drog lyckligt i sina fötter och petade på sina tår och tittade upp på mig med en glatt förvånad min som sade "mamma, mamma! titta! jag har tår!"

Jag tycker fortfarande hon skulle kunna ta och somna. Men hon är ganska söt ändå.

Press

Musiklekledarens sätt att säga "Den här sången kommer vi att sjunga på julfesten!" påminner skrämmande mycket om gymnasielärarnas sätt att säga: "Dethär måste ni kunna i studentexamen!"

Fler genusobservationer

- Igår när jag krängde på Kia en ljusröd body och svor lite över att den var så tight över axlarna kom jag ihåg att Joppe klagat om liknande grejer med andra bodyn, och de har alla varit antingen ljusröda eller annars bara "flickiga". Är det här ett rent sammanträffande, eller börjar "flickor-ska-ha-åtsittande-kläder-som-man-kan-vara-söt-i-medan-pojkar-ska-ha-lösa-kläder-som-är-bra-att-härja-med"-hetsen redan när barnet är storlek 56?? Och är orsaken till att Joppe i allmänhet märkt de tighta kläderna mycket före mig den att jag själv är för van vid fenomenet för att märka det?

- När man beställer tygblöjor på nätet kan man i vissa webbshoppar välja om man vill ha blöjorna i flickfärger eller i pojkfärger. På riktigt!?? Barnet skiter i dem! Vem bryr sig? (Fast i och för sig.. ifall det finns ett "plagg" som påverkar barnets könsidentitet så måste det ju helt enkelt vara just blöjorna.)

- Kias babysimutstyrsel är ett par svarta simbyxor med coola ödlor på). Det här har på riktigt inget att göra med "genustänkande" utan handlar mest om att inte tänka alls. Jag deltog i ett infotillfälle om babysim, och alla de simdräkter som förevisades där som exempel på vad barnet kan ha på sig var simbyxor, så det blev så. Det var först när jag på bassängkanten märkte de volangförsedda simdräkterna på några av de små flickorna som jag insåg att det kanske anses vara skillnad.
(Men faktum är att också många av pojkbabyna har simppare, eftersom de egentligen är mer praktiska (inte att sätta på, men att få att hållas på), så det här var egentligen en antigemusobservation.)

Jaha.. så börjas det

När Kia och hennes moster kom tillbaka från sin numera sedvanliga tisdagspromenad hade Kia tappat en strumpa och i vagnens korg låg en tom ölburk.

Och eftersom min syster inte dricker saker med alkohol i så finns det väl bara en förklaring.

Han är en hon

Jag brukar inte tänka så mycket på vad jag sätter på Kia, men eftersom blått och grönt är mina favoritfärger så blir det ganska mycket sånt. Därför händer det ibland att folk tror att Kia är en pojke. Jag blir alltid lite besvärad och vet inte riktigt hur jag ska reagera.
Jag tar inte illa upp vare sig å Kias eller mina egna vägnar. Men det stör mig att de där blå-röda stereotypierna är så djupt rotade i folk att blått alltid signalerar pojke medan rött skriker flicka. Ibland känns det som om det direkt förväntas att man lägger in nån kod i barnets klädsel så att främmande personer direkt ska veta i vilken grupp de ska placera barnet.
Om jag då rättar personen och påpekar att Kia är en hon så verkar det ju som om jag skulle ha tagit illa upp, och det vill jag inte. Om jag å andra sidan låter det vara så har jag missat en chans att rubba boxarna. (De där boxarna som folk ska tänka utanför, alltså.)


Jag skulle illustrera inlägget med en bild där Kia är klädd som en typisk flicka och en annan där hon är klädd som en typisk pojke. Först blev jag lite irriterad på att det ju inte är någon skillnad mellan bilderna. Hon ser ju precis lika mycket ut som sig själv på båda två. Sen insåg jag att det ju faktist var just det som var min poäng, så det blev ju bra i alla fall.

Bra veckoslut

Kia-fri-timme med Joppe, ost-och-vin, två nätter i sträck utan en enda nattmatning, min första cykeltur på över ett år, babysim, pappas 75-årskaffe, is på vattenpölarna att krossa, en hel del choko = bra veckoslut!

Och Joppe och jag kan fortfarande överraska varandra.
G sitter och stirrar frånvarande ut i luften under kvällsamningen.
J: Vad tänker du på?
G: mummelmummel
J: Va?
G: mummelmumfest
J: Va sa du?
G MuHös julfest
J: Ah.. det var kanske inte det första jag skulle ha gissat.

Överlägset bättre folk

Under en promenad idag mötte jag en kille som på långt håll hojtade:

Anteeks, rouva! Saanko häiritä? (Jag minns nu inte om han faktist kallade mig rouva, men eftersom jag skuffade på en barnvagn så är det knappast omöjligt.)

Han behövde pengar och höll ett långt anförande om varför. Under hela hans monolog kämpade jag med mitt ansikte för att inte avslöja min sinnesstämning; lätt road skepsism samt djup fascination.

Grejen är att jag stötte på samma kille för ca ett halvt år sedan och fick höra en mycket liknande historia. Det som imponerade på mig var att de två relativt långa berättelserna var uppbyggda enligt exakt samma upplägg. Är han mycket välrutinerad? Gör han det här varje vecka?

Först har vi inledningen; berättelsen om varför han inte har några pengar.
(Förra gången hade han - måste han i ärlighetens namn medge - supit upp varenda cent under helgen. Denna gång hade han - var han tvungen att erkänna - druckit så mycket att han tappat såväl minnet som plånboken, och med den alla sina kort, så han kom inte åt sina fyrk.)

Sen kommer räddningen, som dock hägrar några dagar i framtiden...
(Förra gången var det en kompis som skulle betala tillbaka ett stort lån, men först om några dagar. Denna gång var det såklart de nya korten som han skulle fixa, men det skulle ju lyckas först nästa vecka.)

... så han måste överleva nu i några dagar. Men han har en plan!
(Förra gången hade han några tomflaskor som han skulle panta. Denna gång var det visst någo bonuspoäng och ett specialerbjudande han spanat in på Prisma.)

.. men den räckte inte hela vägen, så nu var han ännu tvungen att tigga ihop lite pengar så att han skulle överleva.
(Förra gången har jag för mig att han skulle klara sig med 2€. Den här gången hade det stigit till 10€.)

Jag gav honom de 5, 10 och 20 cents mynt som jag hade i plåboken. Högst antagligen behövde han ju pengar, oberoende av hur mycket av hans historia som var uppdiktad och hur mycket som stämde, och jag kände att jag kunde betala honom några slantar för arbetet med att dikta ihop och återge historien.


Överlägset bättre folk, då?

Killen avbröt sig riktigt i början av sin monolog med att hoppfullt fråga: Oothan suomalainen?!
Och jag svarade: Suomenruotsalainen.

Orsaken till förtydligandet var naturligtvis att genast från början ge en förklaring till att min del av diskussionen skulle komma att föras på lite knagglig finska trots att jag just intygat att jag är finländare (för jag utgår ifrån att orsaken till hans fråga var att han ville veta om han talade med någon som skulle förstå vad han hade att säga), men efteråt insåg jag att jag måste ha framstått som ett praktexempel på överlägsen näsan-i-vädret snobb. Nej jag är verkligen ingen vanlig sorglig finne. Jag är minsann finlandssvensk.
Och efter att ha funderat en stund kom jag fram till att exakt samma ordväxling ägde rum senast vi sågs. (Nu, precis som då konstaterade han godvilligt att: Ei haittaa!)

Men jag lovar dyrt och heligt att jag nu genast ska sluta komma med dylika förtydliganden.

Vänligheten

När jag var gravid hände det att folk erbjöd mig sin plats i bussen och hjälpte mig att bära tunga saker. Under mina fyra månader med barnvagn har jag lärt mig att det finns många människor som är villiga att hjälpa till med att hålla upp dörrar. Ibland får jag till och med gå före i kön i butiken.

Trots all denna vänlighet så var jag inte helt beredd på dagens "telefonvänlighet". Det var jag som ringde. När jag presenterat mig lät det så här i andra ändan linjen:
- Jaså det är du! Vad trevligt att du ringde! Hördu, ska vi göra så att vi lägger på och så ringer jag upp dig. Så behöver du inte betala samtalet, Ja, när du nu är mammaledig och så...

Jag blev ganska förvånad, lite-lite road och en smula rörd.

(Sen är det ju en helt annan sak att hon aldrig ringde tillbaka.)

Friheten

Idag lämnade vi Kia hos mina föräldrar och drog iväg till Iso Omena på hamburgare. Det är första gången som hon barnvaktas sådär på riktigt. Jag hade telefonen bredvid mig hela tiden för att säkert inte missa om den ringde, men jag klarade av att inte ringa och checka hur det gick. Inte ens när vi förlängde vår utflykt med en tur via butiken.

Det kändes konstigt lössläppt och fnissigt att vara någonstans med Joppe utan Kia. Jag tror jag degraderade mig själv från ansvarskännande och stressad småbarnsförälder till avslappnad typ på några minuter.

Men det var ju också himla kul att se henne igen när vi kom tillbaka.

(Vi var alltså borta säkert en hel timme..)

Osammanhängande hum-flum om vår vardag

- Jag försöker lära mig att Kia inte alltid sovit färdigt bara för att hon råkar vakna lite. Hon kan ligga och prata med en en stund och sedan demonstrativt vända bort huvudet och somna om. Ifall jag alltså inte före det - trögfattad som jag är - laddat upp med leksaker och försökt tvinga henne att bli underhållen.

- Kia håller på och lär sig skratta. Just nu är det glada skrik som gäller. Såna kan man bland annat få när man kommer och tar upp henne ur sängen på morgnarna eller när man sjunger nån lämpligt skuttig sång.

- Babyrytmik har vi nu gått på i drygt två månader. De första gångerna blev vi tvugna att gå ut efter 10 minuter eftersom Kia blev olycklig och rädd för alla konstiga ljud och allt ståhej, men nuförtiden tycker hon det är hur kul som helst. Hon ligger och stirrar som förhäxad på gitarren, ser hur lycklig ut som helst när det sjungs tå-ramsor och verkar så småningom förstå att de där andra smurfarna i gänget också är människor. Ibland sjunger vi sjungeligung-sången som går ut på att två mammor tillsammans gungar den ena mammans barn på en filt. Den främmande mamman ska stå i huvudändan, och varje gång jag står där blir jag helt säker på att jag kommer att tappa greppet om filten och det söta barnet som ligger där kommer att störta i golvet med huvudet före.

- Läser man för Kia blir hon i allmänhet lugn och tydligt intresserad. Men tjejen är tyvärr inte dum. Jag har försökt läsa tidningen för henne ibland för att sådär obemärkt lyckas läsa den själv, men då brukar hon inse att jag försöker lura henne. Det ska låta roligt, helst ha en rytm och rimma. Jag ska mejla Hbl och fråga om de skulle idas börja skriva sina nyheter på vers.

ToDo-listan

Det finns en del grejer som jag nu skjutit upp så länge att jag riktigt skäms. Jag tänkte att om jag listar dem i bloggen så kanske jag så småningom får någon av dem gjorda. Dels kanske jag känner av omgivningens press när alla mina två bloggläsare vet att jag har saker att fixa, men framför allt så är jag ju inne här varje dag och blir kanske oftare påmind om dem.

1. Fixa bankkonto åt Kia
2. Kolla upp de där sjuttons KELA-föräldraledighets-grejerna
3. Festbudget
4. ... och festen i största allmänhet, när jag tänker efter.

Skön onsdagförmiddag

Idag tog vi en maratontupplur på förmiddagen för att kompensera för gårdagens sena läggning. Kia gjorde några försök att avsluta tuppluren, men jag låg envist kvar och knep ihop ögonen, och ganska många gånger fungerade det; hon fick tråkigt och somnade om.

Sen åt jag borstj-soppa till lunch för andra dagen i rad och konstaterade lite dystert att den soppa som finns i kylskåpet kommer att räcka ända till fredag och att jag i frysen har soppa för ca 8 luncher till. Varenda gång jag fixar ihop större mängder av nån maträtt hinner jag tröttna på den innan den ens kokat färdigt. Inte så lyckad planering. (Eller så går det som när jag skulle testa på nässlor förra våren och bakade en nässel-feta-paj. Sen drabbades jag av djup nässelskepsism och det tog flera dagar innan jag vågade smaka på den. Den var ju helt galet god, men jag hann ju inte äta ens hälften innan den blev BästFöre.)

Nu sover Kia här bredvid mig och jag tror jag ska försöka pillra kläder på henne och gå till butiken innan hon hinner bli katastrofalt vaken.

Vaken baby

Riktigt trött mamma.

Kias favoritmänniska

Kias favoritmänniska i hela världen är den där trevliga typen som hon möter i tamburen, i badrummet, i hissen.. Spegel-Kia! Spegel-Kia har fått några av Kias hjärtligaste leenden och en hel del totalt nya glada ljud. Och så flirtar de hejdlöst med varandra varje gång de ses. (Utom om någon av dem är på dåligt humör, för då skriker de argt åt varandra en stund istället, tills jag och Spegel-Kias mamma skiljer dem åt.)

Längtan

Morgondimma, frost i gräset, lite skranglig träbrygga, spegelblankt vatten, alldeles tyst, barfota tramp, tyst och stilla plaskande, åtta simtag.

Jag vill simma! Nu! Innan det blir sådär vidrigt vinterbadar-kallt! (Fast det är också skönt såklart, men det hinner man med senare.)

På tal om ingenting

Läste ni tidningen idag? (med "tidningen" menar jag, inskränkt som jag är, Hbl)

"Vi kanske hade en sådan läkare tidigare, men den personen slutade i oktober. Men det vill jag inte att ska stå i tidningen, säger överläkaren."

Jag blev litelite upprörd. Jag bestämde mig för att aldrig uppnå en så hög position i samhället att jag blir tvungen att uttala mig i offentligheten (en blogg är offentligheten bara om offentligeheten bryr sig om att läsa den), för jag skulle garanterat, gång på gång, gå i den där fällan; naivt lita på att folk - också journalister - är snälla och vänliga och gör som man ber dem.
(Så dit for den toppkarriär som jag så planerat. Muahahhaha.)

I och för sig ska man väl vara tacksam för att framför allt just journalister inte är så snälla och medgörliga.

Cheesecake-rapport

Alltså den där cheesecaken! Den blev alldeles ohemult god! Chokladcookies i bottnet och helt galet mycket smältost. (Receptet finns här: http://www.cheesecake.nu/lime-choklad) Definitivt high-carb-high-fat. Och spillran som vi räddade från kaoset visade sig vara ganska stor, och jag åt upp största delen av den själv (Joppe var ju på jobb på fredag, och jag lyckades intala mig själv att det är ok att äta cheesecake till morgonmål, lunch-efterrätt och mellanmål).
Nu ska jag försöka ha en cheesecakefri vecka, och ska också låta bli att blogga om det.

Detta har hänt - del 3

Den första tiden med Kia var såklart omtumlande, men det som kanske var konstigast var att en massa saker inte alls kändes så konstiga som jag hade trott. Jag har ingen särdeles stark ödestro, men med Kia kändes det faktist redan från början som att det var m-e-n-i-n-g-e-n. Det kändes alldeles självklart att hon fanns och att hon var vårt barn. Jag behövde inte gå omkring och fundera på om jag kände mig som en mamma eller inte, för Kia gjorde saken alldeles klar för mig. Jag var inte heller så trött som jag hade trott att jag skulle vara, fast jag väl inte sov mer än 8-9 timmar under den första veckan. Hormoner antar jag.

Ungefär det första vi sade när vi kom till Jorv var att vi gärna ville ha ett familjerum, men de hade visst rusning just då, för första natten var Joppe tvungen att åka hem. Jag kände mig ganska ensam och osäker och låg och räknade timmarna tills det skulle bli morgon och han skulle komma tillbaka. På morgonnatten stack en sköterska sig in och sade att Kia är för gul och att det ska tas blodprov på henne. Sen gick hon, och där blev jag och funderade vad tusan det betydde. Var det allvarligt? Skulle hon dö?? Nå, det var ju inte så allvarligt men innebar att hennes hälar användes som nåldyna under hela Jorv-vistelsen. Hon brydde sig inte så mycket, för hon fick en sockerlösning vid varje stick och den gillade hon. (Gulheten beror på att levern inte ännu fungerar som den ska och något ämne som jag aldrig minns namnet på blir kvar i blodet istället för att tas upp av levern. Det kan vara illa om det får pågå för länge, men försvinner ofta av sig själv och är ganska lätt att behandla om det inte gör det.)

Kia gick ner lite för mycket i vikt, så vi matade henne med ersättning ur liten medicinmugg med två timmars mellanrum.

När kvinnan som jag delade rum med åkte hem med sin son byggdes vårt rum om till ett familjerum och sen fick Joppe stanna och det blev mycket roligare att bo på sjukhus. Det var ganska skönt att vara på ett ställe där det var fullkomligt okej att se ut och känna sig som en zombie. Kia var 3 dagar gammal när vi fick åka därifrån, och det kändes också ganska skönt att komma hem.

Sen rullade dagarna och veckorna på. Joppe var hemma de första fyra veckorna och det var otroligt skönt. Vi åkte ut till Moisö en hel del, träffade kompisar och chillade hemma. Under sina fyra första månader har Kia bland annat hunnit med två bröllop (+ en "bara-vigsel"), en polttare, Hanko Sea Kayak Gathering, en tur till Vasa, babyrytmik, babysim samt besök på både Scoutstationen och Winellska skolan.

Kia har också hunnit sova sig igenom några scoutmöten och har fått en superfin kossa!

Cheesecake - försök nr.1

Första cheesecake-försöket resulterade i cheesecake över hela köket och brännskadad fot. Klåp-Gunzi!

Men en liten spillra cheesecake lyckades vi rädda och den svalnar nu på balkongen. Hoppas den ens är god.

Morr.

Fyra månader

Så blev hon fyra månader i alla fall. Det hade jag aldrig trott. Nu menar jag ju inte att jag gått omkring och trott att vi skulle ta livet av henne före det, men jag kunde liksom inte tänka längre än tre månader framåt när hon föddes, och blev liksom kvar där. Tills idag alltså, när jag insåg att det börjar vara dags att skifta om tidsperspektivet lite.





Efter att ha tittat igenom bilderna 8 gånger måste jag medge att jag ser att hon blivit lite äldre sedan hon föddes.

Rådgivningstankar

Vi var ju då alltså på rådgivning igår. Det gick enligt standardprotokoll: Hur går det? Hur har Kia mått? Hur har du mått? Vägning. Mätning. Är det något du undrar? Nästa besök är om en månad, ha det bra tills dess!

Och jag svarade enligt standard modell: Helt ok. Hon har mått jättebra! Jovisst, nog klarar jag mig. - . - . Nej, inte kan jag komma på nåt just nu. Tack och hej!

Nu medger jag att jag ur beskrivningen lämnade bort en broschyr jag fick om att introducera riktig mat, samt läkarbesöket (som är en upprepning av frågorna + lite koll på att vissa kroppsdelar sitter där de ska och fungerar som det är meningen).

Jag tycker absolut att det är bra att rådgivningen finns och att man med jämna mellanrum får kolla upp att allt är som det ska (och att man får hjälp om det inte är det), men jag tror att det borde gå att få ut mer av rådgivningen än vad vi hittills fått.
Mycket är säkert vårt eget fel. Man borde antagligen fråga mer, tala mer och berätta mer. Att jag - som är helt galet osäker på vad jag ska göra och hur det ska vara - aldrig hittar på något att fråga om är ju bara dumt, och också om jag säkert inte mår sämre än vilken annan förälder som helst så skulle det knappast vara helt onödigt om jag ens någon gång skulle prata om de dagar då det känns riktigt bottenjobbigt att vara mamma.

På väg hem från rådgivningen funderade jag på varför det känns så svårt att fråga och fundera och kom på en del självklara orsaker, som att bara ca varannat besök går till vår "egen" rådgivningstant (det får heta tant här.. jag har ännu inte stött på eller ens hört talas om någon manlig sådan) så det känns som om ingen riktigt har koll på oss.

Men så märkte jag också att jag har ganska djupt rotade fördomar mot rådgivningstanter. Jag tänker mig att de följer nedplitade rekommendationer, och att allt som inte nämns i de rekommendationerna är grejer som de inte ens får diskutera, och att det därför egentligen är ganska onödigt att tala med dem alls, eftersom rekommendationer går att läsa på nätet.
Till exempel går vi just nu och funderar ganska mycket på BLW-metoden (baby-led-weaning, d.v.s. hoppa över purestadiet och låta barnet äta fast föda från början), men trots att vi på besöket berörde ämnet mat så kom jag mig inte för att diskutera mina tankar, för jag misstänkte att rådgivningstanter måste följa de rekommendationer som råder just nu, och de rekommendationerna säger: "Pure-mat!"

Kanske jag ska ge dem en chans och nästa gång testa om det går att prata med dem.


En lite kul grej var att jag fick rådet att testa oljebehandla Kias hårbotten för att få bort mjölkskorven "så att hennes hår börjar växa lite bättre".


(Imorgon-fyra-månader-gamla-Kia väger 6,2 kg och är 62(komma sju, muahahaha)cm lång*)

* Mätningen av små barn går alltså till så att de läggs på ett "måttbräde". Föräldern håller huvudet på plats och rådgivningstanten drar ut foten tills hon uppskattar att benet är rakt och så läser hon av måttet. Det här är gruvligt inexakt och beror ju helt på hur hårt föräldern vågar hålla i huvudet och hur hårt rådgivningstanten vågar dra i foten. Därför tycker jag det är lite gulligt varje gång de ger sig på att ange längden med millimeters noggrannhet.

Precis vad jag behövde!

Joppe kom hem, stoppade in Kia i barnvagnen och tog med henne på promenad till Gigantti för att shoppa tangentbord. Jag funderade en stund på att gå med, men konstaterade att jag efter förmiddagspromenad med syrran (ca 5km) och eftermiddagspromenad till rådgivningen (också ca 5 km) har min promenadkvot fylld för idag, så jag blev hemma. Ensam.

Och det är så skönt!

Mängder av de där sakerna som jag tittat på i flera veckor och tänkt att man borde fixa, de är nu fixade! Och jag har hunnit riva morot till middagen! I lugn och ro!

Visst, allt det här är sådant som Joppe skulle ha kunnat göra när som helst, men det finns en charm i att få göra dem själv.

Jag är en mycket bättre människa nu! Eller åtminstone en gladare människa.

Flyttdrömmar

Jag drömmer om att packa in min lilla familj och alla våra saker i en flyttbil och köra iväg med den till ett större hem.

Vi har kommit till stadiet då en alltför stor del av bostadsytan blivit förvaringsutrymme för saker som helt enkelt inte ryms på något vettigt ställe. Det leder till ännu färre vettiga ställen att förvara saker på. Lådor, korgar och högar som tidigare staplades upp längs väggarna avancerar nu långsamt allt längre in mot rummens mitt, eftersom väggarna redan är upptagna.

Snart är vårt hem inget annat än smala gångar mellan jättelika högar och staplar. Som säng får vi lov att använda en madrass som läggs ut ovanpå högarna till natten, och sen gäller det bara att komma ihåg i vilken av lådorna vi satte Kia.

Göra sig av med en del av sakerna?? Nej men det går nog inte!

"Alla mammor lär sig"

Så sa rådgivningstanten åt mig när jag var en en-och-en-halv vecka gammal mamma och oroade mig för att jag inte kunde tyda Kias signaler och inte visste om hon grät för att hon var hungrig och ville ha mat eller om hon grät för att hon uttryckligen INTE var hungrig och önskade att jag skulle sluta truga mat åt henne hela tiden. "ALLA mammor lär sig!"

Jag har haft sån ångest över de orden, för inte har jag ju lärt mig. Är du hungrig Kia? Vill du ha mat? eller är du trött? eller har du ont någonstans?? JAG VET INTE!
Min tröst är att Kia för eller senare kommer att lära sig prata, och sen kanske det blir aningen lättare att förstå? Sen kanske jag också lär mig.

Ge mig KAKA!

Vi ska ju ordna en lite större fest här om ett tag och den fråga som engagerar mig överlägset mest är hurudan kaka vi ska bjuda på. (Vad jag ska ha på mig skulle vara nummer 1, men det ger mig så mycket ångest att jag valt att ignorera det tills vidare och koncentrera mig på kakorna istället). Så nu har jag surfat omkring på en massa kakbloggar och blivit himla sugen på kaka (frågan om festkakan har inte just klarnat, dock). Har bokmärkt tre cheesecakerecept, två cupcake-recept och ett muffinsrecept och undrar nu när tusan jag ska hinna baka dem. Och hur mycket cheesecake månne Joppe kan äta innan det kommer ut genom öronen på honom?

Detta har hänt - del 2

Varning: Inlägget är långt och innehåller en förlossningsberättelse.

Den 30.6 skulle Kia födas. Att hon inte gjorde det förvånade mig inte det minsta, så jag tog det ganska lugnt och lät bli att klättra på väggarna, åtminstone tills jag insåg att Joppes ledighet krympte dag för dag och att han dessutom blir lite odräglig av att måsta vänta.

Så småningom började jag ha lite värkar som kom och försvann och kom igen. På lördag 9.7 klockade jag värkar från 8 på morgonen och höll på att bli lite tokig när det närmade sig kväll utan förändringar åt något som helst håll. Men så småningom började jag avverka smärtlindringsknep i allt snabbare takt och nåt tag vid 2-tiden på natten var jag tvungen att stiga upp och dansa en absurd höftvickardans med ca 4 minuters mellanrum. När vattnet gick tyckte jag att vi kunde fira det med att åka in till Jorv.

Efter en snabb rutinundersökning satt jag mig i bassängen och blev kvar där i nästan 3 timmar. Folk är ju olika och alla smärtlindringsformer passar inte alla, men detta var definitivt min grej (första timmen åtminstone, mot slutet hade bassängen nog ingen effekt mera).
En främmande kvinna stack sig in och meddelade att vår "egen" barnmorska var upptagen på annat håll, så hon skulle ta över ett tag. Hon skyfflade iväg mig till ett rum för undersökning igen, och där promenerade barnmorska nr. 3 in och upprepade samma sak som barnmorska nr. 2 just sagt.
Barnmorska nr. 3 erbjöd mig epidural och jag flämtade ett tacksamt "jo, gärna". Jag ångrar inte epiduralen, men måste nog i efterhand konstatera att den antagligen var nattens mest obehagliga upplevelse. Brännande hettan i kombination med isande kyla och sammandragningar som inte hade artigheten att hålla sig borta under tiden, men framför allt ordern om att jag under inga som helst omständigheter fick röra på mig medan jag fick den. Jag vet inte vad som skulle hända om man skulle råka hoppa till, men just därför var jag minst sagt lite orolig. Men jag klarade mig igenom det också och fick det lugnare ett tag.
Barnmorska nr. 3 meddelade att hennes pass skulle ta slut och en stund senare promenerade barnmorska nr. 4 in. Efter ett tag föreslog hon att jag kunde ta och försöka krysta lite, och i någon timme höll jag sedan på med det utan att egentligen förstå om jag gjorde det för att klämma ut ett barn, eller om vi bara höll på med en liten lätt intro-övning. Barnmorska nr.4 ansåg tydligen ändå att det var det där barnutklämmandet som var viktigt och började visst bli lite orolig över att resultatet lät vänta på sig. Hon tillkallade barnmorska nr. 5 och där stod de sen och utbytte lite bekymrade blickar ibland och muttrade nåt om att de inte alls tyckte om siffrorna på skärmen. Man skulle ju ha kunnat bli lite orolig, men jag orkade faktist inte just då.
Barnmorskorna nr.4 och 5 tillkallade en sugkoppsförsedd läkare och sen gick det snabbt. En bekant beskrev känslan som "flop-flop-flop" (med tillhörande handrörelser).

Jag skrattade, jag grät. Vi hade fått ett barn! VI! hade fått ETT BARN! (Jag insåg först just precis då att jag undermedvetet fortfarande hade tvivlat på att det faktist fanns ett sånt i min mage.)

Kia föddes 10.7 vid 9-tiden, ca 6 timmar efter att vi hade kommit in på Jorv.


Skulle någon på förhand ha upplyst mig om att jag skulle måsta byta barnmorska tre gånger, och att precis varenda en av dem skulle inleda bekantskapen med att beklaga att hon inte talar svenska, så skulle jag ha varit ganska olycklig och nervös, men det var sist och slutligen inget problem. Insåg att det ju faktist är man själv som föder barnet, inte barnmorskan, så det var liksom inte så viktigt, och så var det bara bra att få öva sin finska under lite udda omständigheter.

Strålande service - eller - Långsamma kassan, del 2

Oj, jag blev så glad idag! Stod och köade till kassan i butiken. Ett äldre par som var några steg före mig i kön hade glömt kvar en citron på bandet. När kassakillen märkte det såg han sig vilt omkring och viftade och gestikulerade och ojade sig över deras citron. De syntes ännu genom butiksfönstret; var på väg över gatan en bit bort. Han grabbade tag i citronen, hojtade ett beklagande Anteeksi åt kön och rusade ut på Olars gator för att hinna ifatt dem.

Jag hoppas det inte fanns nån stressad surpuppa i kön som tänker klaga. (Säger jag, mycket medveten om att jag är en ärkesurpuppa när jag är stressad.)

Jämställdhetsinlägget

Trots all strävan efter jämställdhet lever vi fortfarande i ett samhälle där mamman anses vara en lite bättre, lite viktigare och lite riktigare förälder än pappan. Det tycker jag att är alldeles fruktansvärt fel!

Faktist gör det mig så beklämd att jag kom av mig och inte sen heller ids skämta bort det med att tjata om hur diskriminerande det är att det är mitt namn - inte Joppes - som står på precis all onödig blöj-, bokklubbs- och leksaksreklam som ramlar in genom postluckan.

Äsch då.

Fredagsmys??!

Jag måste erkänna en annan av mina laster (utöver den där primtalssysslan):

Ibland när jag har extra tid går jag in på Familjeliv.se och vältrar mig i de absurda diskussionerna.

I en tråd om barns limonad/saft/juice-drickande hittar jag förälder efter förälder som berättar om hur de "lyxar till det" lite under "fredagsmyset", och jag tänker att den dag jag börjar använda ord som fredagsmys så då är det kört (ännu mer kört än nu alltså). Finns det nån gull-motsvarighet till ordet prutthurtig? Pruttgullig?? Fredagsmys kan vara det pruttgulligaste ord som finns.

Här har ni en pruttgullig bild på Kia.


Och nån dag måste jag nog säkert blogga om det där med att ha alldeles för mycket tid samtidigt som man inte hinner med någonting. För att liksom förklara mig.

Politiskt inkorrekt inlägg om att vara hemma

För ett tag sedan konstaterade Joppe och jag att världens bästa idé skulle vara att vi skulle turas om att gå på jobb/stanna hemma. Varannan dag si, och varannan dag så. Det var mest ett sådant där utopistiskt fantasiförslag, men nu sitter jag här och drömmer om det igen. (Paragrafmässigt är det väl möjligt, men åtminstone nu är det nog inte det i praktiken.)

Det är ju inte så kul att stiga upp tidigt varje morgon, fem dagar i veckan och åka iväg på ett jobb som man i och för sig trivs med, men som ändå innebär stress, plikter och många timmar borta hemifrån - medan ens underbara lilla dotter växer, utvecklas och lär sig saker, upptäcker världen, ler och babblar och vänder sig runt gång-på-gång-på-gång, bara för att hon kan.

Men samtidigt är det ganska tungt att nedspydd och ofräsch sitta på golvet och för brinnkära livet sleva i sig sin redan försenade lunch (mikromat igen, eftersom allt annat tar för länge att göra) medan barnet ligger bredvid och gallskriker och vill ha mat/ren blöja/underhållning. Man känner sig hopplöst ensam och stressad, trots att man har eoner av tid och sällskapet består av världens mest fascinerande person.
Jag längtar efter att diskutera med vuxna människor, jag längtar efter att igen få sköta uppdrag som jag vet att jag är relativt bra på, och jag längtar efter att få koncentrera mig helhjärtat på ett projekt.

Jag vill vara hemma mycket, men jag vill jobba också! Jag vill att Joppe ska få vara hemma mera!

Jag vill nu inte direkt klaga, för inbakat i ovanstående - och framförallt i bakgrunden - finns SÅ många saker att vara lycklig och tacksam över att det är nästan hisnande. Men ni vet; man ska också vara tacksam över att man är frisk och kry och har två ben och fötter att gå med, men visst svär man några tysta svordomar ändå när man drämmer in lilltån i bordsbenet.