Då snäser och fräser jag åt dig, istället för att tålmodigt lyssna på det mest angelägna du har att säga, och sedan vänligt och kärleksfullt men bestämt be dig försöka lägga huvudet på dynan och sova nu. Då drar jag irriterat åt mig foten när du vill paja den, eftersom det kittlar och DU SKA SOVA nu. Då blir jag irriterad när du ber mig sätta täcket på dig, för det kan du göra själv, och ska jag göra det så måste jag lägga ner Viggo, och då blir han helvaken igen, och VIGGO SKA SOVA nu.
Varför går det inte att uppbåda det tålamod som man VET att man BORDE ha? Eller ens låtsas att man har det? Kan man tanka tålamod någonstans?
Hittar du en tålamodstank så berätta för mig!
SvaraRaderaJag har tänkt samma sak många gånger, jag läser dagligen Janet Lansburys fina idéer och alla bitar faller på plats - just så där respektfullt som hon skriver ska man bemöta barn, för man ska bemöta dem så som man själv vill bli bemött - men gång på gång kommer jag på mig själv med att bara säga "sssch" eller fräsa åt Liam som gnäller och gnäller och åt Saga som behöver öva sig att visa empati och respekt för andra tjatar jag, och det är ju inte så respektfullt. Men jag brukar trösta mig med att det ändå är bättre att jag ens i teorin vet hur jag borde vara och då jag inte är det minsta trött också ibland lyckas. Såna som har en spädis i familjen har knappast nånsin ett tillstånd då man inte är det minsta trött och därför är alla fräsningar och snäsningar förlåtna.
Jo usch, vet inte hur många gånger Kia argt stampat i golvet och rutit "varför låter du inte mig säga färdigt!" när jag avbrutit henne med nåt tjat.. Men då är man ju i allmänhet själv så frustrerad att man inte ens tar till sig budskapet. HUR frustrerande är det inte när man själv försöker säga något och blir avbruten.
RaderaMen jo, man får väl hoppas att bara vetskapen om hur man borde göra leder till att man också klarar av att göra det lite oftare.