Och då lade jag plötsligt märke till något konstigt. Ja, eller något som plötsligt känns helt självklart när man inser det, men som kändes konstigt fram till det.
En ganska effektiv form av första hjälpen då man känner sig som en usel förälder är att se till att man får stunder då man inte behöver vara särskilt mycket förälder. Då jag inte ramlat ner i uslighetsträsket är det relativt lätt att hitta tillräckligt av de stunderna, men då jag känner mig som en usel mamma är det helt omöjligt. I Vasa märkte jag plötsligt att jag inte duschat på flera dagar. Jag tyckte helt enkelt att jag inte fick ta de 15 minutrarna för mig själv. Och det handlar självklart inte om brister i förtroendet för Joppe eller för mina svärföräldrar. Det är bara det att det kändes som om jag inte förtjänade den tiden.
En annan viktig första hjälpen är att få växla några vänliga ord med barnens far. En kram. En känsla av att vi tycker om varandra. Eller ens neutrala ord om vardagliga saker. Men istället förvandlas jag till en surpuppa som antingen bara är moltyst, eller snäser av honom. Och blir skitförbannad ifall han ger något tecken på att själv vara på dåligt humör, för här är det bara jag som får vara sur och bara mig det är synd om. Inte bara usel mamma mera alltså, utan också usel kvinna att leva med.
Och sen är steget kort till att vara en usel kompis och en usel människa överlag. Första hjälpen där skulle vara att träffa lite folk, men tröskeln att alls träffa dem är hög, och besvikelsen stor när man inser att man är en tystlåten surpuppa där också.
Dumt att det är lätt att må bra då man mår bra, men inte då man mår dåligt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar