Samvetet

Nu när saker och ting börjat rulla så känns det riktigt okej att vara hemmamamma med tvåmånaders unge. Hittar inte just nu på något Viggo-relaterat som skulle skapa osäkerhet eller jobbiga skuldkänslor. Drar nästan lite på munnen när jag tänker på hur stressad jag var över precis ALLT när Kia var i samma ålder. (Men inte alltså något överlägset eller nedlåtande dragande på munnen, utan ett helt genuint lättat sådant. Tur att också jag utvecklas ännu och blir säkrare på mig själv. Synd att jag inte då insåg att jag gör det.)

Men eftersom graden av dåligt samvete tydligen ändå vill vara konstant så har vi istället det dåliga dagismamma-samvetet. 

Kias dagisdagar har krymt ihop från 8-16 till 9-15, och i praktiken har hennes dagisvecka blivit fyra dagar lång istället för fem. Snart blir den det också i teorin. Men skulle hon själv få välja skulle hon nog inte gå alls. Varje morgon säger hon med tårar i ögonen och darrande underläpp att hon vill stanna hemma med mig och lillebror. Att hon kommer att sakna oss så och att hon tycker att det är "så tråkigt på dagis".

Det skulle nästan vara lättare om hon skulle skrika och trotsa och slå och sparka. Det är den där nedslagna tapperheten. Hon vill faktist vilja gå. Hon försöker låta bli att gråta. Hon vill inte vara ledsen. Men så är hon det ändå.

Och varje förmiddag sitter jag själv och dividerar med det dåliga samvetet; vilket samvete är jobbigare? "Har tvingat iväg henne till dagis i alla fall"- samvetet, eller "har henne hemma utan någon möjlighet att erbjuda henne andra lekkamrater än mig själv och mormor"-samvetet?

För helt övertygad är jag faktist om att hon inte skulle må bra av att vara hemma hela tiden. Vi känner inte egentligen andra barnfamiljer i närheten, Kia är inte det barn som leker med barn hon inte känner i parken, och jag är (tyvärr) inte heller den förälder som inleder samtal med föräldrar jag inte känner i parken. Hon skulle helt enkelt bli väldigt ensam. Och fast hon ju tycker hemskt mycket om både mig och sin mormor så tror jag faktist riktigt på riktigt att hon behöver det där gänget med 1-6-åringar som förstår det magiska med Elsa och Anna och som gillar att leka hem och som skrattar åt fåniga ramsor ännu åttonde gången.

Ändå känns det inte riktigt vettigt att avlämna ett gråtande barn på dagis och sen för det mesta gå hem och hänga där större delen av dagen.

Klart att hon inte är lika ledsen hela dagen. Tvärtom trivs hon nog i allmänhet riktigt bra när hon är där. Det sade hon också idag på väg dit. "Ibland är det så med mig att jag inte riktigt vill gå någonstans, men sen när jag är där så märker jag att det är ganska roligt!" Men nog var hon ju ändå ledsen när jag gick. Och dagispersonalen brukar vittna om att hon är mer känslig på dagarna. Börjar gråta lättare. Pratar mer om att hon skulle vilja vara mera hemma. Det hjälper ju inte mig, och knappast ens henne, att de ibland verkar tycka att hon borde få vara hemma.

Mitt dåliga samvete handlar ändå kanske inte egentligen om hur mycket eller hur lite hon är på dagis. Lite mer kunde jag säkert ännu ha henne hemma, och jag ska nog försöka ibland, men jag tror att hon behöver få vara på dagis, och jag tror att hon kommer att vara ledsen på väg dit oberoende av hur sällan det är. 

Mer handlar min oro om hur jag sköter saken. Om hon är ledsen för att hon saknar mig och Viggo så är det kanske inte så farligt. Om hon är ledsen för att hon känner sig oälskad och åsidosatt så är det värre, liksom.