Listmånadens sista lista - Jämställdhetslistan

Det är väl nog egentligen lönlöst att fylla i en sån här lista medan någondera föräldern är föräldraledig. Visst är jämställdhet viktigt också då, men det går ju inte att undvika att betoningen blir lite snedvriden. Onekligen gör den ena föräldern avsevärt mycket mer hemma, med hushåll och barn, medan den andra föräldern gör mer jobb. Men är det listmånad så är det.

Bebisnätter
Nå det är ju nog onekligen jag som sköter dem. Visst, om Viggo får sådana där "vaka i tre timmar"-skov så avlöser Joppe mig ibland, men sådana har han (lyckligtvis) inte fått på länge, utan det är nog bara amning som gäller och sen och sova igen. Sen när det blir dags att sluta med nattamningarna får väl Joppe ta nätterna ett tag, och efter det rullar det väl på med "den som vaknar först tar problemet, tills den tröttnar och väcker den andra".

Just nu händer det ju faktist att Kia hojtar till fler gånger än Viggo. Kias nattvak sköter vi enligt "den som vaknar"-principen. Jag lever i tron att det oftast är jag, men det kan ju bero på att jag ju inte nödvändigtvis vaknar alls de andra gångerna. Dessutom är ju min tröskel att väcka Joppe lägre iom att jag måste ta Viggos vak.

Nattningar
Vi är nog båda rätt insyltade i båda barnens nattningar. Kias nattning består av; kvällstvätt, kvällssaga, sitta-en-stund-i-soffan-i-

hennes-rum (det där sista var en sak som i flera år inte just alls behövdes, men sedan Viggo kom har det kommit tillbaka igen). Joppe tar i allmänhet den där soff-biten, eftersom hon verkar somna snabbare då, men resten delar vi ganska kristligt på.
Av Viggos nattning tar jag all amning... men eftersom nattningsproceduren pågår rätt länge (håller kanske på att ske förändring där, men får se hur det framskrider) hinner nog Joppe få sin beskärda del av vyssjande och vaggande och blöjbyten.

Dagis
Nå, nu både för och hämtar jag så gott som alltid (utom när mamma hämtar). Men då vi båda jobbade delade vi ganska jämt på det. Joppe förde oftare, och jag hämtade oftare.

Vab
Jag är ganska säker på att varken Joppe eller jag har skött om Sjuk-Kia ens närapå lika mycket som min mamma har gjort. Inte ens om vi plussar ihop våra dagar. Min arbetstidsuppföljning innehåller nog inte hemskt många vab-dagar.
Eftersom mina arbetstider när jag jobbar är rätt flexibla och mina möjligheter att jobba hemifrån är super är det oftare, men inte alltid, jag som stannar hemma de timmar/dagar som mamma inte är här.

Städ
Det är nog jag som sköter största delen av städningen. Också när jag inte är föräldraledig. Jag har ett behov (som jag KÄMPAR med, men hittills helt förgäves) att vara helt helt säker på att jag gör minst hälften, och eftersom jag hört att båda i allmänhet gör lika mycket då båda TROR att de själva sköter 60%, så vill jag vara säker på att göra minst 80%. För att nu säkert-SÄKERT gör tillräckligt. Länge trodde jag att det jag behöver är så klar och tydlig kommunikation och arbetsfördelning att jag vågar lita på att jag gör tillräckligt också med mindre säkerhetsmarginal. Det var först när jag snackade om det här med psykologen och hon tittade på mig med en sådär irriterande klarsynt min och frågade "men... vad menar du att skulle hända om du inte gör minst hälften?", och jag stirrade tillbaka med förvånad blick. "Va?? Kan man tänka sådär?" som jag insåg att jag lite oftare kunde slänga upp fötterna på bordet och skita i stöket.

Mat&Disk
Utanför föräldraledighetsperioderna gör vi väl mat ganska lika ofta. Kanske liiiitte oftare jag. Ingen av oss är särskilt förtjust i matlagning. Diskmaskinen påtar vi också i ganska lika mycket. Den disk som ska diskas för hand sköter jag dock i nio fall av tio. (Fast i rättvisans namn kan väl nämnas att det också i kanske sju fall av tio är jag som förorsakar den.)

Tvätt
Mest jag.

Räkningar/räntor/ekonomi
Hmm.. Utan att alltför noga ha räknat efter så tror jag vi sätter in ungefär lika mycket fyrk på vårt gemensamma liv. Joppe sätter in en avsevärt mycket större månatlig summa på vårt konto för gemensamma räkningar och bostadslåneamorteringar, men jag betalade en avsevärt mycket större del av lägenheten då vi köpte den. Joppe betalar väl ungefär 99% av bensinen till bilen, och resten av "dedär bilgrejerna", men jag står istället för största delen av våra matkostnader. Jag köper största delen av barnens kläder och vardagsgrejer, men dels är det jag som får barnbidraget, och dels står Joppe i allmänhet för de dyraste grejerna, som skidor och sånt.
Nåja, som sagt, på det stora hela upplever jag att vi satsar ungefär lika mycket ekonomiskt på vår familj, och jag har aldrig upplevt att någon av oss skulle ha något problem med fördelningen.

Föräldraledigt: med Kia var jag hemma i 14 månader och Joppe i 4. Med Viggo kommer jag att ha varit hemma i 11 månader och Joppe i 9, om det går som vi planerat. På grund av systemen med föräldrapenningen kommer ändå jag att ha tagit ut all föräldrapenning (utom två veckor), medan Joppe bara får pappadagarna (och de där två veckorna) och sen är vårdledig resten av tiden. Helt galet oekonomiskt, men inte så mycket att göra åt det, om man vill kunna amma och vill kunna ha någorlunda enhetliga hemmaperioder. Jag önskar mig uppdatering av föräldrapenningsystemet. En förlängning och införande av 6+6+6 skulle kanske vara högst på min önskelista, men går inte det att genomföra önskar jag mig åtminstone mycket mer flexibilitet. (Till exempel så att jag kunde bli vårdledig nu och spara resten av föräldrapenningsdagarna åt Joppe att ta ut senare.)

Planeter

De hade snackat rymden på dagis. Kia berättade stolt att solen är en stjärna, och så hade de pratat mycket om planeter. Om att det finns en som är jättenära solen, och där är det jättejätte-hett, och så finns det den där lilla längst bort (jag gissar att det var Pluto, och antar att de inte gått alltför långt in på djupet med definitioner..) där det är riktigt riktigt kallt.

"Den där planeten närmast solen finns säkert i Afrika, för där är det ju så varmt!"

Jag berättade att Afrika ligger på samma planet som vi bor på. Kia såg mycket förundrad ut. 

"Oj! Då måste ju vår planet vara jättestor! 

... Vilken planet är det pappa är på?"

Kias pappa är på planeten Norge... Eller just nu på hemväg därifrån.

Ska vuxna leka med barn?

Ska vuxna leka med barn? undras det bland familj-artiklarna på Yle, (översatt från denna originalartikel), och jag läser alltid sådant, för jag söker med ljus och lykta efter experter som kunde klappa mig på axeln och säga att jag inte behöver ha ett dyft dåligt samvete för att jag inte vill leka med Kia, och som gärna dessutom kunde ge mig tips på ett mer respektfullt sätt att säga "jag är så evinnerligt trött på den här leken att jag skulle kunna SPY på den, och jag får NIPPOR om jag blir tvungen att låtsas hitta en enda äcklig liten ledsen kanin till".

Tyvärr är alla experter i denna artikel, precis som i alla andra som jag snubblat över, rörande överens om att det är alldeles extremt viktigt att vuxna leker med barn, och att det egentligen bara är att bita ihop och stå ut.


...eller är de?

För när jag läser vad den andra experten, Saara Salo, skriver, så inser jag att ordet "lek" inte kommer med en särskilt smal och exakt definition.

Hon talar om att det är viktigt att prata med spädbarn, att förundras över leksaker med småbarn, att åka skridskor och skratta tillsammans med förskolebarn, och att intressera sig för barnens lek också när de blir så gamla att de inte vill leka med en mera.

Och efter att ha läst det där läser jag om alla experternas utlåtanden igen och konstaterar att jag trodde att jag förstod vad de säger, men att jag inte mera har en aning, eftersom jag inte vet hur de definierar lek. Ibland verkar det inte handla om något mer komplicerat än att helt enkelt bara vara närvarande, ha lite koll, visa lite intresse, och ibland låtsasdricka en framsträckt kopp låtsaste.

Det där känns ganska självklart. Det är väl självklart att jag gärna jollrar med Viggo, klättrar i klätterställningar med Kia, skrattar åt inbördes skämt, lyssnar intresserat till fantasifulla berättelser. Såklart inte precis hela tiden, men helt tillräckligt mycket. Jag har inte heller något emot att lägga pussel, bygga med lego, måla med vattenfärger, sova i tält, mata änder...

Men när jag letar igenom artiklar om vikten av att leka med barn så är det inte sådana saker jag tänker på som lek, och någonstans ifrån har jag känslan av att andra som ställer frågan "måste jag leka med mitt barn" avser ungefär samma sorts lek som jag. Okej, alla vill säkert inte klättra i träd, medan några säkert mer än gärna leker sjörövare, men inte finns det väl någon som på allvar tror att det skulle finnas experter som säger att det är helt okej att totalignorera sitt barn 24/7, vilket alternativet till att leka med sitt barn ju nästan blir om man i ordet lek inbegriper i stort sett all form av aktivitet och kommunikation.

Samma Saara Salo säger att det är bra att låtsasdricka den där koppen låtsaste, men att man inte behöver sitta ner för en entimmes tebjudning.

Och det är kanske mera just de där tebjudningarna, de där "ska vi leka hem"-lekarna (Där fortsättningen oberoende om svaret var ja eller nej är ett "jag var storasyster och du var min mamma". Ifall mitt svar var nej sägs det där följande bara med lite högre volym.), de där färdigt utstakade och exakt dirigerade lekarna som leks gång på gång på gång, där replikskiftet bör vara exakt samma som senast och där inga nya idéer accepteras. Det är kanske mera DEM jag känner att jag inte orkar leka mer än någon enstaka gång ibland.

Trots experttrions rungande JA till frågan om vuxnas lekande med barn, kan jag då alltså ändå tolka uttalandet som ett "nå okej, låt bli" när det gäller det som jag talar om när jag talar om lek?

Ett påsklov som kom och gick

Vi hade ett elva dagar långt påsklov med rätt mycket ståhej.

Bland annat kryssade vi till Stockholm.

Precis som förra gången vi besökte Stockholm så var ett besök på Junibacken enda programpunkten vi hann med, fast den härgången äventyrade vi oss och åkte tunnelbana och spårvagn dit, och buss därifrån. (Bussen blev ett riktigt äventyr eftersom vi hamnade i olika ändor av en alldeles proppfull buss och klev av på olika hållplatser, och sen fick ägna en god stund och några tårar på att hitta tillbaka till varandra igen)

Junibacken var nog värd också detta besök, men kanske vi nu har sett det så grundligt att vi nästa gång kan satsa på någon annan Stockholmsk sevärdhet. Den här gången fungerade sagotåget, så jag och Kia tog ett varv i det. Kia tyckte jättemycket om det, och har berättat en massa om det efteråt åt en massa människor, men själv insåg jag att av de 6 sagor sagotåget åkte förbi kände Kia till bara två. Så jag upplevde en sådan där medbesvikelse som antagligen var fullständogt onödig eftersom Kia inte var besviken alls.

Kias favorit under buffetmiddagarnavar glassbuffeten och kakaon. Min första middag var ett sådant där slumpmässigt ihopplock av en massa olika grejer varav många visade sig vara besvikelser, men andra middagen blev då ett ihopplock av grejer jag på riktigt gillade, och till min stora förbluffelse hann jag inte ens bli sådär proppmätt (så sen kompenserade jag med att sluka brownies i alltför stor mängd.

Höjdpunkten för Kias del var väl nog bollhavet. Viggo tyckte också det var ett chill ställe...

Veckan före påsk var kanske inte den mest optimala tiden att resa ur folkmängd-synvinkel. Jag är ganska övertygad om att det var ännu mycket mer folk på kryssning än vad det var under sportlovet ifjol.

Under själva påskdelen av påsklovet häxade vi lite på Moisö. Att ta sig dit med allt pick och pack medan Joppe paddlade med bilen (..alltså, bilen stod såklart på stranden..) var en liten utmaning.

Viggo ligger inte underst i bråten.. han åkte i bärsele på min mage, och hans enorma skötväska balanserades på min axel.
Men som tur behövde jag inte skurra det där schabraket mer än hundra meter, för mina föräldrar kom och plockade upp det mesta, och vi åkte sedan buss med mycket  mindre packning.

Kia blev en påskhäxa,

och Viggo en sovande kanin. (det där vita är öron...)

Vi häxade vid två hus. Sen tyckte Kia att det räckte, för hon var så förthust i påskriskvistarna att hon ville behålla resten själv... 

Annars har vi hunnit med en del familjemiddagar på olika håll. (Bland annat en hos oss.) och annat skoj.

Att ha hela familjen hemma och lediga i elva dagar är roligt, men också sjukt tungt. Dubbelt så många som behöver saker. Dubbelt så många som råddar. Dubbelt så  många som gnäller. Dubbelt så många som blir irriterade när andra gnäller. Dubbelt så många som ska ha mat. Dubbelt så många som sveper huvudvärkstabletter. En av de sista kvällarna var jag så arg när jag gick och lade mig att jag låg och skakade av ilska under täcket. Relationsexperter säger att man aldrig ska gå och lägga sig arg, men vad gör man när det inte är en person man är arg på?

Kalas!

Tisdag var en speciell dag i bloggens liv, för då var Viggo preciiis lika gammal som Kia var då jag började blogga. Jag hade tänkt uppmärksamma det med ett partyinlägg och fyrverkerier och bulleribång, men vi har påsklov hela familjen, och om det är något som jag håller på att lära mig så är det att man inte har en lugn stund när alla har ledigt.

Nå, just på tisdag skulle jag väl inte ha bloggat ändå, för vi minisemestrade i Stockholm och hade verkligen inte så många lugna stunder, men en hel del roliga, nog.

Men hur som helst ska det nu bli kul att ibland kunna scrolla tillbaka till tiderna när Kia varit i den åldern som Viggo är nu och kolla vad som hände då.

Det här blogginlägget kunde illustreras med fina bilder, men de finns alla på någon kamera och jag har inte riktigt tid att reda upp dem... 

Veckans lista - dåliga listan

Efter många om och men beslöt jag mig för att göra ett försök på "10 dålig-mamma-grejer jag gör" som veckans lista, men jag känner mig lite kluven inför listan. Jag tycker det är så få grejer man kan göra som förälder som är entydigt bra eller dåliga. Och jag tänker att ifall det finns någon som är en alldeles perfekt förälder i alla avseenden (vilket det självklart inte finns, men för en stund kan vi låtsas att det finns det), så är just det en allvarlig brist i personens föräldraskap. 

Jag tänker också att eftersom vi ju faktist är två föräldrar i den här familjen så betyder det att i de allra flesta fall där jag anklagar mig själv för att vara en dålig mamma så anklagar jag samtidigt Joppe för att vara en dålig pappa. Och det vill jag inte riktigt gå med på att göra.

Men jag kör igång och ser hur långt jag kommer:

1. Jag glömmer D-vitaminerna oftare än jag kommer ihåg dem. För tillfället har vi inte ens D-vitamindroppar hemma, så det hjälper inte ens om jag kommer ihåg att vi borde ge sådana.

2. På matfronten finns ju en hel del jag kunde räkna upp, som bottnar i ett ganska stort ointresse för matlagning, men jag orkar inte hålla på och ha dåligt samvete för att vi nu och då äter halv- och helfabrikat. De matrelaterade grejer som jag dock på riktigt tycker att jag borde vara bättre på är; 
- mer grönsaker. Det finns helt grönsaksfria måltider i vårt hus, och det grämer mig. Till de flesta lyckas jag nu ändå komma mig för att skala några morötter eller liknande. Att laga en sallad är ganska bortslösat på den här familjen eftersom J ändå är allergisk mot hälften av ingredienserna och både J och K tycker att det är ganska förkastligt att hålla på och blanda ihop saker.
- mindre socker. (I och för sig verkar K till min stora glädje igen börja föredra naturell youghurt framom smaksatt, men det är ju å andra sidan hennes eget val och inte mitt föräldraskap...)

3. Jag är en USEL förebild när det gäller städning. Är man en barnfamilj kan man alltid skylla på att barnen råddar fortare än någon hinner städa, men tittar man närmare på våra råddor märker man nog att barnen inte är de enda skyldiga.

4. De där grejerna som precis alla föräldrar verkar vara överens om att är de viktigaste (ibland de enda viktiga) när det kommer till barnuppfostran; att hälsa, att säga tack och att säga förlåt.. De fungerar inte här. 
Dethär är en sådan där typisk "jag skulle inte bry mig så mycket själv, men vad ska alla andra tycka"-grej. K har sitt eget sätt att hälsa, och det är ingen tvekan om att hon är djupt bedrövad om hon märker att hon gjort någon ledsen eller arg. Och jag vet att de kommer, de där rätta orden, om några år. Men visst funderar jag ändå på "vad alla andra tycker".

5. Jag är så infernaliskt ointresserad av att leka att jag inte ens vill skriva ut hur ointresserad jag är, för då skulle jag göra mig skyldig till fler dålig-mamma-punkter.

6. När det kommer till skärm-användande kritiserar jag mig mest för att jag är så inkonsekvent. Ibland får K titta på hur många Mumin-avsnitt eller hjulena-på-bussen-varianter som helst, i flera timmar. Ibland säger jag tvärt nej. Ibland får hon titta på ETT avsnitt! men bara ETT! När avsnittet tar slut: " mamma fåååår jag titta på ett till???" Jaja.. Men bara ETT till...
Och dessutom kör jag med det där fullständigt meningslösa ; "jaja, du får väl titta då, men jag tycker INTE OM att du tittar så mycket!" 
... Som om K borde ta ansvaret och bara: " aj men okej, då tittar jag inte"

7. Jag väljer alldeles för ofta att klä på K istället för att ta striden så hon skulle klä på sig själv.

8. Och så är jag just nu inne i ett "hur mycket kan jag blogga om barnen"-filosoferande som inte är klart ännu.

9. Jag beter mig som en fyra-o-ett-halvt åring när jag blir irriterad och fräser och är allmänt fånig, istället för pedagogisk och lugn och respektfull.

10. Jag utrustar K:s klädskåp enligt min egen klädsmak och inte så mycket hennes.

Intresseklubben kan notera att nästan alla mina dålig-mamma-grejer drabbar K.  När V hinner ikapp har jag antingen accepterat bristen eller bättrat mig. Det måste vara tungt att vara äldst och få leva med att ens föräldrar utvecklas i samma takt som man själv.

Vårtecken

"Mamma, kan du hälla ut vattnet ur mina stövlar?"

Om hur man ser ut

"Jag ser inte alls ut som Kia!" utbrast just precis hon lyckligt i morse när hon tittade ned på den outfit som vi med gemensamma krafter lyckats skramla ihop ur hennes klädskåp. En söt vit blus med en rosettprydd hund på, en farkkukjol med ljusröda volangkanter och pärlsmyckningar, och ett par ljusröda LillaMy-strumppisar.

Kommentaren har skavt hela dagen. Eller kanske inte kommentaren i sig, men lyckan som lyste igenom där bakom. Barn tycker väl i och för sig om att klä ut sig och inte se ut som sig själva ibland, men det här uttalandet gick ju nog att tolka som att hon inte nödvändigtvis tycker att det är så roligt att se ut som Kia; eller då alltså att det som i hennes ögon är att se ut som Kia inte är så som hon skulle vilja se ut.

Risken med att tycka att klädernas utseende borde vara totalt oviktiga, är att slutresultatet blir att man fäster större vikt vid klädernas utseende än man skulle ha gjort om man skulle ha ett "normalt" förhållande till dem. Jag har tänkt mycket på kläder idag, och har tänkt att Kias klädskåp ser ut ungefär som mitt skulle göra om jag skulle vara 110 cm lång. Nå, lite mer söta katter finns där kanske i hennes..

Så, hur månne Kia ser ut? 

Tvärs

Vi har en ca 110 cm lång människa med magknip i vår säng. Hon sover på tvären. Varför gör barn så?

Rätt trångt blir det, men också ganska mysigt med minimänniskor som sover nära.

Veckans lista

Listmånaden fortsätter, och idag har vi en lista som jag hittade hos Peppe.


Tre guilty plesures

Jag tänker mig att det är människor som har en medvetet hälsosam (och ansvarsfull?) livsstil som sysslar med guilty plesures. Såna där som tränar mycket och regelbundet, äter hälsosamt, undviker socker och halvfabrikat. Äter gärna närproducerat, ekologiskt och vegetariskt. Äter spenatsmoothie och rågbröd med avocado till morgonmål. Har gojibär i skåpet och vet vad chiafrön är för något. Lagar rawchokladbollar då de är sugna på något gott. Deras guilty plesure kan sen vara att de någon kväll i månaden kan smälla i sig en liten burk ben&jerrys. (Om någon tror att jag nu gör narr av dessa människor så tror ni fel. De måste ju vara supermänniskor!) 

Jag har ingen hälsosam livsstil, och inte särskilt ansvarsfull heller, och jag är i högsta grad medveten om det. Glass, choklad, kex, godis, chips... Jag äter sällan alla de där på en dag, men jag äter ofta mycket. Jag känner varken särdeles mycket guilt eller plesure. 

Jag har healthy plesures istället. Någon gång nu och då skalar jag en morot och äter den! 


När grät du senast och varför ?

Det här var ju ganska enkelt eftersom jag är en stundvis ganska trött småbarnsmamma med kort stubin och dåligt samvete. Jag tror jag senast grät under min uslighetsperiod för några veckor sedan, och orsaken var ju då att jag kände mig usel. 


När kan du verkligen verkligen vara dig själv ?

När solen skiner och det är vår i luften. När solen skiner och det är sådär underbart färggrant och friskt i luften som i början av oktober. När solen skiner och måsarna skriker på sommaren. När solen skiner och snön blänker som kristaller på vintern. När det åskar. När det spöregnar. 

När jag är på scoutläger eller annars bara hänger med de människorna. På jobbet. När som helst med Joppe. 


Tre saker du avskyr 

Ojämställdhet, rasism och spysjuka 


Hur var du i skolan ?

Tja.. Ganska vanlig, tror jag? Rätt så "snäll" och "tyst". Flitig i ämnen som jag var bra på och gillade, som modda och biologi. Lat i ämnen som jag hade svårt med, spm finska och fysik. (I efterhand anar jag ett ekorrhjul här..) 


Vad blir du stressad av ?

Skrikande Viggo. Mängder av folk med köpkärror i Prisma. Att ha för hett. 


Tre saker du älskar 

1. Havet. 
2. Att gräva kanaler för smältvattnet i lekparken. 
3. Choklad. 
(Och en massa människor, såklart, men de är inte saker.) 


Hur tror du att andra uppfattar dig ?

Lugn och sansad. Rätt klipsk, men inget geni. Lite tråkig. 


Hur uppfattar du dig själv ?

Lugn och sansad. Rätt klipsk, men inget geni. Lite tråkig. 


En situation som du tycker är jobbig/pinsam 

Vilken som helst där jag är tvungen att prata finska 



Något du funderar mycket på

Det blir väl en del flyktingkriser, politik, könsroller och samhällsstrukturer.

Men en helt annan grej jag funderar mycket på just nu är babymat. Viggo blir fyra månader så småningom, och då får man börja ge annan mat än mjölk. Med Kia väntade vi tills hon var sex månader, och gjorde då ett försök med blw. På sätt och vis skulle det vara roligt att försöka igen, men samtidigt skulle det också vara roligt att få testa lite riktig mat om bara några veckor.


Tre saker du är rädd för

Alla tre handlar väl nog om Kia och Viggo och om saker som kan hända dem. Mest rädd kanske för deras besvikelser och negativa känslor. Mobbning. Dålig självkänsla.



Tre otippade saker om dig 

1. Varje gång den här frågan kommer upp drar jag till med att jag har dansat magdans i några år. Det börjar väl bli så många gånger nu att det kanske inte mera är otippat. 
2. Jag kommer inte på något mer. Jag kanske borde göra mer otippade grejer. 


När känner du dig som vackrast ?

När jag är gravid. 
 

Vad skrattade du åt senast ?

Säkert något Kia eller Viggo gjort. 

Kia funderar

"Mamma, kan du gå och säga åt pappa att han sänker ljudet på TV:n, för det stör mig så jag inte kan sova."

Jag gör det.

"Mamma, hur kan man få di där människorna att prata tystare när man sänker ljudet? Hur vet di att di ska prata tystare?"

Tre månader

Tre månader har Viggo hunnit bli. Det känns skönt. Han går liksom inte mera sönder av att man petar på honom.

Den största utvecklingen, och den roligaste, har nog skett i medvetenheten om vad som händer, det tydliga intresset, babblet, det enorma leendet, och skrattet (!!) som lossnat en eller två gånger. Nacken har blivit stadigare, så han är lättare att hantera, och kan bättre själv bestämma vart han vill titta. Han har många gånger vänt sig från mage till rygg, men det är nog ännu lite i misstag. Dvs han vet att det går, han har ett vagt hum om hur, och ibland råkar han lyckas.

Hans favoritsysselsättning är fortfarande att titta på saker. Han för händerna mot saker ibland, men för det mesta i hårt knutna nävar, så det är liksom lite svårt att gripa tag i något, men riktigt den senaste veckan har det börjat verka som om idén fötts i hans huvud. Jag tror han snart kommer att knäcka koden, och jag ser fram emot det!

Precis som med Kia har jag inte någon känsla för vad hans missnöjesskrik betyder, men till skillnad från Kia-tiden så ger det mig inte skamkänslor den här gången. Jag inleder vanligtvis med att amma honom. Äter han mycket så var han säkert hungrig, äter han lite eller är hemskt rastlös så är han antingen trött eller behöver ny blöja. I allmänhet båda.

Viggos dygn har blivit aningen mer regelbundet. Eller så är det bara så att det finns grejer som hände igår som också händer idag, och så utgår jag ifrån att det kommer att hända också imorgon fast det kanske inte alls är ett mönster, bara en slump.

Väckningen, som fortfarande inte är på hans initiativ, sker ju då vid 7:30. Han vaknar i allmänhet ganska snabbt då storasyster pratar glatt i närheten. Lillebror har klart förbättrat också Kias motivation att vakna på morgnarna. Sen är han vaken i ungefär 1,5 timmars snuttar varvade med tupplurar som är allt från 10 minuter till två timmar långa. Han sover väl sådär ungefär fem gånger per dag, och har en 15-17 tupplur som är relativt regelbunden.

Till natten somnar han vid midnatt. I allmänhet vaknar han en gång under natten, vid 3-4-tiden, för att äta. Någon enstaka gång vaknar han två gånger. Helt ovanligt är det inte heller att han inte vaknar en enda gång.

Vad jag vill lägga in i min minnesburk är glädjen, nyfikenheten och kramigheten. Ja, han vet väl inte vad kramar är ännu, liksom, men han är så lätt att krama och så liksom gosig att jag måste släppa in det ordet i mitt vokabulär.

Vad jag längtar bort ifrån är de uppätna kvällarna. Jag borde ju inte klaga, eftersom jag får sova så mycket senare på natten, men det där med att vara mer eller mindre fast från kl.20 till 24 varenda kväll är lite tungt. Speciellt som det är en tid då han inte nöjer sig med vad som helst för att sluta gnälla. Det är ju just den tiden som man skulle vilja varva ner och reda ut sina tankar lite. Blogga, duscha, betala räkningar, läsa nyheter, krama Joppe. Vi är ju två, och Viggo äter ju inte precis hela tiden, så visst lossnar tiden för mest akuta must-do's, men samma sak är det ju inte. Om Viggo följer Kias mönster (vilket han ganska långt verkar göra) så tar det minst tre månader till innan han börjar somna tidigare på kvällarna, och just nu känns det som ganska länge. Jag får trösta mig med att det om tre år förmodligen är glömt och förlåtet.

Hur stor Viggo är nu är jag jättenyfiken på. Men jag har noll koll, eftersom han är mer än dubbelt så gammal som han var då vi senast var på rådgivningen. Och rätt mycket större. Men vi ska dit på torsdag, så jag uppdaterar sen:

Längd: 65 cm
Vikt: 7,2 kg

Viggo och Kia; Viggo gillar Kia. Kia gillar Viggo. Vi måste säga till åt henne ibland, att hon kanske inte ska krama och pussa honom, eller med hög volym sjunga sånger i örat på honom, medan han äter eller just ska somna. Men Viggo själv har ju inget emot det.. Det är mera vi som tycker att han gärna kunde koncentrera sig på att äta eller sova.
Båda två är också hur nöjda som helst om de får hänga på tumis en stund medan man själv gör något annat. Förr eller senare blir Viggo såklart antingen trött eller hungrig och börjar gnälla, och ibland händer det att Kia får tråkigt och lämnar honom i rummet för att komma springande och prata med mig istället, men ibland har jag till exempel hunnit laga mat innan någon av dem tröttnat.

Reseminnen

Igår anlände Viggos och mitt pass till R-kiosken. Vi gick på familjeutfärd och hämtade dem.

När jag sen mentalt pensionerade mitt gamla pass, som varit i kraft sedan 2006, översköljdes jag av en sentimental våg av minnen av alla resor som vi varit med om, passet och jag.

Interrailandet 2006 med Cilla: Från Estland till Kroatien och tillbaka igen (fast med flyg).

Bratislava efter regnet

På väg i Zabreg

Split-vy

Team packåsnor i Dubrovnik

Min ensamma Irlandsresa 2007

Dublin i skymningen

Med cykel runt Dingle

Dingle

Fin Galway-båt

Selfie från tiden före selfiesticksen

Köpenhamn med Anna samma sommar. (Jag har inga bilder därifrån, men nämner i alla fall, för där träffade jag ju Joppe..)

Joppes och min Italienresa sommaren 2008.

Joppes och min Schweizresa sommaren 2009.

(Sommaräventyret 2010 var paddling från Esbo till Nagu, och sommaräventyret 2011 hette Kia och pågår fortfarande.)

Dessutom en hel hög resor till.

Vilka otroligt bra tio år det har varit!

Mars - listmånaden; gravidlistan

Jag tänkte att det skulle vara kul att köra lite "blogglistor".

Såhär i mammaledighetstider när man inte träffar så mycket folk så känns det skönt med en lista som intresserat (om rätt dock passivt) ställer en en massa frågor om hur man tycker och tänker.

En lista i veckan, tänkte jag. Om jag hittar tillräckligt många. Annars tar det kanske slut efter det här..

Jag börjar med gravidlistan, som jag hittade hos Carola.

När blev du mamma? 
Jag blev mamma som 31-åring.

Hur många barn har du? 
Två

Var graviditeterna planerade? 
Planerad? Njaa, njoo, alltså jo.. och nä. Ju mer jag tänker på det, desto mindre lämpligt tycker jag att ordet planerad är för de här graviditeterna. Men ingendera innebar någon särskilt stor förvåning, om vi säger så.

När berättade du om graviditeterna? 
Under båda graviditeterna ville vi vänta till efter första ultran innan vi berättade för folk, men när jag väntade Kia var det på något sätt hysteriskare än med Viggo.

Med Kia hade jag någon hysterisk uppfattning om att folk måste få veta i någon viss rangordning. Med Viggo kändes det ju ganska viktigt att Kia skulle höra till de första som fick veta, men efter det satt jag ju ut det på bloggen och Joppe på Facebook. 

Hur många barn vill du ha? 
Jättespännande fråga, för just precis nu inser jag att den inte alls är viktig.

Före Kia tänkte jag två-tre. Kanske fyra. Kanske inget. Inte ett.

Före Viggo tänkte jag ett, eller allra högst två (plus att jag tänkte mig att det fanns parallella universa där jag var barnlös och mycket lycklig med det). (För den händelse att det behövs så vill jag påpeka att det såklart aldrig varit Kia det varit något fel på, utan bara jag själv som haft svårt med den där mammarollen.) 

I och med Viggo tänkte jag två. Punkt.

Men nu börjar jag känna att det inte finns något särskilt antal barn jag vill eller inte vill ha. Det blir nog med största sannolikhet inte fler än två, men det handlar inte om att jag vill ha just precis två barn eller att jag absolut INTE vill ha tre eller fler, utan det handlar nu mer om att jag känner att jag vill börja gå vidare till nästa fas, och inte om två-fyra år vara tillbaka i spädbarnslivet igen. Jag vill att vårt yngsta barn om 4 år är 4 år. Skulle jag vara 10 år yngre, Joppe övertalbar och biologin medgörlig så skulle det säkert bli fler barn, men nu är jag trots allt väldigt nöjd med att inte vara 10 år yngre, och två barn känns därför helt perfekt.

(Jagjagjag.. Man är ju två om att få barn, så det känns dumt att skriva om vad JAG vill, men såklart har man egna åsikter även om man i frågor som denna måste bolla dem med en annan människa innan man fattar beslut.) 

Tätt ihop eller långt isär? 
Just nu känns långt isär väldigt skönt. Åtminstone med just de här barnen, åtminstone än så länge, gör åldersskillnaden att det faktist inte är så stor skillnad mellan ett och två barn.

Jag tycker att denna spädistid verkar bli mycket lättare än den som var för drygt fyra år sedan, trots att det nu finns också en fyraåring att ta hand om och trots att detta spädbarn inte är lättare än det förra. Visst finns såklart en del utmaningar, men barnen är i så olika åldrar att utmaningarna är så totalt olika att de liksom lite tar ut varandra.

4 1/2 känns kanske ändå i längre laget. Skulle man kunna planera sånt här i efterhand så skulle kanske 3 1/2 ha känts som den perfekta åldersskillnaden mellan barnen. Men samtidigt vet jag inte om det skulle ha varit perfekt då..

Hah! Jag har det! Om man kunde få barn så att det andra barnet föds fem år efter det första, men sedan växer med större hastighet så att åldersskillnaden då det äldre barnet är, låt oss säga 13, är bara ett år, så då skulle jag kanske köra på det.. (Såvida inte det skulle innebära alltför mycket stress för det äldre barnet som på det sättet hela tiden skulle känna sig jagat av sitt ursprungligen mycket yngre syskon. Och så har ju också 4,5 skillnaden fördelen att de inte kommer att vara i värsta puberteten samtidigt. (Om det nu är en fördel..))

Har du oroat dig mycket under graviditeterna? 
Njäää.. Det börjar redan ha gått tillräckligt lång tid så jag har kunnat börja förtränga. Men jag har nog inga sådana minnen. Med Kia oroade jag mig väl mest för att allt skulle vara en jättebluff och jag inte alls var gravid, men det kändes nu ändå allt mindre sannolikt..

Hur var graviditeterna? 
Om vi tar det här en sista gång då? Sen lovar jag släppa det!

Graviditeterna har varit så totalt underbara! En månad trötthet och illamående i början, sen bara flyt, med bättre själförtroende och en konstant vinnarfiilis. Jag är som bäst gravid! Jag är lyckligast gravid! Det är så mycket som är så jättebra! Också roligt, sen när fostret börjar böka omkring ordentligt och man kan böka tillbaka. Värst var väl det ständiga kissbehovet.

Gillade du att vara gravid? 
Det blev väl ganska klart?

Visste du vilket kön det skulle bli? 
Ja.

Hur har förlossningarna varit? 
Har nog varit lyckligt lottad där! Inte skulle jag ju beskriva dem som njutbara, men tror nog att mina varit i absolut enklaste ändan av skalan. Öppningsskedets sista timmar var riktigt smärtsamma, men sen fick jag ju båda gångerna bedövning som tog bort allt ont. Krystningsfasen har båda gångerna varit lite frustrerande eftersom det aldrig hände något och båda slutade med sugklocka. Ingendera gångerna har jag upplevt någon direkt rädsla för att något skulle gå fel. Ingendera gången fanns en enda svensktalande person inom synhåll, trots att det båda gångerna kryllade av folk i förlossningssalen. Ingendera gången var det här ett problem.

Egentligen tror jag att man skulle kunna säga att förlossning 2 var en fast forward av förlossning 1, och sedan normal speed i krystningsfasen.

Hur var första bebistiden? 
Vänta nu.. Första bebistiden som i första tiden med bebisarna, eller som i hela bebistiden första gången? Jag väljer första tolkningen. 

Kia: glad typ som åt bra, sov bra och var rätt angenäm att ha att göra med.
Jag: osäkerhet och självförakt

Viggo: rätt strulig amning --> inget strul med amningen, rätt jobbig sömnrytm --> rätt så hyfsad sömnrytm, jobbig jorv-vecka. Glad typ och rätt angenäm att ha att göra med.
Jag: stressad över amning, sömn och sjukdom --> rätt nöjd med tillvaron

Hade du bestämt namnen sedan innan? 
Med Kia var Kia nog vårt starkaste namnförslag redan några månader i förväg, men vi slog inte fast det förrän hon fanns på riktigt.

Med Viggo tog det väl ca två veckor efter att han fötts innan vi kom på Viggo. Före han föddes kändes Noa (o uttalat som å) som bästa namnet, men när han sen fanns kändes det konstigt.

Ett råd till blivande mödrar: 
Råd till föräldrar är en knepig grej. Det är ju såklart skitbra att det finns hela sjöar av tips och information att ta till ifall man själv känner sig vilsen eller stressad, men det finns folk, som till exempel jag, som blir bara mer vilsen och stressad just på grund av rådena. Det finns så många, de kan vara så diametralt olika, och man har noll koll på vilket man ska följa.

Det finns ett råd också för det; lyssna på din magkänsla! Men vilsna och stressade människor som jag är ibland vilsna och stressade just på grund av att vi inte hittar någon magkänsla. När vi sen får rådet att följa den blir de ännu mer vilsna och stressade.

Att alla är olika låter lite uttjatat självklart, men det är ju inte bara du och jag som är olika, det är ditt barn och mitt barn, din partner och min partner, era resurser och våra resurser... Allt är olika och när man kombinerar det blir det olikhet upphöjt i åtta.. Vissa tycker om att bli föräldrar, men alla gör inte det. Vissa växer ändå in i rollen ganska snabbt, för en del tar det längre, vissa behöver terapi för att hitta rätt, och säkerligen finns det folk som aldrig riktigt gör det. För mig tog det ett år innan det började svänga, och två innan det kändes riktigt bra. Tyngst var nog nästan skuldkänslorna för att det kändes tungt.

Mitt råd är kanske mer en rad konstateranden;
1. Det är jätteokej att må skit. Det är såklart inte bra. Men du behöver inte dessutom må skit för att du mår skit. Du har ingen skyldighet att inte må skit.
2. Om du känner dig vilsen och inte vet vilket av råden du ska följa, och inte hittar din inre magkänsla; kasta tärning, singla slant, snurra flaska, eller gör inget alls. Det finns väldigt få saker du kan göra som förstör ditt barn helt, och hur du än gör kommer du nog att förstöra ditt barn lite. Så om det inte känns som om det finns ett klart rätt svar för dig så är det inte så stor skillnad hur du väljer.
3. Så gott som alla bekymmer går om. Småbarnstiden innehåller snabba kast och tvära svängar. Många problem löser sig själv med tiden också om du inte själv hittar en lösning på dem. Det kommer alltså att bli bättre. Säkert värre också, ibland, men sen bättre igen.

Sportlov

Alltså vilket händelserikt sportlov! Kanske inte för just mig, men såhär nära händelsernas centrum har jag väl inte varit på länge!

Vi tar en genomgång, tycker jag.


Lördag

Kia och Joppe inledde dagen med Lek och plask i simhallen. Kia lär ha slintat på bassängkanten, tagit några ofrivilliga och oplanerade dykningar, och avslutade det hela med att ramla baklänges, med huvudet före, ned från bänken i omklädningsrummet. Trots detta var båda på riktigt gott humör när de en stund senare plockade upp mig och Viggo.

Sen styrde vi bilen norrut, mot Vasa. Bilfärden gick över all förväntan bra. Viggo sov till Pirkkala där vi tog lunchpaus, och efter det sov han vidare. Vi hade sådär löst planerat att ta en andra stop vid Juustoportti, men där var det bara Joppe som var vaken, så bilen fortsatte till Vasa utan vidare pauser. Viggo vaknade i Laihia och började skrika. Därifrån är det en dryg kvart kvar. 15 minuter är alldeles för lite för att man skulle ha lust att stanna då mera, men ändå ganska mycket med ett gallskrikande barn. Men lyckligtvis somnade han om, så det var först lagom till första mötet med farföräldrarna som han började gallskrika på riktigt. Kia sov mindre än tidigare, men klarade tålamodet med bland annat ljudböcker och högläsning.

Så vi kom fram till Vasa vid helt vettig tid och madrasserade golvet i arbetsrummet och spred ut våra tillhörigheter där och i resten av huset, klappade hundar och pratade på far-/svar-/-föräldrar.

Viggo och hund

Söndag

Själv inledde jag dagen med att skuffa ut Viggo på balkongen och sen oavsiktligt somna på en madrass. Halvsovande registrerade jag hur Joppe övertalade Kia att komma med ut, och sen rumlade de omkring på gården i flera timmar, byggde massvis med snögubbar, och klättrade på stenar, åkte i backen, gjorde snöänglar och gjorde annat sånt där som gör att man kommer in med röda kinder, lysande ögon och snö i håret.

Kia och snögubbarna; pappa, mamma, fammo, faffa, Kia, Viggo, Olli och Urho

På eftermiddagen hälsade vi på hos Joppes bror Oskar och Heidi samt deras chihuahua Urho (den som för några år sedan gick under benämningen hauhauheppa). Kia fick en leksakschihuahua av O&H och döpte såklart också den till Urho. Urho Kakkonen, fick det bli, för att kunna skilja den från originalet. (Några dagar senare berättade jag för Kia att Finland haft en president som hetat något liknande. Sen fick jag såklart med ifrågasattbar framgång förklara vad en president är. Efter det satt hon en lång stund och skrålade "Urho Kekkonen". Det kändes lite surrealistiskt i 2016 Finland.)

Viggo och en annan hund

Måndag

Kia och Joppe tog pulkan till en enorm och öde skridskobana och skrann omkring där. Jag tog en promenad med Viggo i underbar retrovagn och beundrade härliga vintervyer.

På eftermiddagen fick Kia sällskap i snödrivorna av sina jämnårigaste kusiner, och på kvällen hälsade vi på hos dem. När vi kom fram insåg vi att vi glömt skötväskan och alla Viggos blöjor "hemma", men vi vågade ändå stanna tillräckligt länge för att gå grundlig husesyn i deras nya hem och prata bort en stund.

Tisdag 

Ny sport varje dag. Den här dagen började med besök i sportaffär för att skaffa nya skidor åt Kia. Efter det skidade Kia omkring i parken i några timmar tillsammans med Joppe, medan jag igen körde omkring på sovande Viggo.

Kia "grillar korv"

Onsdag

På onsdag var det dags att åka hem. Kia grät lite över att behöva lämna hundarna. Först hann de med ytterligare någon timme snöhärjande på gården, sen packade vi in oss i bilen och körde hemåt.

Hemresan gick inte riktigt lika smärtfritt som ditresan. Det blev två planerade stop plus en nödamning efter att Viggo gallskrikit alldeles för länge för någons mentala välmående. Kia sov väl nästan inte alls, men vi utökade högläsning och ljudböcker med Arne Alligator och Sås och Kopp.

Torsdag

Har man skidor så ska man använda dem, så vi åkte iväg till Pirttibacka. (Där var riktigt underligt lite folk.) Våra ca fyra timmar där såg ut såhär:
- Kia och Joppe; skida-skida-skida, först varv på varv på en sportplan, sedan av och ann i några spår. Korvgrillning och varm saft, sen ännu lite skidning, lite back-träning och till slut snabblek i lekparken. Sammanlagt ca 3 km skidning.
- Jag: Promenad med vagnViggo, tändsticksletande, eldslagande, amning, grillad korv ätande + varm saft, lite mera vagnpromenad, lite mera amning, kakao.
- Viggo: sova-sova-sova, äta, sova-sova, glatt sprattla på ett bord på cafeet medan jag drack kakao, äta, sömnigt titta på lekande Kia, sova.

På kvällen gick Kia och jag till mina föräldrar. Det var en skoj liten utflykt och vi stannade där och lekte en stund. Inte så skoj för Joppe dock, för vi hade ju inte tänkt på möjligheten att Viggo skulle vägra äta ur flaskan. (Vi har testat två relativt lyckade gånger tidigare, men det är några veckor sedan. Vi hoppas att vägrandet beror på att hålet i tutten är för litet, och att det är enkelt åtgärdat med tutt med större hål.) Så det blev ett plötsligt uppbrott. Lyckligtvis var Kia på superhumör, så vi sprang, skuttade, hoppade, tjoade och tjimade hela vägen hem och kom fram på rekordfart. Lite stressad var jag några gånger över vetskapen om hur ledsen Viggo måste vara och hur stressad Joppe måste bli, men jag insåg också att jag inte kommer hem snabbare av att oroa mig, och att jag lika gärna kan njuta av det glada humöret.

Dockan Törnrosa hade bott hos oss under Vasavistelsen, men fick nu åka hem till mormor...

... i den likaså av mormor lånade dockvagnen. det går snabbare att ta sig mellan ställena när man har något att skuffa.

Fredag

Fredagens möjligheter till häftigt idrottande hade jag (vem annars) effektivt förstört genom att boka in passfix åt Viggo och mig hos Kyrkslätt-polisen mitt på dagen. Joppe gjorde ett försök i alla fall. Det fanns skäl att tro att Winellskas sportplan var vattnad, så Joppe och Kia kom med till Kyrkslätt för att kolla om det skulle gå att skrinna. Det gick det nu tyvärr inte, så de fick ta en promenad mot centrum medan Viggo och jag besökte polisen. Där löpte allt så snabbt att vi var klara innan vår ursprungligen bokade tid började, så hela familjen var snart hemma igen.


Lördag

Vilket helt strålande väder! Vi styrde kosan mot Oitans, vilket nog antagligen precis alla andra i hela världen också gjort. Kia och Joppe stakade sig, igen, runt en del skidspår, medan jag, igen, promenerade omkring med Viggo. Solen sken, himlen var klarblå, och skidspåren var fyllda av glada människor. En massa barn skrek och grät nog också, men det var de barn som släpades mot parkeringsplatsen för att åka hem. Och där och då kapitulerade jag. Nästa år ska också jag börja skida. Ett flataskidpaket skrivs upp på julklappsönskelistan för nästa jul.

 

Söndag 

Vädret lika bra som dagen innan. Joppe ville skida från Oitans till Solvalla, så vi körde honom till först nämnda plats, och hann sedan ta en sväng via Moisö, där vi åt lunch, sjöng "Ja må hon leva*" för min faster och hann titta på isen, innan det var dags att åka till Solvalla för att hämta hem Joppe. (Ifall Joppe eller någon annan bryr sig om hans skidhastighet så måste jag väl tillägga att han fick lägga till några extra rundor i Solvalla-spåren för att inte behöva stå och vänta på oss i långt över en timme.)

Och ännu på måndag hade Kia ledigt, och ännu då var vädret härligt. Vi kastade lite frisbee på sportplanen och i lekparken och var ute hyfsat mycket, men i jämförelse med tidigare veckans hurtigheter kände jag mig nog som familjens soffpotatis.


* en diskussion dök förresten upp om "ja må hen leva"s lämplighet, i och med att det nuförtiden är, om inte vanligt, så i alla fall inte heller sjukt ovanligt, att folk blir äldre än hundra. Jag har tänkt mig att man menar hundra år till, från och med "nu". Kanske lite naivt, men bättre så, liksom.