Bäst före-tidpunkten passerad

Ett problem med det här bloggandet är att jag inte kan skriva och publicera inläggen just precis där och då de formar sig i mitt huvud. Jag har redan nu lite dåligt smartphone-barn-samvete, och dessutom blir det så jobbigt när Kia kräver att få skriva vartannat ord (och just nu är hon hemskt inne på siffror, så det blir inte ens fantasifulla ord som man kan låtsas tyda till fantasifulla meningar).

Så jag formar det där inlägget i mitt huvud och lägger det på "ta-itu-med-senare"-avdelningen i hjärnan (det är, på tal om inget, en avdelning som håller på att svämma över). När jag sen ska leta fram det igen så har det i allmänhet tappat all sin glans, och förpassas direkt till sopkorgen.

Jag säger inte att den här bloggen skulle vara BÄTTRE om jag skulle ha mer spontan-tid för den, men den skulle ha mer text. Om det nu sen är en bra eller dålig sak kan man ju såklart argumentera om. Om man vill.

Idag skulle det egentligen handla om just sånt: om hur dålig jag är på att återge roliga eller intressanta grejer. De roliga grejerna blir tråkiga och de intressanta blir för virriga, och roligast och intressantast är egentligen att studera hur bra jag är på att shabbla bort historien.

Nåja, hur som helst så vandrade vi, Joppe med Kia på axlarna och jag, hem från Omppu i den begynnande stormen och debatterade om den heter Susanne eller Ester (det gör den inte.. den heter Svea, kunde google upplysa mig om), då jag påmindes om, och försökte återge, en intressant grej som jag läst om eller hört om; om att stormar med kvinnonamn i allmänhet är mer dödliga än stormarna med mansnamn. Detta lär inte bero på att kvinnonamns-stormarna skulle vara häftigare eller farligare än de med mansnamn, utan på att folk inte tar stormarna med kvinnonamn på lika stort allvar, och därför inte förbereder sig på stormen lika förnuftigt. (Om man googlar lite så hittar man både forskningen och kritiken av den. Jag tar inte ställning till hur tillförlitliga uppgifterna är, men tycker tanken är fascinerande..)

Hur som helst berättade jag då denna intressanta historia och skulle sen då åskådliggöra det hela för Joppe med ett exempel:

"Så när då stormen... Ööh.. CHARLES.. närmar sig så blir alla rädda och evakuerar sig eller barrikaderar sig och laddar upp med nödproviant och förnödenheter (eller vad man nu gör..), men sen när stormen ... Katie ... närmar sig så fnyser de föraktfullt och tycker att Ääh! Lite blåst klarar man väl av."

Jag misslyckades totalt med detta åskådliggörande för strax efter omnämnandet av Charles slutade Joppe totalt att lyssna och började istället med britisk accent frusta fram mellan fnissanfallen "excuse me sir, may I please blow of your roof?"

Helt bortkastat.