Barnlitteratur

"Alfons Åberg duger inte i Sverige" berättar en rubrik i HBL från förra onsdag. Förra fredan hörde jag sen en förälder (?) på bibban förklara åt sitt barn (?) och barnets andra förälder (?) att Alfons Åberg förbjudits i Sverige. "Varför det?" "Det var väl något om att hans pappa röker pipa..."

Vad det handlar om är ju då alltså att ETT barn fått mardrömmar efter att ha sett en Alfons Åberg-film (den om monstret under sängen) i förskolan, och att DET BARNETS föräldrar har klagat, och att DEN FÖRSKOLAN nu beslutat att på ett tag framöver inte visa filmer. 

Antagligen visste den där föräldern på bibban det här. Eller det visste han antagligen inte alls, men han visste garanterat att han överdrev.

Meeen, det är ju inte så stor skillnad hur mycket man överdriver i en tidningsrubrik eller i snacket på bibban så länge det finns en möjlighet att förfasa sig över hur PK Sverige är och "snart har vi det här också!" precis som "hen" och positiv inställning till invandring och accepterande av homosexuellas lika rättigheter och en mindre stereotyp inställning till könsroller. Huuuu, ryser jag högst ironiskt.

Men här hemma har jag börjat fundera på vad jag läser för Kia. På om det finns grejer jag borde skippa helt, modifiera eller läsa som de är och sedan diskutera. Eller läsa som de är och strunta i att diskutera ifall hon inte själv ställer frågor. 

Mina funderingar handlar inte (ännu) så mycket om mobbning eller monster under sängen, men en del om könsroller och utseendefokusering.

En sak jag just bestämde mig för att göra snart är gå igenom Kias bokhylla och kolla föräldrarollerna i böckerna. Jag misstänker nämligen lite att mammor figurerar allmännare, är viktigare, och sköter mycket mer hushållsarbete och barnskötsel än papporna i bokhyllan. Det här ska bli intressant! Jag återkommer med rapport!

Offret för min kritiska granskning just nu är sagorna i Nils Karlsson-Pyssling, som vi lånade från bibban för att jag börjar drömma att så småningom få börja läsar iktiga böcker för Kia, och Nils Karlsson-Pyssling känns som ett bra första steg.

Också i min kritiska granskning klarar sig boken helt okej, men saker som stör mig är bl.a. 

- Älvan Muj som behöver en vacker klänning för att imponera på älvkungen (nå, de facto behöver hon en klänning överhuvudtaget, för hon kan ju inte gå naken på bal, så det kan jag ju förstå, men när hon sedan får en klänning så råkar den vara ofantligt vacker och älvkungen har sen bara ögon för henne hela kvällen). Moralen i historien är väl ändå att man ska kunna avstå från saker om någon annan behöver dem mycket mer, så det kan väl vara ok.

- Prinsessan Lise-Lotta som avskyr att leka trots att hon har alla leksaker man bara kan tänka sig, ända tills hon för första gången i sitt liv träffar ett annat barn och får leka med det barnets docka, som är en söndrig trasig grej utan näsa och med påmålade ögon. Efter långa diskussioner och mycket övertalning gå den andra flickan med på att byta docka. Som vuxen förstår man ju att det var avsaknaden av lekkamrater som gjorde att Lise-Lotta hatade att leka, men som barn trodde jag att det handlade om att ha den rätta dockan. Och nu blir jag också hjärtskärande bedrövad över att det andra barnet lät sig övertalas att överge sin älskade trasdocka för en blinkande sak som kunde säga "mamma". Sagan slutar med att dockan ligger inbäddad i siden och silke i en dockvagn. "Där låg hon med sin avslagna näsa och sina målade ögon och glodde upp i taket, som om hon inte kunde tro att det var sant!", och jag antar att läsaren ska tänka sig att hon låg där och var lycklig över att ha fått komma till ett så fint hem, medan jag tänker mig att hon låg där och förtvivlat undrade "varför övergav du mig för en finare docka??"

- och så har vi ju allrakäraste syster som Kia redan är bekant med, som jag inte alls gillade som barn. Barbros älskade hemliga tvillingsyster DÖR och med henne försvinner en underbar värld full med äventyr, men sagan påstås ändå sluta lyckligt eftersom Barbro fått en pudel. Det var faktist först som vuxen som jag insåg att Ylva-Li antagligen liksom inte fanns på riktigt ens i sagan, utan bara var ett utryck för Barbros enorma ensamhet. Kia själv tycker att det här med döden är så spännande att hon inte riktigt vet hur hon ska förhålla sig.

Nu menar jag ju självfallet inte att jag överväger att införa censur på Astrid Lindgren riktigt ännu åtminstone. Det är än så länge mest intressant att läsa barndomssagor igen och fastna för saker som man aldrig reflekterade över då, eller tolkar helt olika nu.