Tricks för att få Kia att prata oavbrutet och lite tankar om uppfostran

Om du vill prata med Kia, eller det vill säga, om du vill att Kia pratar med dig, så kan det löna sig att styra in samtalet på ämnen som mumintroll, Joppes gamla kälke eller vår låtsas-katt. Ibland behöver du inte ens styra in samtalet på det, för det händer att hon börjar pladdra om det självmant, fast du kanske frågade om något helt annat.

Som idag, när vi utanför ytterdörren mötte den äldre damen som bor två trappor upp från oss. Bortsett från sedvanliga artigheter vid hissen har vi aldrig växlat några ord med henne, men nu började Kia berätta om den fina kälken som vi fått med oss från Vasa, i samma stund som hon fick syn på tanten, och sen var det låtsaskatten som presenterades, och jag bara stod och gapade.

Det här är samma barn som inte vågar hälsa på folk som hon känner bra, för att hon är så blyg.

Jag gissar att hon har svårt med saker som hon känner att förväntas av henne. Hon börjar inse att man förväntas säga hej när man träffar någon (inte för att vi någonsin krävt det av henne, men hon är väl inte dummare än att hon märker att det är så man gör), att man förväntas säga hejdå när man skiljs åt, och att man förväntas säga tack när man fått något och varsågod när man ger något. Och eftersom hon känner att det förväntas så blir tröskeln för hög.

Att berätta för främmande tanter om fantasikatter är däremot inte något som alls förväntas av en, så det går problemfritt.

Jag har funderat på det där med uppfostran; att hur mycket behöver man förvänta sig av barn, och hur mycket kan man bara förlita sig på att de snappar upp av sig själva och lever upp till efter några år i alla fall? Det beror såklart på vad det gäller, för man kan ju till exempel inte vänta några år på att ett barn självmant märker att man inte får skada någon annan, söndra något eller i göra illa i största allmänhet. Vissa saker måste vara absoluta och gälla från första början, det håller jag med om.

Men att vara artig och belevad, alltid säga rätt saker vid rätt tillfällen och till exempel ha ett perfekt bordsskick är kanske något som kan få komma senare, mer naturligt, när barnet själv märker och förstår innebörden? Om alternativet verkar kosta mutor, hot, flera allvarliga samtal per dag, gråt, tandagnisslan och straff? Räcker det inte att till exempel jag, eller vem som nu råkar vistas med Kia då, inkluderar också Kia när jag hälsar på någon, tackar för något eller säger hejdå?

Choose your battles!

Tycker jag. 

Undrar jag.

(Och personer (både barn och vuxna) som är sådär till tänderna väluppfostrade har ibland en ganska nedslående attityd gentemot personer som inte är det. Jag tänker att jag hellre umgås med personer som ibland glömmer att säga rätt saker och ibland beter sig lite klumpigt, än med personer som hånfullt rynkar på näsan åt det. Jag vill hellre att Kia lär sig uppskatta andra människor som de är, än att hon lär sig hur hon själv måste vara för att uppskattas.)

Men-men, jag tvekar. Är det bara jag som är för mjäkig, för ouppfostrad själv, för lat och för släpphänt för att ta itu med att tvinga in lite belevad artighet i mitt barn? För tjurskallig för att förstå att man inte måste välja ena vägen, utan kan välja båda. Ett barn som är artigt OCH harmoniskt och trevligt. Det finns ju rått så många såna också.

"Man skall inte plåga andra, man skall alltid bjuda till, men för övrigt kan man göra vad man vill."

(Den frasen, ur Folk och rövare i Kamomillastad, påstod min mamma en gång att hon haft som rättesnöre när hon "uppfostrade" mig. Jag är inte säker på att hon lyckades i sin uppfostran, men hon har åtminstone med- eller omedvetet vidarebefodrat den uppfostringsfilosofin.)