Idag fick jag rusa ut fort genom dagisdörren när jag skulle gå för att hinna utom synhåll för Kia innan tårarna började rinna. Mina alltså. Kia skrek som en tok från den stund hon insåg att jag skulle gå.
Jag förstår inte varför det känns så jobbigt. Det är ju hur klart som helst att hon gråter när jag går. Det betyder ju inte att det går någon större nöd på henne.
Samtidigt som Kia började en pojke i samma ålder på dagis. Vi mötte hans mamma i dörren när vi kom. Hon skulle just gå. Han gallskrek också. Han slutade en halv minut senare och var sedan hur nöjd som helst. Nu vet jag inte om jag vågar lite på att Kia är riktigt lika tuff, men det tröstade mig åtminstone lite att se det.
Annars tycker jag att det gick riktigt bra. Kia blev glad i morse när hon märkte att det var dagis vi skulle gå till, och blev helt tydligt också glad över att få syn på personalen. Så hon verkar gilla både stället och människorna. Det är bara det där med att jag eller Joppe går iväg som hon inte tycker om.
Nu ska jag koncentrera mig på att jobba några timmar. Ikväll kommer ny rapport.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar