Jullovet som gått

Ett låångt och skööönt jullov närmar sig sitt slut, och det känns nu inte så där ohejdat underbart det, inte. Vi har vant oss vid att sova till nie, stiga upp i långsam takt, äta gott morgonmål och sen göra precis vad vi vill hela dagarna. Joppe har ju varit på jobb nu och då, men med alla helgdagar och allt hemifrån-jobbande så har det inte märkts så mycket för någon annan än kanske honom själv.

Meeen.. det blir väl bra sen när vardagen kommer igång på riktigt. Och imorgon är det ju ändå bara övningsmåndag. Och på onsdag när det är måndag på riktigt så är det ändå också onsdag, så det kan man leva med. Och sen när det är riktigt riktig måndag så då är vi ju redan halvvägs in i januari och dagarna är redan mycket ljusare och vintersemestern hägrar vid horisonten... (och tills dess kanske jag igen hunnit bli påmind om att jag ju faktist gillar mitt jobb och att Kia i allmänhet trivs på dagis och att det nu sist och slutligen inte är så farligt med vardag..)

Här kommer hur som helst en bildrik-beskrivning av några saker som vi hunnit med:

I år bakade jag pepparkakshus. (Ifjol blev det ju inget, och då lovade jag comeback i år). Jag får ibland för mig att jag ska testa någon ny originell idé. För några år sedan skulle jag göra pepparkaksfågelholkar. Det blev pepparkaksutedass av det. I år tänkte jag göra coola trekantiga kojor med hjärttak.. De blev nog mer originella än snygga, och jag konstaterade attför min egen sinnesfrids skull och för allas estetiska välmåendes skull, så är det kanske bara bäst att jag i fortsättningen håller mig till den vanliga modellen.

Egentligen tycker jag pepparkakshus är finast innan de är dekorerade. Men de är ju inte så goda då...

Någradagar före jul kom ju också snön, och det blev vitt och underbart och vackert. Vi åkte mycket pulka i parken, och att gå till busshållplatsen när vi skulle iväg till bibban tog säkert en halv timme.

Kia har en massa små specialuttryck, sådär som småbarn har. När hon undrar över något, brukar hon till exempel inte fråga "Vad är det där?", "Vem kommer och hämtar mig från dagis idag?", "När kommer pappa hem?" utan hon säger; "Men jag vet nog inte vaddet där är.", "Men jag vet nog inte vem som kommer och hämtar mig från dagis idag.", "Men jag vet nog inte när pappa kommer hem."

Underden där ovan nämnda halvtimmen som det tog oss att komma till busshållplatsen berättade hon "Men jag vet nog inte när vi kommer till busshållplatsen." medan hon sicksackade mellan snödrivorna. Jag kunde bara konstatera att det vet jag nog inte heller.

Julafton firade vi hos mina föräldrar. Kia fick glittra granen.

I år orkade Kia öppna alla sina julklappar. Lite berodde det kanske också på att vi andra inte i julklappsvimlet ville börja läsa hennes julklappsböcker genast när hon fick dem. Alla julklappar var mycket välkomna och möttes med stor förtjusning och enorm lycka, men bäst var självklart ändå muminhuset, som hon tyvärr inte ens fick packa upp ur lådan innan vi skulle iväg till Vasa på juldagen.

Vasa varavslappnat och skönt som vanligt. Vi träffade alla Kias morbröder med bättre häfter, alla familjen Granqvists hundar, två kusiner, en gammelmormor och gammelmoster och lite annat folk

En avdagarna gick jag ut på en lång skön promenad längs stranden. Nedanstående bilder är fotade lite efter kl.11.

Vi gjorde sånt där som man ska göra när man är på besök hos någon familjemedlems farföräldrar; umgicks, byggde saker

tog det lugnt,

åt god mat och blev strängt bevakade av två hundar varje gång. Nedanstående bild är tagen kl.11 på kvällen när hundarna för länge sedan gått och lagt sig. Jag gjorde en smörgås och satt mig vid köksbordet och på ett nästan magiskt vis flyttade sig hundarna de sovande hundarna till golvet nedanför min stol och sov vidare där medan jag åt.

Vi passade också på att simma i Vasa simhall, en helt sjukt bra simhall åtminstone för barn i Kias ålder och deras föräldrar, eftersom de hade en liten bassäng med 10-20 cm djupt varmt (!) vatten. Ki kunde plaska omkring på egen hand och jagbehövde inte sitta huttrande vid bassängkanten. Två-tre gånger gick vi till "riktiga barnbassängen" för att kunna simma utan att knäna slog i botten, men där frös vi, sådet blev inga långa besök. Jag sneglade längtansfullt på den enorma stora bassängen och konstaterade att det nog är en simhall som gärna kunde finnas lite närmare Esbo. Bra för både stora och små!

 Här går vi hem från simhallen med kälken som varit Joppes när han var liten. Den fick komma med oss hem från Vasa.

Vi styrde bilen hemåt på tisdag efter middag. Tanken varatt Kia skulle sova sista timmarna av hemresan och sen flyttas över i sin säng och sova vidare där, men hon som istället de första timmarna av hemräsan och vakade sedan tills vi var hemma vid 23-tiden. Nå.. det fungerade minst lika bra så, om inte bättre.

Nyårsafton kom och gick med buller och bång. Kia hade sovit en liten stund på dagen, och var sen så uppspelt av alla fyrverkerier och av allt konstigt och av att vara hos Annika på fest och av skålandet och av chipsen och av sprakastickorna, att hon inte somnade innan vi kom hem vid halv etttiden på natten. På nyårsdagen vaknade vi halv elva..

Sen for vi till Moisö i tövädret, och lyckades klafsa ihop en snögubbe...

och en snölykta.

Igårlär snögubben ha krympt till halva ursprungliga storleken och det enda som fanns kvar av snölyktan var en ensam liten ljusstump.

Den här bilden tycker jag på något sätt att beskriver vädret som år 2015 inleddes med.

På fredag, när vi åkte till mina föräldrarefter det misslyckat försöket att besöka omppu som jag skrev om i förra inlägget, fick vi därifrån med oss en stor kass med maskeradkläder. Kia testade bland annat på att vara humla, läkare och prinsessa.

Hon fortsatte sen vara humla hela kvällen. Tidvis en ganska arg humla som jagade mig genom lägenheten och hotade att bita mig.

Allra bäst här hemma har enligt Kia utan tvekan varit Muminhuset. Favoritleken just nu är att alla mumintrollen leker kurragömma. Dettyckertill och med jag att är tillräckligt underhållande en stund.

... men vi har också varit ute. Inatt kom ju snön tillbaka också, och ca 50meter från varden här bilden togs var en lastbil sysselsatt med att vattna sportplanen, så snart kan vi gå och halka omkring på skrinskobanan.

Idag hade vi bjudit in mina föräldrar, syskon och syskonbarn på middag. Annars ett mycket lyckat koncept, men jag hade missat med tiden. Eller egentligen hade jag tidsplanerat alldeles perfekt, för exakt kl.17 var maten klar, och jag började fundera på varför mina annars rätt så punktliga familjemedlemmar interedan ringt på dörren. Detvar då jag närmade kollade min inbjudan och märkte att jag bjudit in dem till klockan 18. "Kia, din mamma är en toss-boll!" berättade jag mellan svordomarna (som stannade på insidan av huvudet), samtidigt som jag rabblade beklaganden och något som åtminstone vartänkt som ursäkter åt Joppes håll.
Sen ringde jag runt till alla berörda och de ställde godmodigt upp och stressade hit en halvtimme tidigare än planerat, och allt blev bra till slut.
Kia var också glad, för "då när mamma var en toss-boll så hann vi leka kurragömma i muminhuset" som hon förklarade för alla som ville höra på under middagen. Undrar hur länge hon kommer att minnas att hennes mamma är en toss-boll..

Vi hade bakat "muffins-tårtor" (dvs små tårtor med kakbotten gjorda av muffinsar) till efterrätt, och de blev riktigt goda, så här sitter jag nu och äter en muffinstårt-rest och bloggar för fulla muggar.

Men nu måste jag gå och lägga mig, för imorgon ska jag stiga upp tre timmar tidigare än jag är van vid,