"Nå vadå?"
"Du är min bästa mamma."
Ni får förlåta, men jag blir lite små-prillig och rörd och tänker att just mitt barn är det gulligaste och bästa och finaste av dem alla. För mig. (Och för Joppe.)
Och så blev jag också så glad för några dagar sedan då det var läggdags och jag skulle sjunga godnattsång för Kia, men stod mitt i disken. Först var Kia besviken och tyckte att jag skulle komma GENAST, men sen erbjöd sig Joppe att sitta och prata med henne medan hon väntade, och då kom hon springande och sade: "Mamma, kom ihåg att diska så länge att jag hinner prata med pappa!"
Och för ett tag sedan började Kia mejl-växla med sin farfar, och det är så roligt på så många sätt. Dels kan hon berätta om saker som hänt på dagis som hon inte annars kommit ihåg, så man får en lite vidare inblick i det, och så är det annars också roligt att se vilka saker hon fastnat för. Mejlskrivandet går i allmänhet till så att hon säger något som hon vill skriva, och så bokstaverar Joppe för henne och hon trycker på bokstäverna. Det blir ju inte så långa mejl på det sättet, men hon tycker det är roligt. Och jag tror att Farfar också uppskattar. Extra mycket nu, för innan Kia ville börja berätta saker så ville hon bara skriva sifferkombinationer.
Sen läste jag via Facebook på Aftonbladet om hur det inte lönar sig att pränta bokstäver eller matematik i sina små barn, eftersom det har så gott som noll effekt på deras skriftliga eller matematiska begåvning när de börjar lära sig läsa, skriva och räkna på riktigt. Det övelägset effektivaste sättet att få intelligenta barn är att läsa högt för dem.
Och då skämdes jag lite för att det här med att pränta bokstäver och siffror hör till familjens favoritsysselsättning just nu. Och sen tänkte jag att "Nämen nu får du ju SKÄRPA dig och sluta skämmas på grund av varenda liten forskningsrapport om barn si och uppfostran så", för nu har det väl knappast ens slagit oss att vårt bokstavs- eller sifferpräntande skulle ha som målsättning att Kia ska bli sällsynt intelligent, det är en del av vår vardag för att hon just nu tycker att det är så fruktansvärt roligt. Och för det andra läser vi högt för henne OCKSÅ! Och för det tredje är det faktist ganska egalt för mig hur sjuttons intelligent hon är i förhållande till sina jämnåriga kompisar, så länge hon är tillräckligt intelligent för att själv mår bra (eller har tillräckligt bra självkänsla för att må bra även om hon inte är så intelligent.)
Men alltså högläsning är ju bra, och det var väl inget fel på artikeln i sig. Det är bara fel på mitt huvud som gör att jag svänger till och med den artikeln till kritik mot mig själv och mitt föräldraskap.
Och dessutom, när jag nu annars också kväker ur mig osammanhängande svammel, så har jag förundrat mig över hur annorlunda ens barn kan bete sig i sällskap av andra människor än bara med sina föräldrar. Till exempel på söndag, när Pomoellarna var här, och Kia just hade kommit över sin blygsel och istället valde att prata oavbrutet i ett kör, så förvånade hon mig storligen med att berätta att vi bara åker hiss när vi har vagnen med, och att vi annars tar trapporna, och så klampade hon iväg upp för dem med väldig fart. Det är såklart så jag skulle VILJA ha det, men det är så långt från verkligheten att jag undrar hur hon ens kan ha uppfattat att det skulle vara eftersträvansvärt. Och när vi kom in i tamburen deklarerade hon stolt att hon nog kan klä av sig ytterkläderna själv, och så gjorde hon det. Utan Pomoellar på plats finns det inte en chans att hon till exempel skulle "klara av" att få av sig kängorna, och om det är det enda man behöver hjälpa henne med så är det redan anmärkningsvärt.
Söndag var en bra dag. Besök av Anna och Saga och Liam och Jens, plättar, kalas hos mormor och morfar (Kias), glass, första premiärtur ever på skridskobanan (för Kia.. Joppe har visst stått på skridskor tidigare, och jag hade inte ens mina med). Den här veckan har Kia sen hunnit skrinna två gånger med dagis. På basis av vad hon själv och dagispersonalen har berättat så är jag säker på att hon har tyckt att det är roligt, och har för mig att hon kanske hållits stående på egna ben i korta stunder.
Lördag var också en bra dag, för då hann vi simma, gå på lunch på Stockmann (Kia var konfunderad, för vi ska besöka Stockholm om ett tag, och det låter ju lika, men vi repeterade; Stockholm är en stad, Stockmann är en butik), återlämna böcker till bibban och låna nya, dricka smoothie på en bänk i Omppu och inhandla en hjälm.
Veckan före det var inte en så bra vecka. Jag var borta hemifrån mycket mindre än vad som kändes trevligt, och av någon anledning ledde det till att det kändes extra jobbigt att vara hemma alls. "Jag borde aldrig ha fått bli mamma" flög det genom mitt huvud flera gånger om dagen.
Nu har jag bloggat som när man drar proppen ur ett badkar; svamligt, huller om buller och i en strid ström. Det var inte så smart, för mina alternativ för kvällens sysselsättning var EGENTLIGEN att antingen gå och lägga mig tidigt så jag orkar tidigt vakna imorgon och jobba trots att jag är "hemma med sjukt barn", eller stanna uppe sent ikväll och jobba, för att istället med gott samvete imorgon kunna sova länge och se på mumin med sjukt barn. Nu blev det alltså en mycket misslyckad kompromiss av dessa båda. Men det kändes befriande på något sätt. Och min mamma kommer och avlöser mig redan på förmiddagen. Hon är nog MIN bästa mamma.
Ha det bra, hörni!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar