Min bästa Kia

  "Vet du va´ mamma?"
  "Nå vadå?"
  "Du är min bästa mamma."

Ni får förlåta, men jag blir lite små-prillig och rörd och tänker att just mitt barn är det gulligaste och bästa och finaste av dem alla. För mig. (Och för Joppe.)

Och så blev jag också så glad för några dagar sedan då det var läggdags och jag skulle sjunga godnattsång för Kia, men stod mitt i disken. Först var Kia besviken och tyckte att jag skulle komma GENAST, men sen erbjöd sig Joppe att sitta och prata med henne medan hon väntade, och då kom hon springande och sade: "Mamma, kom ihåg att diska så länge att jag hinner prata med pappa!"

Och för ett tag sedan började Kia mejl-växla med sin farfar, och det är så roligt på så många sätt. Dels kan hon berätta om saker som hänt på dagis som hon inte annars kommit ihåg, så man får en lite vidare inblick i det, och så är det annars också roligt att se vilka saker hon fastnat för. Mejlskrivandet går i allmänhet till så att hon säger något som hon vill skriva, och så bokstaverar Joppe för henne och hon trycker på bokstäverna. Det blir ju inte så långa mejl på det sättet, men hon tycker det är roligt. Och jag tror att Farfar också uppskattar. Extra mycket nu, för innan Kia ville börja berätta saker så ville hon bara skriva sifferkombinationer.

Sen läste jag via Facebook på Aftonbladet om hur det inte lönar sig att pränta bokstäver eller matematik i sina små barn, eftersom det har så gott som noll effekt på deras skriftliga eller matematiska begåvning när de börjar lära sig läsa, skriva och räkna på riktigt. Det övelägset effektivaste sättet att få intelligenta barn är att läsa högt för dem.

Och då skämdes jag lite för att det här med att pränta bokstäver och siffror hör till familjens favoritsysselsättning just nu. Och sen tänkte jag att "Nämen nu får du ju SKÄRPA dig och sluta skämmas på grund av varenda liten forskningsrapport om barn si och uppfostran så", för nu har det väl knappast ens slagit oss att vårt bokstavs- eller sifferpräntande skulle ha som målsättning att Kia ska bli sällsynt intelligent, det är en del av vår vardag för att hon just nu tycker att det är så fruktansvärt roligt. Och för det andra läser vi högt för henne OCKSÅ! Och för det tredje är det faktist ganska egalt för mig hur sjuttons intelligent hon är i förhållande till sina jämnåriga kompisar, så länge hon är tillräckligt intelligent för att själv mår bra (eller har tillräckligt bra självkänsla för att må bra även om hon inte är så intelligent.)

Men alltså högläsning är ju bra, och det var väl inget fel på artikeln i sig. Det är bara fel på mitt huvud som gör att jag svänger till och med den artikeln till kritik mot mig själv och mitt föräldraskap.

Och dessutom, när jag nu annars också kväker ur mig osammanhängande svammel, så har jag förundrat mig över hur annorlunda ens barn kan bete sig i sällskap av andra människor än bara med sina föräldrar. Till exempel på söndag, när Pomoellarna var här, och Kia just hade kommit över sin blygsel och istället valde att prata oavbrutet i ett kör, så förvånade hon mig storligen med att berätta att vi bara åker hiss när vi har vagnen med, och att vi annars tar trapporna, och så klampade hon iväg upp för dem med väldig fart. Det är såklart så jag skulle VILJA ha det, men det är så långt från verkligheten att jag undrar hur hon ens kan ha uppfattat att det skulle vara eftersträvansvärt. Och när vi kom in i tamburen deklarerade hon stolt att hon nog kan klä av sig ytterkläderna själv, och så gjorde hon det. Utan Pomoellar på plats finns det inte en chans att hon till exempel skulle "klara av" att få av sig kängorna, och om det är det enda man behöver hjälpa henne med så är det redan anmärkningsvärt.

Söndag var en bra dag. Besök av Anna och Saga och Liam och Jens, plättar, kalas hos mormor och morfar (Kias), glass, första premiärtur ever på skridskobanan (för Kia.. Joppe har visst stått på skridskor tidigare, och jag hade inte ens mina med). Den här veckan har Kia sen hunnit skrinna två gånger med dagis. På basis av vad hon själv och dagispersonalen har berättat så är jag säker på att hon har tyckt att det är roligt, och har för mig att hon kanske hållits stående på egna ben i korta stunder.

Lördag var också en bra dag, för då hann vi simma, gå på lunch på Stockmann (Kia var konfunderad, för vi ska besöka Stockholm om ett tag, och det låter ju lika, men vi repeterade; Stockholm är en stad, Stockmann är en butik), återlämna böcker till bibban och låna nya, dricka smoothie på en bänk i Omppu och inhandla en hjälm.

Veckan före det var inte en så bra vecka. Jag var borta hemifrån mycket mindre än vad som kändes trevligt, och av någon anledning ledde det till att det kändes extra jobbigt att vara hemma alls. "Jag borde aldrig ha fått bli mamma" flög det genom mitt huvud flera gånger om dagen.


Nu har jag bloggat som när man drar proppen ur ett badkar; svamligt, huller om buller och i en strid ström. Det var inte så smart, för mina alternativ för kvällens sysselsättning var EGENTLIGEN att antingen gå och lägga mig tidigt så jag orkar tidigt vakna imorgon och jobba trots att jag är "hemma med sjukt barn", eller stanna uppe sent ikväll och jobba, för att istället med gott samvete imorgon kunna sova länge och se på mumin med sjukt barn. Nu blev det alltså en mycket misslyckad kompromiss av dessa båda. Men det kändes befriande på något sätt. Och min mamma kommer och avlöser mig redan på förmiddagen. Hon är nog MIN bästa mamma.

Ha det bra, hörni!

Omväxlande vinterväder, skidor och simhallsbesök

Den som inte varit i Finland den senaste månaden kanske inte vet, och den som läser det här i en avlägsen framtid kanske inte minns, men för alla övriga inblandade torde det vara helt uppenbart att den här vintern har varit alldeles galen. Minus jättemycket en dag, plus två nästa. Slaskväder, barmark och värsta vårfiilisen idag och knädjup pudersnö att pulsa fram igenom imorgon på morgonen. Att på morgonen när man ska gå ut klä sig i samma ytterkläder som man hade på sig igår kan vara ett stort misstag eftersom temperaturen kan ha stigit, eller sjunkit, med 20 grader. En dag är det för kallt för att bygga snögubbar men nästa går det bra att göra sandkakor. Alla olika tänkbara varianter av regnkläder och varmaste vintermunderingen måste finnas på dagis...

Det är egentligen lite uppiggande. Man hinner liksom aldrig tröttna. Och är det dåligt väder en timme så gör det inte så mycket, för med största sannolikhet är det bättre väder snart igen.

Vi har utnyttjat vädret så gott det går, och jag använder Kia som täckmantel för rätt mycket. Jag kan till exempel avslöja att jag tycker att det är galet skoj att åka liukuri, gräva i vatten-snöslask-is-pölar, baka snö-sand-tigerkakor och göra snöänglar. Kia fick skidor för en vecka sedan. Vi köpte dem i Prisma och hon skidade de första hundra metrarna av vägen hem. I början helt stödd av sin pappa, men rätt snart ändå på egen hand. Nästa dag var de ute och skidade omkring i parken i en timme. (Nå, enligt ryktena stannade de nog emellanåt och byggde snögubbar och sånt, men jag var ÄNDÅ imponerad.) sen smalt ju snön bort, så det blev en paus till nästa gång.

Idag har vi då dels plaskat i slaskpölar och dels plaskat i simhallen. Skulle vi ha skjutit upp simhallsbesöket med en timme skulle vi ha blivit besvikna, för det var så smockfullt med folk att när vi gick hade de satt upp en skylt om att damernas omklädningsrum var fulla. Så det var tur att vi kom då vi gjorde det.

Vi redde också ut ett litet missförstånd. Kia vet att vi har bott på ett annat ställe när hon var mindre, och det här har hon grubblat på en del, både fascinerat och kanske lite bekymrat. I simhallen berättade jag någon om babysimmandet och saker Kia gillat att göra i bassängen då. "Hur vet du det?" Frågade hon upprört. "För att jag var med! Såklart." svarade jag. "Men! Då bodde jag ju på ett annat ställe!" förklarade Kia. När jag då berättade att vi alla bodde på det där andra stället så verkade hon plötsligt mycket bättre förstå hur det hängde ihop.

Det här skulle bli ett "hänt i veckan"-inlägg, men jag kommer faktist inte ihåg vad som nu annat skulle ha hänt. Vi har lekt jättemycket med mumintrollen, och jag har kunnat konstatera att till skillnad från ute-aktiviteter så upplever jag en del av de inne-lekar som Kia gillar just nu som så fruktansvärt tråkiga att jag blir rastlös bara av att tänka på det. 

Misslyckat

Jag är en "woman struggling to drink water". Inte sensuell och objektifierad, men ganska våt och fortfarande törstig.  #hursvårtkandetva

Crazy young catlady

Jag vet inte vad det var som hände. Vad jag i en störtflod av absurd fantasi gick och påstod. Men plötsligt fick Kia för sig att man kan köpa katter i Kiosken. Det kan ha haft något att göra med att hon blev förtjust i gammelmoster Vivis katter, att hon fick en liten, vit, stickad mjukiskatt med sig från Vasa, eller att vi läst ganska mycket Findus och Pettson, men hur som helst blev katter hemskt populära hos oss, och plötsligt en dag fick hon då för sig att man kan köpa dem i en kiosk. 

Vi köper dem såklart bara på låtsas, men vi gör det flera gånger per dag, och idag frågade jag hur många låtsaskatter vi vid det här laget har här hemma och hon kom upp till ett skrämmande högt antal.

Vad det här innebär för Joppes hälsa blir spännande att se, för redan första gången som vi kom hem och berättade att vi köpt en låtsaskatt så satt han och nös oavbrutet resten av kvällen.

I nattens mörka timmar är jag vaken alldeles i onödan

Världen är alldeles vit. Jag känner ett behov av att gå ut och åka pulka i natten, på de oplogade nedförbacksvägarna.

Jag känner också ett behov av att sova och VET att jag felprioriterade, IGEN, när jag valde att se början av kvällens Wallander. För sen såg jag hela, och det var inte värt det. Och jag tänkte att det var en dålig film eftersom det inte var någon som blev mördad, egentligen. Och sen tänkte jag att mot bakgrunden av de senaste dagarnas händelser i världen så är det förkastligt att jag sitter i min soffa och irriteras över att det är så lite mord i filmen. Och sen tänkte jag att det följaktligen var  ÄNNU onödigare att jag satt uppe och förargade mig över att det saknades mord som jag egentligen inte ville se...

(Och för att dämpa tredubbelfrustrationen satt jag och slösurfade i en halvtimme.. Någon borde förse mig med TV- och nätförbud efter kl.21 om kvällarna. )

Köksrenovering

Renovera kök är något vi har tänkt att vi borde göra ända sedan vi flyttade in här för över två år sedan.

Nu har vi tagit oss förbi steg 0,1: hämtat broschyrer från Ikea och skaffat ett ordentligt måttband för att kunna mäta köket.

Bland mina halvhjärtade nyårslöften finns ett löfte om att försöka hjälpa till att fixa så att (eller åtminstone inte direkt aktivt stå ivägen för att) vi skulle få ett nytt och fint kök under år 2015.

Jag är lite ivrig, men framför allt skräckslagen. Jag har inte ögat för att se vad som blir snyggt. Jag har inte hjärnan för att förstå och komma ihåg alla fullkomligt väsentliga detaljer. Och jag har framför allt inte vare sig viljan eller självförtroendet för att ens hålla i en skruvmejsel själv när det kommer till det praktiska arbetet med renoveringen. Jag börjar kallsvettas när jag läser meningen "IKEA-keittiöt on suunniteltu niin, että asiakas voi asentaa keittiön itse." Och sen bilden av den där småleende bygganvisnings-gubben på pärmen till installeringsguiden, som man brukar vilja slå på trynet redan när man bara ska bygga ihop en enkel hylla.

Nå.. där står ju lyckligtvis inte att man MÅSTE sätta in köket på egen hand...

På isen

Denna strålande vackra, kyliga och lediga vinterdag bestämde vi oss för att kolla isläget på Moisöfjärden. Joppe testade den med skridskor på fötterna och Kia och jag tog oss fram på sparkstötting.

Det var en vacker tanke, och bilderna blev fina, och så tror jag att Joppe trivdes bra.

Men jag och Kia bara klagade och gnällde, för en av oss fick hett och blev svettig,  medan den andra fick så kallt att hon sen vägrade göra något annat än stå stilla/sitta på sparken, och då fick hon ju ännu kallare. Sen var det en av oss som fick lite näsblod, men ingen av oss hade en nässduk, så vi grabbade min innermössa, vilket vi sen en liten stund senare glömde att vi hade gjort, så jag satte den på mig igen. Och sen gick vi in i huset och där fick den tidigare så kalla människan varmt, medan den andra ju istället började frysa av att sitta stilla...

Senast idag tänkte jag att Kia inte behöver syskon att käbbla med, eller att tävla om graden av gnällighet med, för hon har ju mig.

Tricks för att få Kia att prata oavbrutet och lite tankar om uppfostran

Om du vill prata med Kia, eller det vill säga, om du vill att Kia pratar med dig, så kan det löna sig att styra in samtalet på ämnen som mumintroll, Joppes gamla kälke eller vår låtsas-katt. Ibland behöver du inte ens styra in samtalet på det, för det händer att hon börjar pladdra om det självmant, fast du kanske frågade om något helt annat.

Som idag, när vi utanför ytterdörren mötte den äldre damen som bor två trappor upp från oss. Bortsett från sedvanliga artigheter vid hissen har vi aldrig växlat några ord med henne, men nu började Kia berätta om den fina kälken som vi fått med oss från Vasa, i samma stund som hon fick syn på tanten, och sen var det låtsaskatten som presenterades, och jag bara stod och gapade.

Det här är samma barn som inte vågar hälsa på folk som hon känner bra, för att hon är så blyg.

Jag gissar att hon har svårt med saker som hon känner att förväntas av henne. Hon börjar inse att man förväntas säga hej när man träffar någon (inte för att vi någonsin krävt det av henne, men hon är väl inte dummare än att hon märker att det är så man gör), att man förväntas säga hejdå när man skiljs åt, och att man förväntas säga tack när man fått något och varsågod när man ger något. Och eftersom hon känner att det förväntas så blir tröskeln för hög.

Att berätta för främmande tanter om fantasikatter är däremot inte något som alls förväntas av en, så det går problemfritt.

Jag har funderat på det där med uppfostran; att hur mycket behöver man förvänta sig av barn, och hur mycket kan man bara förlita sig på att de snappar upp av sig själva och lever upp till efter några år i alla fall? Det beror såklart på vad det gäller, för man kan ju till exempel inte vänta några år på att ett barn självmant märker att man inte får skada någon annan, söndra något eller i göra illa i största allmänhet. Vissa saker måste vara absoluta och gälla från första början, det håller jag med om.

Men att vara artig och belevad, alltid säga rätt saker vid rätt tillfällen och till exempel ha ett perfekt bordsskick är kanske något som kan få komma senare, mer naturligt, när barnet själv märker och förstår innebörden? Om alternativet verkar kosta mutor, hot, flera allvarliga samtal per dag, gråt, tandagnisslan och straff? Räcker det inte att till exempel jag, eller vem som nu råkar vistas med Kia då, inkluderar också Kia när jag hälsar på någon, tackar för något eller säger hejdå?

Choose your battles!

Tycker jag. 

Undrar jag.

(Och personer (både barn och vuxna) som är sådär till tänderna väluppfostrade har ibland en ganska nedslående attityd gentemot personer som inte är det. Jag tänker att jag hellre umgås med personer som ibland glömmer att säga rätt saker och ibland beter sig lite klumpigt, än med personer som hånfullt rynkar på näsan åt det. Jag vill hellre att Kia lär sig uppskatta andra människor som de är, än att hon lär sig hur hon själv måste vara för att uppskattas.)

Men-men, jag tvekar. Är det bara jag som är för mjäkig, för ouppfostrad själv, för lat och för släpphänt för att ta itu med att tvinga in lite belevad artighet i mitt barn? För tjurskallig för att förstå att man inte måste välja ena vägen, utan kan välja båda. Ett barn som är artigt OCH harmoniskt och trevligt. Det finns ju rått så många såna också.

"Man skall inte plåga andra, man skall alltid bjuda till, men för övrigt kan man göra vad man vill."

(Den frasen, ur Folk och rövare i Kamomillastad, påstod min mamma en gång att hon haft som rättesnöre när hon "uppfostrade" mig. Jag är inte säker på att hon lyckades i sin uppfostran, men hon har åtminstone med- eller omedvetet vidarebefodrat den uppfostringsfilosofin.)

Jullovet som gått

Ett låångt och skööönt jullov närmar sig sitt slut, och det känns nu inte så där ohejdat underbart det, inte. Vi har vant oss vid att sova till nie, stiga upp i långsam takt, äta gott morgonmål och sen göra precis vad vi vill hela dagarna. Joppe har ju varit på jobb nu och då, men med alla helgdagar och allt hemifrån-jobbande så har det inte märkts så mycket för någon annan än kanske honom själv.

Meeen.. det blir väl bra sen när vardagen kommer igång på riktigt. Och imorgon är det ju ändå bara övningsmåndag. Och på onsdag när det är måndag på riktigt så är det ändå också onsdag, så det kan man leva med. Och sen när det är riktigt riktig måndag så då är vi ju redan halvvägs in i januari och dagarna är redan mycket ljusare och vintersemestern hägrar vid horisonten... (och tills dess kanske jag igen hunnit bli påmind om att jag ju faktist gillar mitt jobb och att Kia i allmänhet trivs på dagis och att det nu sist och slutligen inte är så farligt med vardag..)

Här kommer hur som helst en bildrik-beskrivning av några saker som vi hunnit med:

I år bakade jag pepparkakshus. (Ifjol blev det ju inget, och då lovade jag comeback i år). Jag får ibland för mig att jag ska testa någon ny originell idé. För några år sedan skulle jag göra pepparkaksfågelholkar. Det blev pepparkaksutedass av det. I år tänkte jag göra coola trekantiga kojor med hjärttak.. De blev nog mer originella än snygga, och jag konstaterade attför min egen sinnesfrids skull och för allas estetiska välmåendes skull, så är det kanske bara bäst att jag i fortsättningen håller mig till den vanliga modellen.

Egentligen tycker jag pepparkakshus är finast innan de är dekorerade. Men de är ju inte så goda då...

Någradagar före jul kom ju också snön, och det blev vitt och underbart och vackert. Vi åkte mycket pulka i parken, och att gå till busshållplatsen när vi skulle iväg till bibban tog säkert en halv timme.

Kia har en massa små specialuttryck, sådär som småbarn har. När hon undrar över något, brukar hon till exempel inte fråga "Vad är det där?", "Vem kommer och hämtar mig från dagis idag?", "När kommer pappa hem?" utan hon säger; "Men jag vet nog inte vaddet där är.", "Men jag vet nog inte vem som kommer och hämtar mig från dagis idag.", "Men jag vet nog inte när pappa kommer hem."

Underden där ovan nämnda halvtimmen som det tog oss att komma till busshållplatsen berättade hon "Men jag vet nog inte när vi kommer till busshållplatsen." medan hon sicksackade mellan snödrivorna. Jag kunde bara konstatera att det vet jag nog inte heller.

Julafton firade vi hos mina föräldrar. Kia fick glittra granen.

I år orkade Kia öppna alla sina julklappar. Lite berodde det kanske också på att vi andra inte i julklappsvimlet ville börja läsa hennes julklappsböcker genast när hon fick dem. Alla julklappar var mycket välkomna och möttes med stor förtjusning och enorm lycka, men bäst var självklart ändå muminhuset, som hon tyvärr inte ens fick packa upp ur lådan innan vi skulle iväg till Vasa på juldagen.

Vasa varavslappnat och skönt som vanligt. Vi träffade alla Kias morbröder med bättre häfter, alla familjen Granqvists hundar, två kusiner, en gammelmormor och gammelmoster och lite annat folk

En avdagarna gick jag ut på en lång skön promenad längs stranden. Nedanstående bilder är fotade lite efter kl.11.

Vi gjorde sånt där som man ska göra när man är på besök hos någon familjemedlems farföräldrar; umgicks, byggde saker

tog det lugnt,

åt god mat och blev strängt bevakade av två hundar varje gång. Nedanstående bild är tagen kl.11 på kvällen när hundarna för länge sedan gått och lagt sig. Jag gjorde en smörgås och satt mig vid köksbordet och på ett nästan magiskt vis flyttade sig hundarna de sovande hundarna till golvet nedanför min stol och sov vidare där medan jag åt.

Vi passade också på att simma i Vasa simhall, en helt sjukt bra simhall åtminstone för barn i Kias ålder och deras föräldrar, eftersom de hade en liten bassäng med 10-20 cm djupt varmt (!) vatten. Ki kunde plaska omkring på egen hand och jagbehövde inte sitta huttrande vid bassängkanten. Två-tre gånger gick vi till "riktiga barnbassängen" för att kunna simma utan att knäna slog i botten, men där frös vi, sådet blev inga långa besök. Jag sneglade längtansfullt på den enorma stora bassängen och konstaterade att det nog är en simhall som gärna kunde finnas lite närmare Esbo. Bra för både stora och små!

 Här går vi hem från simhallen med kälken som varit Joppes när han var liten. Den fick komma med oss hem från Vasa.

Vi styrde bilen hemåt på tisdag efter middag. Tanken varatt Kia skulle sova sista timmarna av hemresan och sen flyttas över i sin säng och sova vidare där, men hon som istället de första timmarna av hemräsan och vakade sedan tills vi var hemma vid 23-tiden. Nå.. det fungerade minst lika bra så, om inte bättre.

Nyårsafton kom och gick med buller och bång. Kia hade sovit en liten stund på dagen, och var sen så uppspelt av alla fyrverkerier och av allt konstigt och av att vara hos Annika på fest och av skålandet och av chipsen och av sprakastickorna, att hon inte somnade innan vi kom hem vid halv etttiden på natten. På nyårsdagen vaknade vi halv elva..

Sen for vi till Moisö i tövädret, och lyckades klafsa ihop en snögubbe...

och en snölykta.

Igårlär snögubben ha krympt till halva ursprungliga storleken och det enda som fanns kvar av snölyktan var en ensam liten ljusstump.

Den här bilden tycker jag på något sätt att beskriver vädret som år 2015 inleddes med.

På fredag, när vi åkte till mina föräldrarefter det misslyckat försöket att besöka omppu som jag skrev om i förra inlägget, fick vi därifrån med oss en stor kass med maskeradkläder. Kia testade bland annat på att vara humla, läkare och prinsessa.

Hon fortsatte sen vara humla hela kvällen. Tidvis en ganska arg humla som jagade mig genom lägenheten och hotade att bita mig.

Allra bäst här hemma har enligt Kia utan tvekan varit Muminhuset. Favoritleken just nu är att alla mumintrollen leker kurragömma. Dettyckertill och med jag att är tillräckligt underhållande en stund.

... men vi har också varit ute. Inatt kom ju snön tillbaka också, och ca 50meter från varden här bilden togs var en lastbil sysselsatt med att vattna sportplanen, så snart kan vi gå och halka omkring på skrinskobanan.

Idag hade vi bjudit in mina föräldrar, syskon och syskonbarn på middag. Annars ett mycket lyckat koncept, men jag hade missat med tiden. Eller egentligen hade jag tidsplanerat alldeles perfekt, för exakt kl.17 var maten klar, och jag började fundera på varför mina annars rätt så punktliga familjemedlemmar interedan ringt på dörren. Detvar då jag närmade kollade min inbjudan och märkte att jag bjudit in dem till klockan 18. "Kia, din mamma är en toss-boll!" berättade jag mellan svordomarna (som stannade på insidan av huvudet), samtidigt som jag rabblade beklaganden och något som åtminstone vartänkt som ursäkter åt Joppes håll.
Sen ringde jag runt till alla berörda och de ställde godmodigt upp och stressade hit en halvtimme tidigare än planerat, och allt blev bra till slut.
Kia var också glad, för "då när mamma var en toss-boll så hann vi leka kurragömma i muminhuset" som hon förklarade för alla som ville höra på under middagen. Undrar hur länge hon kommer att minnas att hennes mamma är en toss-boll..

Vi hade bakat "muffins-tårtor" (dvs små tårtor med kakbotten gjorda av muffinsar) till efterrätt, och de blev riktigt goda, så här sitter jag nu och äter en muffinstårt-rest och bloggar för fulla muggar.

Men nu måste jag gå och lägga mig, för imorgon ska jag stiga upp tre timmar tidigare än jag är van vid,

Vi lyckas alltid befinna oss där alla andra också är

Igår skulle Kia och jag besöka omppu för att köpa en väggkalender. (Kia gillar som sagt siffror väldigt mycket nu, och är också fascinerad av veckodagar (framförallt lördagar, av icke svårförståeliga skäl), och så tänkte jag att det annars också kunde vara kul med ett hjälpmedel om man vill gå igenom vad som kommer att hända under de kommande dagarna, veckorna eller månaderna.)

Hur som helst så beslöt jag efter många om och men att vi skulle åka med bil. Det var ett ganska onödigt misstag. Det är ca 600 meter från oss till Omppu. Det tar ca 6 minuter för mig att gå. (Med Kia kan det bli ca 25 minuter om man inte stressar.) Vår busshållplats (som ligger ca 100 meter från vår ytterdörr, och ca 5 meter längre bort än bilen)passeras av åtminstone tre bussar som 600 meter senare passerar Omppus huvudingång. Att åka buss till omppu tar exakt lika länge som att äta en liten pepparkaka med glasyr på.

Att åka bil till Omppu har de två senaste gångerna jag har försökt tagit 15 minuter. (Föregående gång var en lördag strax före jul, så det var ju nästan väntat, men nu var det ändå fredag vid 13-tiden.)

Så när vi då köat oss fram i 600 meter och äntligen dykt ned i parkeringsgrottan så visade det sig... Att vi fick fortsätta köa. Två varv körde jag runt i det där parkeringsvirrvarret, och inte en enda ledig plats hittade jag. Klart att den som har tålamod belönas till slut, men jag hade inte det, och alla körbanor började ju också bli packade med bilar som körde omkring och sökte parkeringsplats, så till slut kurvade vi ut igen och åkte till mina föräldrar istället. Dit behövde vi inte köa.

Några timmar senare gjorde vi ett nytt försök utan bil, och det lyckades bättre. Vi lyckades sätta våra fötter innanför Omppus dörrar och kunde konstatera att hela Esbo och antagligen en del av grannkommunerna också, faktist var där.. Vi fick vår väggkalender, men vår plan på att äta middag i Omppu fick vi kassera efter att ha sett köerna till chicos.

Idag tog vi sen en tur till IKEA. Hela Esbo och en del av grannkommunerna var såklart där också. Det gjorde inte så mycket, för stället sväljer ju en hel del folk, men när vi sen skulle äta lunch-köttbullar höll vi nog på att ge upp. Lyckligtvis gjorde vi inte det, för efter köttbullarna var vi alla på bättre humör.

Jag gillar ikea. Och avskyr ikea. Ikea väcker en önskan i mig att bli en person som jag inte är. En person som lyckas hålla såpass bra ordning att det skulle finnas någon poäng med något som kallas inredning. En person som skulle få tummen ur och skulle lyckas skrapa och måla om taket och väggarna i vårt rum på moisö så att det skulle finnas någon poäng med något som kallas inredning DÄR. En persom som skulle bo i en lägenhet med takfönster. En person som skulle ha flera barn. En person som skulle VARA ett barn. En person som skulle vara kring 20 och på väg att flytta hemifrån. En person som klarar av att hålla liv i grönväxter. En person som klarar av att kalla ett hem för ett hem fast där inte finns grönväxter. En person som tycker om att, och klarar av att, renovera. En person som inte har någo böcker. En person som bara har snygga böcker. En person som har oändligt mycket böcker.

Lyckligtvis finns på ikea också med jämna mellanrum saker som jag aldrig skulle drömma om att vilja äga. Det tröstar en smula.

Vi kom hem från Ikea med fyra pallar (som vi åkte dit för att köpa), en stol (som vi behövde), lördagagodis och chokladbollar, plus några id'eer och broschyrer med tanke på den köksremppa som vi haft på todolistan sedan vi köpte lägenheten för två-och-ett-halvt år sedan.

Bland alla biprodukter fanns en stor pafflåda som genast blev en båt.

(När jag skriver igår menar jag i förrgår, när jag skriver idag så menar jag igår)

Har hunnit med allt!

Jag städade! Sen byggde jag och Kia ihop en IKEA-pall och Joppe byggde ihop en IKEA-stol. Sen gjorde jag chokladmousse och hallonmousse och sen städade jag igen. Efter det åt jag upp mina kokosbollar (också från IKEA) och läste tidningen.

Jag har alltså effektivt fyllt min kväll med alla tänkbara nödvändigheter.

Nu sitter jag på soffan och ska gå igenom alla Kias skjortor för att sortera ut de som är för små och märka dem som det står något helt annat namn än Kia i.
Hur KAN man ha såhär många skjortor när man är tre år gammal?

Ensam hemma

Joppe och Kia åkte iväg till Rasse på kaffe. Jag blev hemma och borde städa.

Men jag kämpar nog mot lusten att slänga mig på soffan och äta kokosbollar och läsa tidningen.

Vår lägenhet är dock lika fint städat som Kias muminhus. Så det är nog bäst att sätta igång.

Bäst före-tidpunkten passerad

Ett problem med det här bloggandet är att jag inte kan skriva och publicera inläggen just precis där och då de formar sig i mitt huvud. Jag har redan nu lite dåligt smartphone-barn-samvete, och dessutom blir det så jobbigt när Kia kräver att få skriva vartannat ord (och just nu är hon hemskt inne på siffror, så det blir inte ens fantasifulla ord som man kan låtsas tyda till fantasifulla meningar).

Så jag formar det där inlägget i mitt huvud och lägger det på "ta-itu-med-senare"-avdelningen i hjärnan (det är, på tal om inget, en avdelning som håller på att svämma över). När jag sen ska leta fram det igen så har det i allmänhet tappat all sin glans, och förpassas direkt till sopkorgen.

Jag säger inte att den här bloggen skulle vara BÄTTRE om jag skulle ha mer spontan-tid för den, men den skulle ha mer text. Om det nu sen är en bra eller dålig sak kan man ju såklart argumentera om. Om man vill.

Idag skulle det egentligen handla om just sånt: om hur dålig jag är på att återge roliga eller intressanta grejer. De roliga grejerna blir tråkiga och de intressanta blir för virriga, och roligast och intressantast är egentligen att studera hur bra jag är på att shabbla bort historien.

Nåja, hur som helst så vandrade vi, Joppe med Kia på axlarna och jag, hem från Omppu i den begynnande stormen och debatterade om den heter Susanne eller Ester (det gör den inte.. den heter Svea, kunde google upplysa mig om), då jag påmindes om, och försökte återge, en intressant grej som jag läst om eller hört om; om att stormar med kvinnonamn i allmänhet är mer dödliga än stormarna med mansnamn. Detta lär inte bero på att kvinnonamns-stormarna skulle vara häftigare eller farligare än de med mansnamn, utan på att folk inte tar stormarna med kvinnonamn på lika stort allvar, och därför inte förbereder sig på stormen lika förnuftigt. (Om man googlar lite så hittar man både forskningen och kritiken av den. Jag tar inte ställning till hur tillförlitliga uppgifterna är, men tycker tanken är fascinerande..)

Hur som helst berättade jag då denna intressanta historia och skulle sen då åskådliggöra det hela för Joppe med ett exempel:

"Så när då stormen... Ööh.. CHARLES.. närmar sig så blir alla rädda och evakuerar sig eller barrikaderar sig och laddar upp med nödproviant och förnödenheter (eller vad man nu gör..), men sen när stormen ... Katie ... närmar sig så fnyser de föraktfullt och tycker att Ääh! Lite blåst klarar man väl av."

Jag misslyckades totalt med detta åskådliggörande för strax efter omnämnandet av Charles slutade Joppe totalt att lyssna och började istället med britisk accent frusta fram mellan fnissanfallen "excuse me sir, may I please blow of your roof?"

Helt bortkastat.

How time flies

Tiden flyger. Tiden har bland annat flugit sedan senaste blogginlägg, och jag har samlat på mig saker att blogga om. Ett samlingsinlägg kommer snart!

Att tiden rusat iväg har jag blivit uppmärksammad om på två konkreta sätt under de senaste dagarna:

Tisdag: på en ABC-station i närheten av Tammerfors, under vår kvällsmatpaus på hemvägen från Vasa, stod jag och läste förstrött reglerna för lekhörnan medan Kia klängde omkring i klätterhuset. 3-8 år gammal ska man vara för att få klänga omkring där. 

Jag tycker det var alldeles precis nyss som jag läste samma regler och tänkte att det är många, många år kvar innan Kia är tillräckligt gammal. 

Torsdag: det har varit nyår igen, och jag har igen stött på nyårslöften, årskrönikor och "vad som hände 2014"-listor, och jag reagerade igen på att jag inte kan svara på frågorna i listan. Tankegångarna kändes så bekanta att jag insåg att det redan gått ett år sedan jag satt och tänkte att jag är dålig på att leva i nuet och uppfatta stunderna, och att mitt nyårslöfte inför 2014 ska bli att mer leva här och nu. Jag måste inse att jag inte lyckats med det. Jag känner mig manad att avge löftet igen, men vet inte hur jag ska klara det bättre den här gången. 

Fast igår kväll, hos Annika, då jag ätit alldeles på tok för mycket och stönade att jag lovar att gå ner 7 kilo under 2015 (mer för att jag mådde illa än för att jag kände någon direkt längtan efter att banta) så tillrättavisade hon mig och sade att man inte ska lova sånt, för du går inte ner 7 kilo genom att sitta och önska, eller ens lova, det. Om du istället lovar att gå på en halvtimmes promenad varje dag, och lyckas hålla DET, så går du kanske ned de där 7 kilona på köpet... 

Så jag kan skita i att abstrakt lova att leva i nuet, alltså. Jag borde istället lova något konkret som gör att jag på sidan om tar vara på stunderna mer. Ett "hänt-i-veckan"-inlägg varje söndag? En bild om dagen? En liten bok vid sängkanten där jag varje dag skriver ned tre bra saker som hänt? Jag måste fundera på dethär!