Storstädning

Jag önskar mig barnets fantasi och barnets förmåga att se saker som det tror att de är!

Jag spillde ut tvättmedel på golvet och tog en trasa och torkade upp. Kia blev inspirerad och ville också. Sen gick hon omkring i hela lägenheten och torkade allt hon kom åt, som här;  repet som Viggos lejon hänger i. (Hon hade stränga tillsägelser att inte torka av Viggo.)

"Mamma! Kom och titta hur fint det blev i mitt rum nu när jag städat! Pappa! Eller va att det nu blir fint hos oss när jag städar så bra! Det är nog bra att jag städar så att ingen som kommer hit blir arg och säger 'usch vad ni har råddigt!' Mamma, vad fotar du? Aj varför? Aj fotar du hur fint vi har det nu? "

Det är nog tur att ironi inte biter på små barn, för vid den sista frågan kunde jag inte kväva den.
Jättehärligt med städinspirerade barn, och det är självklart inte hennes fel att vi just nu vadar omkring i SAKER, och brödsmulor och smutsiga kläder och betalda och obetalda räkningar huller om buller, så jag önskar att jag varit mer uppmuntrande och mer genuint glad över städigheten, men det finns gränser för vad min fantasi klarar av.

Uslig

I en vecka, cirka, har jag känt mig som en usel mamma. Intressant redan det, eftersom jag inte ens mitt inne i det kan berätta vad som gör en usel förälder usel. På riktigt tror jag ju inte att det ens finns usla föräldrar, men trots det har jag alltså känt mig som en sådan.

Och då lade jag plötsligt märke till något konstigt. Ja, eller något som plötsligt känns helt självklart när man inser det, men som kändes konstigt fram till det.

En ganska effektiv form av första hjälpen då man känner sig som en usel förälder är att se till att man får stunder då man inte behöver vara särskilt mycket förälder. Då jag inte ramlat ner i uslighetsträsket är det relativt lätt att hitta tillräckligt av de stunderna, men då jag känner mig som en usel mamma är det helt omöjligt. I Vasa märkte jag plötsligt att jag inte duschat på flera dagar. Jag tyckte helt enkelt att jag inte fick ta de 15 minutrarna för mig själv. Och det handlar självklart inte om brister i förtroendet för Joppe eller för mina svärföräldrar. Det är bara det att det kändes som om jag inte förtjänade den tiden.

En annan viktig första hjälpen är att få växla några vänliga ord med barnens far. En kram. En känsla av att vi tycker om varandra. Eller ens neutrala ord om vardagliga saker. Men istället förvandlas jag till en surpuppa som antingen bara är moltyst, eller snäser av honom. Och blir skitförbannad ifall han ger något tecken på att själv vara på dåligt humör, för här är det bara jag som får vara sur och bara mig det är synd om. Inte bara usel mamma mera alltså, utan också usel kvinna att leva med.

Och sen är steget kort till att vara en usel kompis och en usel människa överlag. Första hjälpen där skulle vara att träffa lite folk, men tröskeln att alls träffa dem är hög, och besvikelsen stor när man inser att man är en tystlåten surpuppa där också.

Dumt att det är lätt att må bra då man mår bra, men inte då man mår dåligt.

Förlåt Kia!

Förlåt, Kia, för att mitt tålamod är så kort! När klockan är 21:30 och du borde ha somnat för länge sedan, och Viggo några gånger visat tecken på att somna, men ni båda nu är klarvakna, och Viggo just har kräkts på mig så att jag är blöt och luktar äcklig gammal mjölk, och du vill sjunga "liten loppa kokar soppa" och gnäller att du är så rädd för "mörkelse" trots att jag sitter helt bredvid dig och det dessutom inte ens är särskilt mörkt.

Då snäser och fräser jag åt dig, istället för att tålmodigt lyssna på det mest angelägna du har att säga, och sedan vänligt och kärleksfullt men bestämt be dig försöka lägga huvudet på dynan och sova nu. Då drar jag irriterat åt mig foten när du vill paja den, eftersom det kittlar och DU SKA SOVA nu. Då blir jag irriterad när du ber mig sätta täcket på dig, för det kan du göra själv, och ska jag göra det så måste jag lägga ner Viggo, och då blir han helvaken igen, och VIGGO SKA SOVA nu.

Varför går det inte att uppbåda det tålamod som man VET att man BORDE ha? Eller ens låtsas att man har det? Kan man tanka tålamod någonstans?

Frustrerad x 1000

Idag har jag varit, och är, så fruktansvärt irriterad på allt och alla. Jag har irriterat mig på Kias gnäll, på Viggos blöjfrekvens, på smoothiebowls, på regeringen, på abiturienterna anno 1999, på vädret, på snöhögar, på våta vantar, på facebookhalvbekanta...

Nu tror jag att jag ska dricka en öl och äta en burk inlagda persikor. Ja, inte NU-nu, för Viggo kommer att vakna så fort jag lägger ned honom och sen fortsätter kvällsruljansen. Men senare ikväll.

Imorgon styr vi bilen mot Vasa, och såvida inte Viggo gallskriker hela vägen så gissar jag att irritationen kommer att rinna av mig i takt med bilmotorns surrande norrut.

Äsch, vi får väl ta pengarna till västmetron någon annanstans ifrån.

På måndag beslöt Esbo att inte gå in för att begränsa den subjektiva rätten till dagvård. Jag dansade en liten segerdans i barnens rum och väckte dem nästan. Lite för att motsatt beslut skulle ha berört också vår familj, men mycket för att jag tycker att det var ett helt idiotiskt förslag överhuvudtaget. 

Men rösterna föll ju alltså 38-37, och jag kan inte riktigt släppa att det var så nära att det gick tvärtom (precis som jag har lite svårt att förstå varför det här gått igenom överhuvudtaget i bl.a. riksdagen), och att det är så många som tycker att det skulle ha varit bättre åt andra hållet.

Ett argument är såklart pengar, och där skulle jag kunna förstå, att i hårda tider då precis alla måste spara, så kommer det att fattas beslut som måste svida. Jag skulle ÄNDÅ inte ha tyckt att det är ett vettigt beslut, men jag skulle ha förstått varför det finns så många som understöder det. 

Nu har jag ju redan tidigare hört att det nu egentligen inte är stora summor som skulle ha sparats in, men jag hade ändå för mig att de som tror att man sparar in betydande summor har kollat på undersökningar som stöder den tanken.

Enligt Helsingin Sanomats artikel skulle Esbo ha sparat in 1-5 miljoner per år på att gå in för begränsningen. 5 miljoner, best case scenario. Det låter ju i mina öron som himla mycket pengar så fort man sätter ordet miljon efter en siffra. Jag skulle göra mycket med fem miljoner. 

Esbo stad kunde också göra mycket med fem miljoner per år. Till exempel; skulle vi (Esbo) ha sparat de pengarna varje år så skulle vi ha fått ihopskramlat till vår andel av västmetroräkningen om 110 år. Tänk, vilka enorma summor vi kunde ha sparat. Best case scenario...

Jag hoppas nästan att jag gravt har missförstått något. Jag hoppas nästan att mitt kommentarsfält fylls av folk som upplyser mig om hur totalt jag räknat fel. För om jag har förstått den här saken rätt så är jag ju bara tvungen att tro att pengarna inte har kunnat vara en avgörande pusselbit i den här frågan för dem som har röstat för förslaget att begränsa rätten. 

Då kvarstår alternativen att det varit en prestigefråga, eller att det handlat om att moralisera. Jag tycker inte om tanken på att så många av våra beslutsfattare fattar beslut "för sakens skull", eller för att de vill ha åsikter om andra människors föräldraskap. Man får såklart ha en åsikt som avviker från min, men man kunde kanske som beslutsfattare förväntas klara av att avgöra i vilka fall ens åsikt berättigar en att begränsa andra människors valmöjligheter.

(Med det sagt måste jag ägna en stund åt att fundera på vilka alla sätt jag ändå kan motivera att jag starkt understöder en 6-6-6-modell för föräldrapenningen. Frågan skiljer sig på många sätt från denna fråga, så jag tror inte det blir svårt för mig att hitta vettiga argument, men det är säkert nyttigt också för mig att klura ut vilka argument som ÄR vettiga. Argumentet "jag är säker på att alla barn och och föräldrar mår bättre och blir lyckligare om båda föräldrarna tar ut minst sex månader föräldraledighet" är ju till exempel inte ett hållbart argument eftersom jag inte kan bestämma på vilket sätt folk ska bli lyckligare.)

Barnlitteratur

"Alfons Åberg duger inte i Sverige" berättar en rubrik i HBL från förra onsdag. Förra fredan hörde jag sen en förälder (?) på bibban förklara åt sitt barn (?) och barnets andra förälder (?) att Alfons Åberg förbjudits i Sverige. "Varför det?" "Det var väl något om att hans pappa röker pipa..."

Vad det handlar om är ju då alltså att ETT barn fått mardrömmar efter att ha sett en Alfons Åberg-film (den om monstret under sängen) i förskolan, och att DET BARNETS föräldrar har klagat, och att DEN FÖRSKOLAN nu beslutat att på ett tag framöver inte visa filmer. 

Antagligen visste den där föräldern på bibban det här. Eller det visste han antagligen inte alls, men han visste garanterat att han överdrev.

Meeen, det är ju inte så stor skillnad hur mycket man överdriver i en tidningsrubrik eller i snacket på bibban så länge det finns en möjlighet att förfasa sig över hur PK Sverige är och "snart har vi det här också!" precis som "hen" och positiv inställning till invandring och accepterande av homosexuellas lika rättigheter och en mindre stereotyp inställning till könsroller. Huuuu, ryser jag högst ironiskt.

Men här hemma har jag börjat fundera på vad jag läser för Kia. På om det finns grejer jag borde skippa helt, modifiera eller läsa som de är och sedan diskutera. Eller läsa som de är och strunta i att diskutera ifall hon inte själv ställer frågor. 

Mina funderingar handlar inte (ännu) så mycket om mobbning eller monster under sängen, men en del om könsroller och utseendefokusering.

En sak jag just bestämde mig för att göra snart är gå igenom Kias bokhylla och kolla föräldrarollerna i böckerna. Jag misstänker nämligen lite att mammor figurerar allmännare, är viktigare, och sköter mycket mer hushållsarbete och barnskötsel än papporna i bokhyllan. Det här ska bli intressant! Jag återkommer med rapport!

Offret för min kritiska granskning just nu är sagorna i Nils Karlsson-Pyssling, som vi lånade från bibban för att jag börjar drömma att så småningom få börja läsar iktiga böcker för Kia, och Nils Karlsson-Pyssling känns som ett bra första steg.

Också i min kritiska granskning klarar sig boken helt okej, men saker som stör mig är bl.a. 

- Älvan Muj som behöver en vacker klänning för att imponera på älvkungen (nå, de facto behöver hon en klänning överhuvudtaget, för hon kan ju inte gå naken på bal, så det kan jag ju förstå, men när hon sedan får en klänning så råkar den vara ofantligt vacker och älvkungen har sen bara ögon för henne hela kvällen). Moralen i historien är väl ändå att man ska kunna avstå från saker om någon annan behöver dem mycket mer, så det kan väl vara ok.

- Prinsessan Lise-Lotta som avskyr att leka trots att hon har alla leksaker man bara kan tänka sig, ända tills hon för första gången i sitt liv träffar ett annat barn och får leka med det barnets docka, som är en söndrig trasig grej utan näsa och med påmålade ögon. Efter långa diskussioner och mycket övertalning gå den andra flickan med på att byta docka. Som vuxen förstår man ju att det var avsaknaden av lekkamrater som gjorde att Lise-Lotta hatade att leka, men som barn trodde jag att det handlade om att ha den rätta dockan. Och nu blir jag också hjärtskärande bedrövad över att det andra barnet lät sig övertalas att överge sin älskade trasdocka för en blinkande sak som kunde säga "mamma". Sagan slutar med att dockan ligger inbäddad i siden och silke i en dockvagn. "Där låg hon med sin avslagna näsa och sina målade ögon och glodde upp i taket, som om hon inte kunde tro att det var sant!", och jag antar att läsaren ska tänka sig att hon låg där och var lycklig över att ha fått komma till ett så fint hem, medan jag tänker mig att hon låg där och förtvivlat undrade "varför övergav du mig för en finare docka??"

- och så har vi ju allrakäraste syster som Kia redan är bekant med, som jag inte alls gillade som barn. Barbros älskade hemliga tvillingsyster DÖR och med henne försvinner en underbar värld full med äventyr, men sagan påstås ändå sluta lyckligt eftersom Barbro fått en pudel. Det var faktist först som vuxen som jag insåg att Ylva-Li antagligen liksom inte fanns på riktigt ens i sagan, utan bara var ett utryck för Barbros enorma ensamhet. Kia själv tycker att det här med döden är så spännande att hon inte riktigt vet hur hon ska förhålla sig.

Nu menar jag ju självfallet inte att jag överväger att införa censur på Astrid Lindgren riktigt ännu åtminstone. Det är än så länge mest intressant att läsa barndomssagor igen och fastna för saker som man aldrig reflekterade över då, eller tolkar helt olika nu.

Samvetet

Nu när saker och ting börjat rulla så känns det riktigt okej att vara hemmamamma med tvåmånaders unge. Hittar inte just nu på något Viggo-relaterat som skulle skapa osäkerhet eller jobbiga skuldkänslor. Drar nästan lite på munnen när jag tänker på hur stressad jag var över precis ALLT när Kia var i samma ålder. (Men inte alltså något överlägset eller nedlåtande dragande på munnen, utan ett helt genuint lättat sådant. Tur att också jag utvecklas ännu och blir säkrare på mig själv. Synd att jag inte då insåg att jag gör det.)

Men eftersom graden av dåligt samvete tydligen ändå vill vara konstant så har vi istället det dåliga dagismamma-samvetet. 

Kias dagisdagar har krymt ihop från 8-16 till 9-15, och i praktiken har hennes dagisvecka blivit fyra dagar lång istället för fem. Snart blir den det också i teorin. Men skulle hon själv få välja skulle hon nog inte gå alls. Varje morgon säger hon med tårar i ögonen och darrande underläpp att hon vill stanna hemma med mig och lillebror. Att hon kommer att sakna oss så och att hon tycker att det är "så tråkigt på dagis".

Det skulle nästan vara lättare om hon skulle skrika och trotsa och slå och sparka. Det är den där nedslagna tapperheten. Hon vill faktist vilja gå. Hon försöker låta bli att gråta. Hon vill inte vara ledsen. Men så är hon det ändå.

Och varje förmiddag sitter jag själv och dividerar med det dåliga samvetet; vilket samvete är jobbigare? "Har tvingat iväg henne till dagis i alla fall"- samvetet, eller "har henne hemma utan någon möjlighet att erbjuda henne andra lekkamrater än mig själv och mormor"-samvetet?

För helt övertygad är jag faktist om att hon inte skulle må bra av att vara hemma hela tiden. Vi känner inte egentligen andra barnfamiljer i närheten, Kia är inte det barn som leker med barn hon inte känner i parken, och jag är (tyvärr) inte heller den förälder som inleder samtal med föräldrar jag inte känner i parken. Hon skulle helt enkelt bli väldigt ensam. Och fast hon ju tycker hemskt mycket om både mig och sin mormor så tror jag faktist riktigt på riktigt att hon behöver det där gänget med 1-6-åringar som förstår det magiska med Elsa och Anna och som gillar att leka hem och som skrattar åt fåniga ramsor ännu åttonde gången.

Ändå känns det inte riktigt vettigt att avlämna ett gråtande barn på dagis och sen för det mesta gå hem och hänga där större delen av dagen.

Klart att hon inte är lika ledsen hela dagen. Tvärtom trivs hon nog i allmänhet riktigt bra när hon är där. Det sade hon också idag på väg dit. "Ibland är det så med mig att jag inte riktigt vill gå någonstans, men sen när jag är där så märker jag att det är ganska roligt!" Men nog var hon ju ändå ledsen när jag gick. Och dagispersonalen brukar vittna om att hon är mer känslig på dagarna. Börjar gråta lättare. Pratar mer om att hon skulle vilja vara mera hemma. Det hjälper ju inte mig, och knappast ens henne, att de ibland verkar tycka att hon borde få vara hemma.

Mitt dåliga samvete handlar ändå kanske inte egentligen om hur mycket eller hur lite hon är på dagis. Lite mer kunde jag säkert ännu ha henne hemma, och jag ska nog försöka ibland, men jag tror att hon behöver få vara på dagis, och jag tror att hon kommer att vara ledsen på väg dit oberoende av hur sällan det är. 

Mer handlar min oro om hur jag sköter saken. Om hon är ledsen för att hon saknar mig och Viggo så är det kanske inte så farligt. Om hon är ledsen för att hon känner sig oälskad och åsidosatt så är det värre, liksom.

Boktips efterlyses

Har jag nämnt Kias knepiga frågor?

"Om alla havarit babyn nångång, så vem föddes de av, eller va, mamma?"

"Men varifrån kommer egentligen världen?"

Det är ju inte långt ifrån att man vill kasta sig religiös och leta fram skapelseberättelsen och Adam och Eva...

Men roligare skulle vara att hitta någo böcker för 4-5-åringar som beskriver det hela.

Tips?

9 veckor - 2 månader

De första två dygnen av en människas liv räknar jag hens ålder i timmar, de första två veckorna i dagar, de första två månaderna i veckor och de första två åren i månader.

Viggo har uppnått tvåmånadersåldern och det här blev då sista Viggo-vecko-inlägget. 

Jag känner kanske lite att den tydligaste från-vecka-till-vecka-utvecklingen har skett i mig själv. Det har varit mycket humörsvängar, mycket trötthet, mycket skuldkänslor och mycket oro. Amningstrubbel, ju. Sjukdomsångest...

Det mesta börjar stabilisera sig, och jag känner att det nu kan få börja rulla på i en relativt jämn takt. Inga hisnande berg-och-dalbane-kast. Kanske faktist lite vändpunkt i och med vecka åtta, trots allt.

Viggo har ju såklart också utvecklats alldeles enormt mycket. Kanske framförallt den där medvetenheten som hela tiden blir starkare. 

Roligast just nu är kanske nog de där långa samtalen man kan ha med honom när han ler som en sol, viftar ivrigt och utbrister "Aguuuu" och annat meningsfullt.

Amningsbekymren är borta. Jag vet inte vad det var som hände. Plötsligt försvann de bara. Dessutom tar amningen inte längre alls så länge som en timme.

Lite trött är man ju såklart som småbarnsförälder, men numera är det inte alldeles ovanligt att jag får sova fem timmar i sträck på natten, plus en kortare stund till utöver det, och i och med det går det ju ingen större nöd på mig just nu.

Vårt dygn, som fortfarande dikteras ganska långt av mig (och jag dikteras av Kia) ser ganska långt ut som tidigare.

Väckningen har flyttat till 7:30, och efter den brukar det vara ca en timme påtvungen vakenperiod innan vi traskar iväg till dagis med Kia, och efter det blir det ca en timme påtvungen dagssömn eftersom jag brukar ta en promenad när vi nu ändå tagit oss ut.

Dagen löper sen på med ca en timme långa vakenstunder varvade med ungefär lika långa sömnperioder och amning nu och då.

Nattningen påbörjar vi vid ca22. Det här har inte heller så mycket med Viggos rytm att göra, utan handlar mer om att det är då jag själv är redo att sätta mig och uggla i barnens rum. Ur Viggosynvinkel verkar det inte vara helt optimalt, för vi genomlider oftast en orolig timme eller två, då Viggo inte har ro att äta, sova eller vara vaken, sådet blir gnällkavalkad.

Mellan 23 och 00 somnar han sen i allmänhet, och sen sover han i allmänhet till 7:30 med en amning däremellan.

Det jag nu ser fram emot är tiden då Viggo kan göra saker själv. Sträcka sig efter saker och undersöka dem. Nu handlar hans sysselsättningar ändå huvudsakligen bara om att titta på saker och eventuellt prata med dem.

Kia älskar fortfarande att vara storasyster. I vilken mån kärleken består av helt genuin kärlek till lillebror, och i vilken mån det handlar om viljan att få vara med vet jag inte riktigt, men det är kanske inte viktigt?

Mönsterpromenad i Olars

Min förmiddagspromenad idag såg ut såhär.
Jag ser nu att den där ena avhuggna slingan kunde ha gått ända ut i kanten. Visste inte att där går en väg ända ut.

Åttonde veckan

Mitt veckorapporterande börjar kännas lite meningslöst, men eftersom jag ändå tänkte sluta med det efter nästa vecka så kör jag ännu på.

Åttonde veckan innehöll många bra stunder, och jag försökte idka lite carpe diem, men jag måste säga att min sjukdomsstress börjar äta upp en stor del av min förmåga att njuta av stunderna. Nu är Kia förkyld, och jag kan inte koncentrera mig på mycket annat än hennes hostningar och rädslan för att Viggo snart börjar han också. 

Viggo själv är dock en glad typ och viftar på som vanligt. Utom idag då vi tittade in på Jorv (på ett alldeles planerat och långt på förhand inbokat besök) för att ta blodprov och så småningom få veta om det var tredagarsfeber. Då var han inte glad. Inte alls. De började med att försöka hitta blod i armvecket på honom. Det gick inte alls. Men en fördel med det försöket var att efter det var han så arg att det gick ganska lätt att plocka ut tillräckligt blod ur hälen på honom.

Viggo har också upplevt Noux för första gången. Mest sovande, nog, medan vi andra kockade konservburks-köttbullar och  makaroner på trangia. På hemvägen svängde vi in till Haltia för amning och blöjbyte. Stället kan rekommenderas för båda dessa aktiviteter, ifall man råkar ha vägarna förbi. Råkar man inte ha vägarna förbi rekommenderas det inte, får då blir omvägen ganska lång...