9 veckor - 2 månader

De första två dygnen av en människas liv räknar jag hens ålder i timmar, de första två veckorna i dagar, de första två månaderna i veckor och de första två åren i månader.

Viggo har uppnått tvåmånadersåldern och det här blev då sista Viggo-vecko-inlägget. 

Jag känner kanske lite att den tydligaste från-vecka-till-vecka-utvecklingen har skett i mig själv. Det har varit mycket humörsvängar, mycket trötthet, mycket skuldkänslor och mycket oro. Amningstrubbel, ju. Sjukdomsångest...

Det mesta börjar stabilisera sig, och jag känner att det nu kan få börja rulla på i en relativt jämn takt. Inga hisnande berg-och-dalbane-kast. Kanske faktist lite vändpunkt i och med vecka åtta, trots allt.

Viggo har ju såklart också utvecklats alldeles enormt mycket. Kanske framförallt den där medvetenheten som hela tiden blir starkare. 

Roligast just nu är kanske nog de där långa samtalen man kan ha med honom när han ler som en sol, viftar ivrigt och utbrister "Aguuuu" och annat meningsfullt.

Amningsbekymren är borta. Jag vet inte vad det var som hände. Plötsligt försvann de bara. Dessutom tar amningen inte längre alls så länge som en timme.

Lite trött är man ju såklart som småbarnsförälder, men numera är det inte alldeles ovanligt att jag får sova fem timmar i sträck på natten, plus en kortare stund till utöver det, och i och med det går det ju ingen större nöd på mig just nu.

Vårt dygn, som fortfarande dikteras ganska långt av mig (och jag dikteras av Kia) ser ganska långt ut som tidigare.

Väckningen har flyttat till 7:30, och efter den brukar det vara ca en timme påtvungen vakenperiod innan vi traskar iväg till dagis med Kia, och efter det blir det ca en timme påtvungen dagssömn eftersom jag brukar ta en promenad när vi nu ändå tagit oss ut.

Dagen löper sen på med ca en timme långa vakenstunder varvade med ungefär lika långa sömnperioder och amning nu och då.

Nattningen påbörjar vi vid ca22. Det här har inte heller så mycket med Viggos rytm att göra, utan handlar mer om att det är då jag själv är redo att sätta mig och uggla i barnens rum. Ur Viggosynvinkel verkar det inte vara helt optimalt, för vi genomlider oftast en orolig timme eller två, då Viggo inte har ro att äta, sova eller vara vaken, sådet blir gnällkavalkad.

Mellan 23 och 00 somnar han sen i allmänhet, och sen sover han i allmänhet till 7:30 med en amning däremellan.

Det jag nu ser fram emot är tiden då Viggo kan göra saker själv. Sträcka sig efter saker och undersöka dem. Nu handlar hans sysselsättningar ändå huvudsakligen bara om att titta på saker och eventuellt prata med dem.

Kia älskar fortfarande att vara storasyster. I vilken mån kärleken består av helt genuin kärlek till lillebror, och i vilken mån det handlar om viljan att få vara med vet jag inte riktigt, men det är kanske inte viktigt?