Att tiden rusat iväg har jag blivit uppmärksammad om på två konkreta sätt under de senaste dagarna:
Tisdag: på en ABC-station i närheten av Tammerfors, under vår kvällsmatpaus på hemvägen från Vasa, stod jag och läste förstrött reglerna för lekhörnan medan Kia klängde omkring i klätterhuset. 3-8 år gammal ska man vara för att få klänga omkring där.
Jag tycker det var alldeles precis nyss som jag läste samma regler och tänkte att det är många, många år kvar innan Kia är tillräckligt gammal.
Torsdag: det har varit nyår igen, och jag har igen stött på nyårslöften, årskrönikor och "vad som hände 2014"-listor, och jag reagerade igen på att jag inte kan svara på frågorna i listan. Tankegångarna kändes så bekanta att jag insåg att det redan gått ett år sedan jag satt och tänkte att jag är dålig på att leva i nuet och uppfatta stunderna, och att mitt nyårslöfte inför 2014 ska bli att mer leva här och nu. Jag måste inse att jag inte lyckats med det. Jag känner mig manad att avge löftet igen, men vet inte hur jag ska klara det bättre den här gången.
Fast igår kväll, hos Annika, då jag ätit alldeles på tok för mycket och stönade att jag lovar att gå ner 7 kilo under 2015 (mer för att jag mådde illa än för att jag kände någon direkt längtan efter att banta) så tillrättavisade hon mig och sade att man inte ska lova sånt, för du går inte ner 7 kilo genom att sitta och önska, eller ens lova, det. Om du istället lovar att gå på en halvtimmes promenad varje dag, och lyckas hålla DET, så går du kanske ned de där 7 kilona på köpet...
Så jag kan skita i att abstrakt lova att leva i nuet, alltså. Jag borde istället lova något konkret som gör att jag på sidan om tar vara på stunderna mer. Ett "hänt-i-veckan"-inlägg varje söndag? En bild om dagen? En liten bok vid sängkanten där jag varje dag skriver ned tre bra saker som hänt? Jag måste fundera på dethär!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar