Äsch, vi får väl ta pengarna till västmetron någon annanstans ifrån.

På måndag beslöt Esbo att inte gå in för att begränsa den subjektiva rätten till dagvård. Jag dansade en liten segerdans i barnens rum och väckte dem nästan. Lite för att motsatt beslut skulle ha berört också vår familj, men mycket för att jag tycker att det var ett helt idiotiskt förslag överhuvudtaget. 

Men rösterna föll ju alltså 38-37, och jag kan inte riktigt släppa att det var så nära att det gick tvärtom (precis som jag har lite svårt att förstå varför det här gått igenom överhuvudtaget i bl.a. riksdagen), och att det är så många som tycker att det skulle ha varit bättre åt andra hållet.

Ett argument är såklart pengar, och där skulle jag kunna förstå, att i hårda tider då precis alla måste spara, så kommer det att fattas beslut som måste svida. Jag skulle ÄNDÅ inte ha tyckt att det är ett vettigt beslut, men jag skulle ha förstått varför det finns så många som understöder det. 

Nu har jag ju redan tidigare hört att det nu egentligen inte är stora summor som skulle ha sparats in, men jag hade ändå för mig att de som tror att man sparar in betydande summor har kollat på undersökningar som stöder den tanken.

Enligt Helsingin Sanomats artikel skulle Esbo ha sparat in 1-5 miljoner per år på att gå in för begränsningen. 5 miljoner, best case scenario. Det låter ju i mina öron som himla mycket pengar så fort man sätter ordet miljon efter en siffra. Jag skulle göra mycket med fem miljoner. 

Esbo stad kunde också göra mycket med fem miljoner per år. Till exempel; skulle vi (Esbo) ha sparat de pengarna varje år så skulle vi ha fått ihopskramlat till vår andel av västmetroräkningen om 110 år. Tänk, vilka enorma summor vi kunde ha sparat. Best case scenario...

Jag hoppas nästan att jag gravt har missförstått något. Jag hoppas nästan att mitt kommentarsfält fylls av folk som upplyser mig om hur totalt jag räknat fel. För om jag har förstått den här saken rätt så är jag ju bara tvungen att tro att pengarna inte har kunnat vara en avgörande pusselbit i den här frågan för dem som har röstat för förslaget att begränsa rätten. 

Då kvarstår alternativen att det varit en prestigefråga, eller att det handlat om att moralisera. Jag tycker inte om tanken på att så många av våra beslutsfattare fattar beslut "för sakens skull", eller för att de vill ha åsikter om andra människors föräldraskap. Man får såklart ha en åsikt som avviker från min, men man kunde kanske som beslutsfattare förväntas klara av att avgöra i vilka fall ens åsikt berättigar en att begränsa andra människors valmöjligheter.

(Med det sagt måste jag ägna en stund åt att fundera på vilka alla sätt jag ändå kan motivera att jag starkt understöder en 6-6-6-modell för föräldrapenningen. Frågan skiljer sig på många sätt från denna fråga, så jag tror inte det blir svårt för mig att hitta vettiga argument, men det är säkert nyttigt också för mig att klura ut vilka argument som ÄR vettiga. Argumentet "jag är säker på att alla barn och och föräldrar mår bättre och blir lyckligare om båda föräldrarna tar ut minst sex månader föräldraledighet" är ju till exempel inte ett hållbart argument eftersom jag inte kan bestämma på vilket sätt folk ska bli lyckligare.)