Första dagen på dagis

Kia var ganska trött när jag väckte henne lite före kl.8 i morse. Hon satt länge och pekade olyckligt på sin säng. Sen tog hon en piggare paus för att sleva i sig yoghurt, men efter det satt hon sig i min famn och höll på att somna där.

Eftersom vi varit sjuka igår (inte Kia, men Joppe och jag) så hade vi inte orkat ta så mycket stress eller vara så nervösa inför dagisstarten. Och i morse kändes det på något sätt för sent att vara särskilt nervös eller stressad. Så jag klädde på en trött Kia och traskade iväg.

Vi hade kommit överens med dagispersonalen att jag skulle stanna kvar under deras morgonsamling, men gå iväg sen och låta Kia vara där utan föräldrar till efter lunch. Eftersom det var första dagen efter ett långt jullov hade alla de andra barnen mycket att berätta, så det blev en ganska lång morgonsamling och sist och slutligen blev jag där i en och en halv timme, och Kia var sen där ensam i en och en halv timme till. Jag tror att det egentligen var en riktigt lämplig fördelning.

Kia blev såklart rätt så ledsen när hon insåg att jag skulle gå och hon inte skulle få gå med, och det kändes ju lite olustigt att lämna henne där bland ganska främmande människor. Mest kanske det var det där att hittills i hennes liv har hon alltid haft någon vuxen persons fulla uppmärksamhet, eller åtminstone möjlighet till det. Nu skulle hon plötsligt bli lämnad med två vuxna personer vars uppmärksamhet var fördelad på 16 barn. 

Funderade ganska mycket på om det ändå skulle ha varit bättre att vara med hela tiden några dagar till, och hade svårt att ta det lugnt hemma. Som tur dök det upp ett bank-ärende att reda ut vilket tog rätt så länge, så jag fick annat att tänka på.

Efter en timme och 20 minuter (kunde inte vänta längre) gick jag tillbaka. Jag var mentalt förberedd på att höra Kias gråt genast när jag öppnade dörren till dagiset, men det hördes bara rätt så glada barnröster. När jag sen kom in i rummet där hon var så hittade jag en ganska trött och lite tårögd Kia i famnen på hennes "egen" skötare, och så fort Kia fick syn på mig brast hon i gråt.

Så första intrycket var ju lite beklämmande, men personalen berättade sen att Kia nog också hade hunnit vara glad långa stunder, hade ätit två stora portioner mat till lunch, hade hängt i köket och matat kaninen hon hade med sig och hade suttit och tittat ut genom fönstret och pekat på bilar, hundar och annat spännande.

I början hade hon ju varit ledsen förstås, och mot slutet hade hon blivit ganska trött, men på det stora hela hade hon klarat sig bra. 

Kia grät som sagt en stund när hon fick syn på mig, men lugnade sig ganska snabbt och avfyrade några breda flin mot personalen och vinkade glatt när vi gick därifrån. Resten av dagen har hon varit riktigt glad och visar inga som helst tecken på att ha blivit traumatiserad sådär första dagen åtminstone.

Imorgon ska jag på jobb så Joppe får ta dagispasset. Enligt nuvarande planer får Kia redan på fredag testa på att sova dagssömn på dagiset, men vi får nu se hur det går och hur mina nerver håller. 

På sätt och vis har jag helt bra fiilis nu. Jag var lite orolig för att hon skulle låsa sig helt och inte alls acceptera att bli lämnad där och få panik av hela stället. Nu känns det ändå som om det finns en bra grund att jobba på, också om det såklart kan ta ett bra tag innan hon känner sig helt hemma där.

Men samtidigt känns det vemodigt och dystert. Hon är så liten och hjälplös och omedveten om världens orättvisor. Hon borde inte måsta bli dagis-stor ännu. (Jag intalar mig att jag skulle känna så oberoende av hur sent hon skulle börja.)

Trött tjej på väg till dagis.